Per Hagman kallas slarvigt för playboy och globetrotter, men han är en exotisk ara med ett barnsligt leende som älskar Aqua och är på jakt efter ett hem och en fettfri själ. Klart det är svårt att hitta i ett sömnlöst citygytter som dygnet runt andas in de unga männens air av party, glittrande flickors saliv och parfym. Klockan är sju och vi startar med en flaska vin på ett hotellrum på Berns i Stockholm för att prata om hans sjätte roman, den självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager. Jag har bara träffat Per en gång tidigare, en suddig natt på Riche, det var mörkt och allt är ju annorlunda då. Nu när vi ses är han klädd i en fantastiskt naturlig solbränna och små glittrande tänder som slickar i sig Dry Martini. "Man borde väl egentligen inte göra såhär, men jag kunde inte låta bli" säger han och räcker mig en blå blomma (blåklint?) och en present -- George Michael Careless Whisper från 1984 -- eftersom han vet att jag fyller 20 år idag.
Vi läser en stor artikel i Aftonbladet om Kicki Danielsson där hon varvar Diggiloo-turnen med tårar över sprit. Vi kommer fram till att hon verkar härlig, pillar i oss små tryffelbitar och skålar torrt. Vi pratar om att gå ut ensam och om Neil Young, Per har nyligen upptäckt att han gillar honom. Sen är det dags för klädombyte, ur en plastkasse packar Per upp en skjorta och en slips och velar tills vi trippar ner till matsalen. Upptäcker att vi sumpat de där elektroniska nycklarna till hotellrummet. Så typiskt.
Berätta vad du har gjort i veckan.
- I början av veckan var jag fortfarande på landet i Västergötland och tog hand om min lillebror, skjutsade honom till fotbollsträningen och sånt. Sen åkte jag upp till Stockholm i onsdags och gick ut. Åt middag på Riche och blev sittande där en stund, tills jag gick jag till Berns och hängde ganska mycket för mig själv. Eller det var ju massa bekanta där, men jag är ju en enstöring. Sen dök det upp en gammal bekant precis innan jag skulle gå och det blev sent med allting. Och så skulle vi ha efterfest, men jag försöker hålla mig ifrån sånt. Dagen efter hörde jag att det slutat med att han som hade efterfesten börjat skjuta på sina gäster med luftgevär och jag gillar inte våld så det var ju skönt att jag inte gick dit. Men lustigt nog när jag gick ut nästa dag igen, på helt andra ställen, typ Söders hjärta, så träffade jag min luftgevärsbekante igen. Och några tjejer som haft studentbal och var jättesöta. Och så blev det trots allt så att jag för ovanlighetens skull följde med på efterfest. Och vips klädde han ut sig i en jättekonstig maskeraddräkt och plockade fram geväret igen och skulle lära studentskorna att skjuta, till deras stora förtjusning. För jag vill ändå poängtera att luftgevärsmannen är väldigt snäll.
Byter du alltid om innan du går ut?
- För din skull har jag gjort det ikväll, men inte annars. På grund av att jag vaknar så sent på dagarna blir det konstigt att byta om innan jag går ut. Däremot kan jag förstå människor med riktiga jobb som går upp på morgonen, sitter på kontor med dålig luft och umgås nära andra människor hela dagen, då skulle jag känna mig jätteäcklig och inte palla att gå på nån afterwork-öl utan genast åka hem på grund av den sociala överdosen. Ha jobb och gå på krogen, det förstår jag mig inte på.
Vi startar med ostron och fördrink. Ett nyfiket, kontaktsökande brittiskt turistpar börjar prata med Per och undrar om några av hans böcker finns översatta och frågar om vad de ska hitta på i Stockholm, Per replikerar: Vad konstigt att åka på semester till Stockholm!
Skriver du dagbok?
- Nej, det har jag aldrig gjort. Det närmsta dagbok jag skrivit är nog den här boken. Det verkar tråkigt att skriva dagbok. "Jaha, idag fikade jag med Lasse och sen tog jag en öl med Berra". Men har man ett krossat hjärta kan man säkert skriva 20 sidor på en dag. Samma terapeutiska verkan som det har att skriva dagbok får jag genom mitt bokskrivande. Jag skriver ju ner en massa grejer som inte är ämnat att publiceras. När jag läser det dan efter känner jag uuuä... jag är en vuxen människa och skriver som en olycklig fjortonåring. Man måste vara lagom svårmodig för att det ska bli något bra av det.
Arbetsnamnet på din nya bok var Mitt barnsliga leende. Varför bytte du?
- Jag gillade båda titlarna väldigt mycket men min förläggare sa att Att komma hem ska vara en schlager var en mycket bättre titel som stämde bättre med innehållet eftersom det handlar om att jag inte hittar hem. Då vi hade spikat det så började jag nämna de här två olika titlarna för folk jag känner och nästan alla var såhär "Åh herregud, Att komma hem ska vara en schlager är världens sämsta titel, det låter ju som en Jonas Gardell-roman som han kastat i papperskorgen, medan Mitt barnsliga leende är fantastiskt!" Och då fick jag sån extrem ångest. Jag kan ju förstå att Mitt barnsliga leende är mycket mer en Per Hagman-titel, men nu går jag helt ifrån allt. Det kanske är dags att bli folklig? Eftersom jag inte varit i Sverige så mycket och kom hit i våras just som Den Stora Schlagerhysterin, påmindes jag om hur viktigt schlager är för svenskar. Samtidigt är det ju första meningen i boken också och det är ju fint. Men mitt barnsliga leende återkommer jag också till, för jag har ju komplex för det.
Komplex?
- Ja, det är det värsta jag vet, att se ett foto på mig där jag ler och visar tänderna. Men i ett större perspektiv är det bra att jag har en så naiv syn på saker och ting, jag bemöter väldigt mycket med ett barnsligt leende.
Vad tycker du är roligt?
- Sitta hemma hos Andres och dricka te och han håller låda. Andres Lokko, han är faktiskt det roligaste jag vet. Herregud, jag skrattar bara jag tänker på honom. Eller ibland så sitter man och tjuvlyssnar på bussen eller krogen, just två människor som för en dialog och man lyssnar in sig på deras värld och sättet de pratar med varandra, det är ju en sån fest! Och knasiga kvällstidningsnotiser eller när Göran Greider eller Mona Sahlin säger något jätteallvarligt om kvinnokamp och invandrare medan de lever i sin focaccia-störda, Södermalmspriveligerade värld. Det tycker jag är jättekul.
"Sverige måste bli mer Queeeeer".
- Ja, "svenska arbetarrörelsen måste bli mer queer". Det var ju det roligaste jag har hört! Eller när han Sven Lindqvist som är kulturfarbror på fullaste allvar tycker att "hm, jag är en stor kulturpersonlighet och jag vet ju att man sparade Strindbergs brev. Hur ska vi göra nuförtiden för jag mailar ju. Ja, jag lämnar min hårddisk på Kungliga Biblioteket så kan forskarna sitta och läsa mina gamla mail." Så traskar han med friluftshurtiga gubbsteg, kulturryggsäcken på och baxar upp sin hårddisk. Såna människor är fantastiskt roliga, då måste man ha vuxit upp i en otroligt enfaldig liten kapsel till värld. Sven Lindqvist tycker säkert att jag är en ytlig Stureplans-pajas och han sitter där 70 år gammal i sin jättevåning på Söder och säger "Jag har minsann sett världen för jag var i Egypten i 10 dagar och skrev om fattiga människor". Och då säger jag: "sorry, Sven, jag har sett mer av tredje världen än du". Om såna som Sven Lindqvist och Göran Greider är riktigt snälla kanske jag kan ordna praktikplats åt dem på min pappas skolbygge i Kongo eller nåt, det skulle nog vara nyttigt för dem att vidga sin världsbild och vara utan DN-lyx och tyckarpaneler i P1 ett tag.
I novellen Syster har du en tes om människor som måste leva minnen om och om igen för att härda ut och de som överlever genom sin förmåga att stänga av. Tillhör du någon av de grupperna?
- Ja, jag hör ju till den första. Konkret exempel: du blir lämnad av den du älskar. Vissa människor förhåller sig till det hela genom att redan dag två hävda att de aldrig varit ihop med den där personen, vill inte prata om det med någon och går ut på krogen och är glad och förtränger tills det försvinner. Eller så är man som jag, vänder upp och ner på himmel och jord, ringer alla jag känner, gråter offentligt och frossar i denna smärta. Ja helt enkelt värker ut och maler detta hemska... som en Wettex-trasa man vrider ur så mycket det bara går.
Du verkar vara svag för Wettex-trasor.
- Ja, den är bra och tacksam. Jag gillar den. Det finns något obehagligt över den, ett väldigt vardagligt föremål som ändå är lite äckligt och alla känner till. Och så har den ju den fantastiska förmågan att suga upp en himla massa och se intakt ut, medan den egentligen är helt svampig.
Handlar ditt liv om att härda ut och överleva?
- Verkligen inte! Jag är nästan oupphörligt fascinerad av livet, älskar livet! Och det är jag väldigt glad över.
Har din mamma och pappa läst dina böcker?
- Ja, min pappa har läst alla mina böcker, men mamma har inte läst alla. Hon tycker att det är ganska jobbigt tror jag. Så fort det nämns en mamma i en berättelse tror hon att det bygger på henne. Men däremot ringde hon mig igår och sa att hon läst några av novellerna i Skugglegender och tyckte de var jättebra. Men jag tycker inte det är roligt att använda ordet "knulla" och sen läser min mamma det. Usch, vad pinsamt!
Så de är inte sådär käcka och slänger ur sig "knullat nåt på sistone då?"
- Haha, nä, i så fall hade jag skrivit frikyrkliga romaner istället. Det är nog så man avväpnar sina barn på bästa sätt, om de vill ägna sig åt konstärliga grejer. Om föräldrarna säger (tillgjord röst) "gud vad trevligt att du vill bli skådis eller författare. Läs den här, den handlar om knulla och knark, jättetrevligt och bra inspiration för dig!" Då tror jag att det är det sista man vill göra.
Skulle du vilja vara en kvinna?
- Njae, jo, det är klart jag skulle vilja vara det. Det är skräckinjagande och fascinerade, alltså jag skulle inte vilja vara snygg tonårstjej, herregud. Om jag hade varit jag men snygg tonårstjej hade jag nog inte suttit här idag. Jag hade nog varit alldeles för sönderknarkad och sönderkn... nej usch, använd inte de orden.
Hade du levt samma liv då, men utan det sköna och roliga, utan enbart destruktivt?
- Jag har tänkt mycket på det där. Om man skulle haft samma fixering vid glamour, nattliv och hejochhå. Nu var man ju tack och lov en ful liten kille då så att...
Var du ful när du var liten?
- Ja... är jag inte ful nu? Eller okej, jag är väl mindre ful nu än när jag var 20.
20 verkar inte vara någon rolig ålder när man är kille.
- Nej, eller vissa killar var ju sådär superhotta när de gick i nian och sån var ju inte jag. Men om jag vill vara kvinna... Ja, just en äldre kvinna, gud vad trevligt! Jag gillar äldre kvinnor, det är det vackraste som finns. Medelålders kvinnor som har fixat hela grejen med att vara tonårsskönheter, de har kanske skaffat familj och barn och hela den grejen och sen så är de bara gamla, sköna stolta kvinnor som vet precis vad de ska ha. Åh, kvinnor åldras med en helt annan värdighet än män. Män är ju astråkiga när de blir äldre.
Ångrar du något i ditt liv?
- Nä, ingenting. Allt från flickor som har nobbat en till val man har gjort när det gäller yrken eller vad som helst, nej jag ångrar ingenting. Allting har en poäng.
Du tänkte efter ganska länge.
- Ja, men jag tar dina frågor på allvar, det här är viktigt. Jag ser det som terapi, du är min terapeut.
Okej, tänkte du såhär: jag ska skriva böcker när jag blir stor.
- Nej, aldrig. Det är både min tillgång och min svaghet att jag aldrig har sett något coolt med att vara författare. Sedan har det naturligtvis efter hand blivit min identitet och då tar man det ju mer och mer på allvar. Men jag har aldrig varit sådär Carl Johan Wallgren-aktig som när han var 14 säkert satt i en lite för trång kostym -- eller kanske snarare för stor -- och tänkte "oh, jag vill läsa hela världslitteraturen och skriva en stor fin roman som Sven Lindqvist tycker om".
Att komma hem ska vara en schlager skiljer sig språkligt väldigt mycket från de tidigare böckerna. Vaknade du en morgon med en ingivelse, "nu ska jag skriva en bok med ett helt nytt språk".
- Nej, det är verkligen ingen tanke med det. Men det där som är mer lyriskt eller poetiskt har jag alltid haft, först skrev jag väldigt mycket poesi. I den här diktsamlingen Match som du fick av mig har jag lite utlopp för det och i Skugglegender är det vissa noveller som är ganska lyriska där jag leker mer med språket. Men det är svårt att ha ett sånt språk i en roman, det blir ju outhärdligt att läsa. Med den här berättelsen jag har skrivit nu, det vet jag inte än, det må bära eller brista men den är ju konstnärligt rätt splittrad. Ganska punkig på det sättet att den är lyrisk i sina partier och väldigt konkret i andra. Det är ingen riktigt hederlig roman.
Är den helt sann?
- Jaja, det är klart att den är.
Allt det där hemska med vaniljglassen också? (jobbigt kapitel där Per blir mulad av glass)
- Allt. Haha, vad roligt att du tar upp det där med mjukglassmaskinen i Alexandria.
Roligt och roligt, jag tänkte mer "inte nästa sida också, snälla, sluta".
- Ja, jag drar ut på det där rätt länge. Det är det som skiljer sig från mina tidigare böcker, då kan det vara en jobbig scen men nu är det jag, Per, som gör allt och berättar. Det finns inget att skylla på liksom. Om mamma tidigare har sagt, "usch vad du skriver mycket om knark, du håller väl inte på med sånt där själv" så kan jag inte längre svara att det bara är en påhittad figur.
Är du bra på att laga mat?
- Ja, ibland, jag tycker att det är väldigt roligt. Jag snöar ofta in på vissa grejer i perioder, vill göra den ultimata rödlöksmarmeladen och håller på och fjollar med det i två veckor tills det blir bra, sen slutar jag och har glömt bort det. Jag är väldigt lättroad. Att ha socker i vattnet när man kokar sparris tyckte jag verkade idiotiskt för en månad sen. Men jag blir glad av det lilla. Jag har aldrig varit någon rock 'n' roll-kille som säger "Wow vad roligt, vi snodde ett gevär och så sköt vi kor från fönstret och sen knarkade vi som satan och var så jävla crazy och hängde i takkronorna". 30-åriga män som är sådär damp- och ADHD-aktiga.
Finns det kvar såna?
- Ja, jag tror att det är väldigt vanligt i Stockholms bättre förorter, där folk pysslar med konstnärliga grejer i våra dagar, dom verkar ha svårt att vara lugna och trevliga, det är alltid så mycket jargong.
Kyparen serverar ostar och berättar om grottor och lagring medan jag tänker på novellen Unga Männen i Skugglegender. Per slår ut med armarna "Det här är ingen Camembert! Om en halvtimme kommer den att flyta ut helt!". En långbent, typ utklädd flicka fångar Pers uppmärksamhet och sen kommer Johan Kinde.
Johan: Ska jag höja musiken lite så vi får lite mer party?
Per: Höj, höj, höj!
Jag syftar just på den här sortens män som kommer från bättre familjer på Norrmalm, akademikerfamiljer eller proggfamiljer, allting är väldigt gediget, sen börjar de spela i rockband, blir mediaaktiga och går på krogen lite för länge. De kan alla borgerliga koder om hur man sköter sig, men de vill bara bryta mot dem hela tiden och vara gapiga. Jag förstår inte det här med gapighet. Kan man inte hävda sig på något annat sätt liksom.
Hur mycket väger du?
- 65. Rickard Engfors väger 58 kilo så jag känner mig som värsta fettot . Hur mycket väger du?
49-50.
- Det måste vara den ultimata vikten för tjejer, oavsett om de är mannekänglånga eller ej. 49,5 låter som en dröm, det är den absolut sexigaste vikten. Men jag ser inget coolt i att vara sådär goth-smal, men det är klart man inte vill vara fet, herregud. Jag försöker ha en kropp som matchar min själ.
Efter middagen är klockan tolv, Per skruvar på sig, knackar på mikrofonen och vad ska man egentligen hitta på nu? Dessertvinets sötma är bortgäspad och turistparet bredvid oss har dragit sig tillbaka. En svartklubb lockar och plötsligt smakar munnen flasköl bland disco, svett och vegetarisk mat. Det är trångt och utanför sitter någon och gungar. Per småklagar över de tråkiga överklassungarna i skivbolagstishor så vi slirar förbi Halvtrappa som har stängt och på Riche är lamporna tända. Genar över Berzelii Park och smiter in på Berns igen. Nu spelar Johan Kinde Seventeen med Ladytron och vi sjunger "Vi vill bara ha dig när du är 17, när du är 21 är du inget att ha", flyger upp vid flygeln, dricker Kir Imperial och blommorna bredvid oss lyckas faktiskt dämpa lukten av glassplitter. Ett glas skumpa i varje hand, Per flörtar med en söt flicka. Vi drar i oss ännu mer Calva, Sambuca, Storstark, Dubonnet och Chambord. Sen efterfest på hotellrummet. Jag tar fram mammas fyrtiotusenkronorskamera och börjar ta bilder samtidigt som minibaren töms bit för bit och sen plötsligt: Morgonsolen kikar in genom det stjärnformade fönstret och liljorna på bordet ser skraja ut. På tv rullar något fantasyaktigt med alver och rökmaskiner i dåliga kulisser (Herkules?), och medan min tjejkompis badar berättar Per exalterat om Royal Ascot, galopp och kvinnor i höga hattar.
