En komisk transition

Aborter, graviditeter eller menssmärtor – berättelser som skildrar kroppsliga erfarenheter är en trend i dagens serieklimat. I serietecknaren Olivia Skoglunds seriedebut Nästan i mål! – en komisk transition får läsaren följa en kropp i förändring.

För bara några dagar sedan vibrerade Malmö av vårstämning, men nu är avsaknaden av solljus dränerande. På ateljékollektivet Leslie i stadsdelen Seved träffar jag serietecknaren Olivia Skoglund. Om en månad debuterar hon med serieromanen Nästan i mål! - en komisk transition på Galago förlag.
— Jag brukar säga att jag fick lite hybris, skrattar Oliva när hon berättar om hur boken blev antagen.

Hybris eller inte, Nästan i mål! handlar om Olivias könstransititon. Med naivistiskt mangainspirerade strippar i svart bläck berättar Olivia om sina erfarenheter som transkvinna och hur allting började.
— Jag tänkte länge att jag skulle skriva fiktion, men jag tyckte att det kändes mer utlämnade på något sätt. Grejer i ens liv är ändå något man måste stå för och äga privat, så då kändes det lättare att berätta om det. Att komma på något och sen behöva stå för att man kommit på det med sin fantasi känns mer läskigt.

Olivia är utbildad på Serieskolan i Malmö och det har gått fort med debuten. För mindre än ett år sedan slutade hon skolan och större delen av materialet var redan klart under skoltiden. Men att det skulle bli en seriebok var ingen självklarhet. Avsaknaden av liknande berättelser var påtaglig och när Olivia började rita fanns det inga seriealbum att luta sig mot. Istället blev det viktigt att skriva en bok som hon själv ville läsa, berättar hon.
— Det lilla som fanns som skildrade transpersoner var väldigt fokuserat på ett före och ett efter, berättar hon. Att man var den här identiteten, men inte sedan. Folk försvinner ett tag eller gör en operation och kommer ut på andra sidan. Det fanns liksom ingen diskussion om vad som händer under tiden man går igenom en transition eller hur synen på kroppen och sexualiteten förändras.

"Jag tänker att alla tjejer är besatta av sina kroppar."

I Nästan i mål! kastas läsaren fram och tillbaka mellan olika tidpunkter, rum och platser. Med utgångspunkt från ett återkommande terapisamtal på transutredningen rör sig Olivia associativt mellan minnesbilder från barndomen, besök på vårdcentraler och laserkliniker till vardagliga situationer och reflektioner.
— Jag ritade allt som kapitel, men sen har min redaktör kastat om ordningen. Så jag vet inte heller vad man ska kalla det, berättar hon.

Trots omkastningen och den uppbrutna kronologin går kapitlen fortfarande att ana. För utifrån fyra kategorier (hår, bröst, könsdelar och blick) försökte Olivia kartlägga den kroppsliga förändring som hon genomgick samtidigt som hon arbetade med boken. Här framställs allt från oönskad hårväxt till skiftande kroppsuppfattning och omgivningens blick. I takt med sin påbörjade transition märkte Olivia även hur hennes förhållande till kroppen förändrades.
— Jag gick från att ha en väldigt dissociativ känsla till min kropp, innan jag började ta hormoner och så. Vissa grejer som jag kanske var missnöjd med innan, blev jag nöjd med och kanske tvärtom om. Jag märkte hur fokus skiftade på något sätt. Men jag tänker också att alla tjejer är besatta av sina kroppar.

På något sätt är väl alla det.
— På något sätt och på olika nivåer. Det finns ingen som inte är det. Men jag ville liksom visa hur transtjejer kan bli det och hur man faller in i samma mönster. För jag märkte ju det tydligt. När jag började se skillnader, så började jag också få samma nojor som typ tonårstjejer har.

I Nästan i mål! återfinns allt det där. Formandet av en ny identitet, brytningstiden mellan tonårsförvirring och den vuxna medvetenheten. Genom sina serier visar Olivia på hur en chipspåse eller en bikinireklam kan skaka om men också forma, så väl kroppen, som identiteten som transkvinna.
— Jag tänker ju att det är någonting som alla kan relatera till.

I dag är den vanligaste formen av serier de självbiografiska. Och bland kvinnliga serietecknare är kroppen eller kroppsrelaterade erfarenheter ofta närvarande. Även om det är långt ifrån alla som ritar fram kroppen som något centralt, går det att se en gemensam trend. I Julia Hansens serieroman Det växer skildras två aborter och i Malin Granroths kommande debutalbum En klump i magen en graviditet. Det är vardagliga kroppsliga upplevelser som samtidigt pekar på politiska och samhälleliga aspekter så som vårdens nedmontering eller tabubelagda ämnen. Likaså finns kroppen där om det så gäller dejtande i tjugoårsåldern som i My Palms Festens charmigaste tjej eller gestaltandet av psykisk ohälsa. Men att hitta manliga serietecknare som beskriver kroppsliga upplevelser är inte lika lätt. När jag frågar Olivia vad det kan tänkas bero på, svarar hon krasst.
— Manliga serietecknares serier handlar alltid om att de var nördar och inte fick några tjejer. Eller hur lite de fick ligga i tonåren för att de hade Star Wars-t-shirts. Helt grundlösa grejer.

Att kroppen har en central roll i dagens serieromaner är kanske inte så konstigt. Utgår man från sitt eget liv och livserfarenheter är kroppen svår att bortse ifrån. För många serietecknare är den dessutom rent fysiskt närvarande. Att rita ett seriealbum kan slita på kroppen. Även om Olivia tycks ha klarat sig lindrigt undan några bestående skador, har hennes klasskamraters kroppar på olika sätt gått sönder.

Titeln Nästan i mål! var det första Olivia kom på och betonar den process som många transpersoner brottas med.
— För många transpersoner är det en livslångs process och de flesta är aldrig klara utan fortsätter ju att utvecklas både fysiskt och mentalt i sin transition hela livet. Man har liksom alltid ett till steg kvar, som man antingen vill eller känner att man behöver göra.

Man är på väg liksom?
— Ja, man är alltid på väg. Undertiteln en komisk transition var förlagets idé. Jag vill att boken ska nå ut till både transpersoner och cis-personer. Så vi var tvungna att markera lite tydligare vad det handlade om. När jag har skrivit skämt så har jag försökt att tänka på att båda grupperna ska tycka att det är kul, vilket är väldigt svårt.

Med hög igenkänningsfaktor och syrlig ironi över samhällets normer och förväntningar, visar Olivia att det också finns något humoristiskt i en transpersons vardag.
— För mig är serier något som är kul. Om det är ett jobbigt ämne man skildrar så ska det ändå vara kul att läsa. När jag ritar så är jag liksom inte klar förrän det finns ett skämt någonstans. Sedan har jag försökt variera mig lite. Historiskt sett har folk drivit väldigt mycket med transpersoner och hbtq-personer. Jag ville väl visa att det går att säga roliga saker om det här på ett icke-elakt sätt.

I Sverige är berättelserna om transpersoner få och kanske är det inte så konstigt att vi kommer in på den senaste stora familjefilmen Min pappa Marianne. Skådespelaren Rolf Lassgård spelar en 60-årig präst som inte bara bejakar sin kvinnliga sida utan så småningom kommer ut som transkvinnan Marianne. Filmen har blivit en stor publiksuccé, men Olivia är kluven. 
— En sådan här film riktar sig till de som tycker att sådana här berättelser är fina, men det gör egentligen ingenting för representationen av transpersoner. Det är ju inte så att de inte finns. Jag känner flera transpersoner som är skådisar, men som inte får några chanser att göra det på vita duken.

Kanske kan man ändå hävda att en ny våg av berättelser som vågar utmana och diskutera den traditionella bilden av transpersoners liv är på gång. I USA har representationen av transskådespelare blivit bättre. Populära tv-serier som Orange is the new black och Euphoria har genom sina mångbottnade skildringar normaliserat tankarna kring könstillhörighet och vad det kan innebära.
— I Euphoria har de ju med en transtjej som spelar en transtonårstjej som hänger med tjejerna, liksom. Jag älskar Hunter Schafer som spelar Jules, hon är en stor förebild.

Har du känt dig ensam i det här?
— Ja lite, det känns ju tråkigt att jag inte har så många likande narrativ, säger hon. Väldigt många av de hbtq-narrativ som jag hittat i serievärlden har varit mansfokuserade och även om det är queermän av olika slag, så är det historier som inte rör mig eller personer som mig. Jag gjorde den här boken för att jag inte såg det någonstans.

Hur känns det nu när boken ska komma ut?
— Det känns jätteskönt, fast jag är ju lite rädd att den ska floppa eftersom jag är debutant. Annars tänker jag att det inte är så många människor som läser serier heller, säger Oliva och skrattar. Men innehållsmässigt är jag inte alls rädd.

Nästan i mål! – en komisk transition släpps på Galago i april.