En punkhjältes återkomst

00:08 9 Jun 2013

I KSMB och i Stockholms Negrer verkade Mikael Alonzo outtröttlig, men när vi ses på den lilla italienska krogen på Kungsholmen är den legendariske sångaren från den svenska punkens första generation trött. Det var ett tag sedan han hade med media att göra, och efter en hel eftermiddag i den intervjuades stol på en radiostation är han väl värd sin pizza. Faktum är att det är en händelse som ser ut som en tanke att det här första riktiga samtalet jag har med en av mina tonårsidoler äger rum i ett sådant sammanhang. För efter att ha bevittnat otaliga KSMB-konserter träffade jag honom första gången ansikte mot ansikte i hans kombinerade funktion som bagare-pizzabagare-videouthyrare i början av 1980-talet.

– Är det sant, utbrister Alonzo storleende när jag drar fram mitt gamla jag-mötte-Lassie-minne. Haha, ja, det var tider! Jag hade just slutat i KSMB och bestämt mig för att ta ett riktigt jobb, så jag köpte den där pizzabutiken på gränsen mellan Solna och Sundbyberg, och började hyra ut VHS-filmer också. Det gick… sådär.

Vid Alonzos sida finns ikväll hans tioårige son Ali. Han har hängt med under dagen, och han är en av orsakerna till Alonzo plockat upp sångarkarriären igen.

– Jag måste få visa Ali vem jag är. Det är ju en stor lucka att han inte vet allt om sin farsa. Nu är Ali alltid med på mina konserter. Jag tror att han gillar det.

Men även om mycket i Alonzos liv verkar vara konsekvensen av slumpen – ofta lyckligt men inte alltid – är inte Fas 3 något plötsligt infall.

– Fas 3 har funnits i två år och stapplat omkring. För min del har jag hela tiden vetat vart vi skulle, och i mitt liv brukar det bli som jag har tänkt. Jag visste hela tiden att jag skulle bli sångare igen. Det är ungefär som en alkoholist som stretar emot ett tag, men innerst inne vet att han kommer att hamna där igen förr eller senare.

Det är ett namnkunnigt band Alonzo har satt ihop. Tillsammans med sin högra hand Tony Johansson har han bland andra rekryterat både Hellacopters-/Imperial State Electric-Nicke Andersson och (International) Noise Conspriracy-Inge Johansson.

– Tony och jag hade bestämt att det skulle bli en skiva, men mer hade vi inte sagt. Så gick Sulo förbi advokatbyrån jag jobbade på, och jag brände en skiva med mina låtar åt honom. Då började han prata med folk, och så kom Nicke Andersson förbi på en fika. Problemet är att den där sortens killar är alldeles för upptagna, så vi behöver avbytare för att kunna vara säkra på att vi kan genomföra spelningar. Och någon gång funkar det att alla råkar kunna vara med, och då har vi plötsligt tre-fyra gitarrer på scenen samtidigt.

Somliga skulle kunna tolka återkomsten som en klassisk femtioårskris.

– Så kan det säker verka för den som står utanför. Och det stämmer kanske också. Kanske sätter jag igång att sjunga live igen för att jag är rädd att bli gammal. Men samtidigt kanske jag har något att säga, något som behöver få ett utlopp. När jag slutade spela för tjugo år sedan var det för att det inte kändes bra längre. Det var en jävla teater. På slutet med Stockholms Negrer var det en kamp, det var folk i publiken som ville döda oss, på riktigt. Jag ville provocera, det är sant, men det gick för långt. Härom veckan pratade jag om det med Poppe, vår basist med Negrerna, och vi kom fram till att det vi höll på med nog snarare var konst. Varenda fight på varenda spelning var en installation.

Stockholms Negrers första album bojkottades av Konsum, som på den tiden fortfarande var ett viktigt skivförsäljningsställe.

- Det var ju precis vad vi ville. Med sådana reaktioner spelade det ingen roll om vi sålde en enda skiva. KSMB var annorlunda. Vi var aldrig riktigt politiska. Vi var trevliga och lustiga, och blandade lite allmänt politiskt missnöje med prutthumor.

Den här gången är det politiska uttalat inte bara i bandnamnet. 

– Inge Johansson höll på att tjata på mig att jag inte hade några politiska texter. ”Du kanske inte kan längre”, hånade han. Men Ismer - där för övrigt Ali är med och sjunger - är en väldigt politisk låt. Jag tror att nästa generation kommer att titta tillbaka på den tid som är nu, från världskrigen och framåt, och konstatera att det var en era där ismer – kommunism, socialism, kapitalism, fascism, rasism, feminism – fick folk att slåss och döda varandra på samma sätt som religioner hade gjort innan dess. Jag tror att nästa generation kommer att konstatera att ismernas tid var ett dårhus, de kommer att vara klokare än att binda sig vid sådana ideologier.

– Tiden nu är typ som på 1920- eller 30-talet, med fullt av oroväckande moln på himlen, utan att det riktigt har brakat loss. Omslaget till mitt album är inspirerat av en av Chaplins affischer för filmen Diktatorn. Han fattade vad som höll på att hända. Men det är intressant att resten av världen inte fattade, jag menar, han blev ju utvisad från USA för att de tyckte att han var för elak mot Tyskland.

Jag påstår ändå att Mikael Alonzos återkomst med Fas 3 inte är så värst långt från KSMB vare sig musikaliskt eller textmässigt. I Ett meningsfullt liv hittar jag till och med textrader som jag i början av 80-talet hade klottrade med Tippex på den obligatoriska överrock som var en del av den tidens punkuniform. ”Jag tror på ett liv efter födseln”

- Shit! Det är sant. Den raden, och ”Jag vill vakna upp varje morgon för att få fortsätta att drömma”, är sådana som jag samlade ihop från klotter på väggarna ute i Kärsby på den tiden. Om du tittar noga på gamla bilder av KSMB i gångtunnlarna därute på den tiden så kan du nog se några av dem.

Under åren har Alonzo kämpat hårt och högljutt för det multikulturella, och för det har han fått mycket skit från högerextrema och förvirrade populister. 1998 hade Aftonbladet unga nazister att posera med vapen utanför hans lägenhetsdörr, och på nätet finns det få som är lika hårt åtgångna på dumrasisternas hemsidor. Men Alonzo ler bara åt eländet.

– Så länge dem man försöker trycka bakåt reagerar så vet man att man gör något bra. På det sättet kan jag bli genuint glad när någon nassegrupp lyfter fram citat av mig.

I KSMB var inte den frågan särskilt framträdande. Tvärtom, faktiskt.

- Då stod vi inte riktigt för något sådant. Snarare hånade man John Travolta i Saturday Night Fever, och hade svårt att tolerera det där med den sortens förortsungar i kostym och gudkedja. Jag blev alltid störd av det, Travoltas familj var ju min familj.

Mer än musiken har Alonzo ett digert CV. Bland annat har han startat reklambyrå i Tensta.

– Det var en jävla pengagrej och jag var nyfiken på att testa. Grundidén var amerikansk, och gick ut på att de som utbildar sig till reklamare kommer från fel bakgrund i relation till vad de ska jobba med. Nästan alla kommer ur majoritetskulturens övre medelklass. Så idén var att starta i Tensta, och att där kombinera en liten reklambyrå med en utbildningsfilial bredvid. Vi körde ett par år, men Berghs fullföljde aldrig sin del, så det blev ingen utbildning där.

En juristbyrå har han hunnit driva dessutom.

– Det var en slump. Jag hade hamnat i vårdnadstvist om honom där, berättar Alonzo och ler mot Ali. I det lärde jag mig massor, så det var liksom läge att hjälpa andra i samma läge. Det var därför jag startade föreningen Pappa Barn också, även om jag inte är ordförande där längre.

Och ovanpå det har han varit programledare på TV 8. 

– När jag jobbade med vårdnadstvistfrågor på Juristbyrån insåg jag att de flesta inte har någon koll på de mest grundläggande juridiska frågor. Jag tyckte det vore en ball programidé att lyfta sådant och prata om det med ett begripligt språk. Så jag gick upp på TV 8 och presenterade idén Lex Alonzo för något gäng där under en lunch. De tackade så mycket, och sedan hörde jag inget mer förrän ett halvår senare när de plötsligt ringde och sa att ”du, vi kör”.

Alltihop började med att Alonzo blev förgiftad.

– Jag jobbade med att tvätta flygplan på Arlanda, samtidigt med Stockholms Negrer, Men det var någon skit de hade med sig ner från atmosfären, så alla vi som jobbade där blev förgiftade. Facket var skitförbannade, och pekade på mig. ”Kolla, han har ju fan inte gått ut gymnasiet, han har ingen chans på arbetsmarknaden nu”. På det sättet fick de igenom att arbetsgivaren som ersättning för förgiftningen betalade hela min komvux. Jag läste in den examen skitfort, och så försökte jag få dem att betala för universitetsutbildningen också. Men där var det stopp, hahaha!

På universitetet läste han beteendeteori.

– Jag gjorde min praktik på Socialstyrelsen. Därifrån var steget till ungdomsstyrelser nära, och sedan till civildepartementet för att leda Europarådets satsning Ungdom mot rasism.

Där stötte jag på Alonzo på nära håll för andra gången, när jag i rollen som lärare kom på besök med en grupp elever från Rinkeby som fått Rädda Barnens pris för bästa elevinflytande. Under högtidsdagen ingick ett besök på Civildepartementet, där eleverna inte alls delade min entusiasm över att få prata med en av de stora punkikonerna. De var å andra sidan desto mer imponerade av att få prata med hans unge praktikant Dogge Doggelito.

– Haha, jo Dogge ja. Han var fantastiskt snäll. Varje dag ringde hans morsa för att kolla att han var på plats och att han skötte sig.

Det ligger nära till hands att påstå att du är rastlös.

– Egentligen kommer allt det där från punken för min del. För min del är punkens centrala budskap att ”just do it”, även om det visst är något jävla sportklädesföretag som lagt beslag på den sloganen. Det var genom punken som jag lärde mig att man kan göra precis vad fan som helst. Eller så hittade jag min plats i punken just för att jag har de egenskaperna. Det kändes på samma sätt när jag började baka pizza där efter KSMB, och jag tycker att jag har levererat på varje ställe. Det är väl också en anledning att göra ny musik, att försöka förmedla den känslan vidare.

När Alonzo spelar live så bjuder han gärna på KSMB- och Stockholms Negrer-låtar.

– För min egen del känner jag nästan mer för låtarna nu än jag gjorde då. Och vi börjar på något sätt betyda något just för att det har gått så lång tid. I publiken finns folk som du, som sprang på KSMB-spelningar för 30 år sedan och som har hunnit bli till åren nu, och som kommer fram och säger att ”jag såg er när jag var 12”. Man blir så jävla glad. Och så finns det flera yngre generationer också, härom sistens kom någon fram och berättade att han offrat sig och tagit hand om sin morsas biljett för att hon blivit sjuk. Nu var han helt lycklig själv.

Jo. KSMB har betytt väldigt mycket för flera generationer.

– Jag har börjat fatta det på senare år. Jag blir inbjuden till begravningar, där de som ringer säger att ”Ni var så viktiga för vår son – jag fattar att du inte har tid, men om, bara om…”.  Och det är ju ömsesidigt. Därför har jag börjat fotografera publiken på varje spelning. Det blir liksom min souvenir.

 

Alonzo & Fas 3 (Blue Fin/Sony) finns ute nu.

Foto Martin Wilson (svartvit) och Claes E. Mühlberg (färg)

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!