Foto: Daniel Stigefelt.

En dag i Anis Don Deminas skor

13:27 20 Oct 2020

Alexandra Lundbladh har tillbringat en heldag med Sveriges originalshurda Anis Don Demina.

 

Det går bra nu, och det är inget som Anis Don Demina hymlar med. Den 27-åriga artisten/youtubern/dj:n/före detta säljaren tycks alltid vara glad, energisk och på väg mot nästa triumf. När jag mailar hans manager för att boka en intervju får jag till svar att de har ”sagt nej till samtliga intervjuer för resten av 2020” och behöver en garanti för omslag. Jag tackar ja i vändande mail.

Vi har stämt träff i fotografen Daniel Stigefelts studio, och Anis Don Demina äntrar några minuter sen klädd i en regnjacka från Off-White. På fötterna har han ett par exklusiva Nike x Off-White-sneakers.
— De här skorna får du inte tag på, då får du sälja en njure eller infiltrera Kanye Wests rövhål, säger Anis med sitt karaktäristiska skratt.

Han har med sig fem uppsättningar outfits, majoriteten av tröjorna från Off-White, och byxorna från Palm Angels. Vid hans sida finns managern Robin Svensk som varit med sedan ”the beginning”.

 

 

Vi promenerar från studion till Anis lägenhet ett par kvarter bort. För en medelklasstjej som jag är trapphuset i sig imponerande. Det påminner om en gammal hotellobby — en matta sträcker från ingången hela vägen upp i trappan och på en avsats står en behållare med doftpinnar. Innanför Anis dörr ligger en nersmutsad matta designad som ett kvitto från Ikeas samarbete med Off-White. Jag påpekar att han verkar behandla sina ägodelar med viss respektlöshet.
— Folk köper dyra grejer och så vågar de inte använda det. Jag använder det när det regnar, säger han och visar upp ett par slitna sneakers som de flesta bara skulle våga bära inomhus.

Lägenhetens 29 kvadratmeter rymmer en säng, en liten soffa och ett separat kök som sällan får någon uppmärksamhet. Anis köpte ettan i våras på grund av att han fick inbrott i sin dåvarande hyresrätt. I en youtubevideo publicerad i april berättar han att vissa följare tycker att han får skylla sig själv  som flexar med sina dyra grejer, andra spekulerar i om inbrottet kan ha varit iscensatt i PR-syfte.

Kan du sakna att ha ett vanligt jobb?
— Nej, men jag kan sakna att ha ett vanligt liv. Jag är alltid under ett mikroskop. Folk lägger sig i vad man gör, de förväntar sig att jag ska vara perfekt. Det har verkligen sina för- och nackdelar. Det är så mycket som folk inte ser, eftersom de ser det jag väljer att de ska se. Jag vill ju att de ska se det roliga, men alla har sina bekymmer. Jag tror att när man lever det här livet blir topparna jättemycket högre och dalarna jättemycket djupare.

När upplever du att du övergick från vanlis till kändis?
— Det var nog efter Mello i år, då kände jag att: fan, nu är jag offentlig. Jag har fått göra alla såna grejer som Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg, Fångarna på Fortet. Alla de traditionella programmen som min mamma sitter hemma och kollar på. Nu vet varenda käft vem jag är, och det kan man inte ta bort.

Att gå på stan med Anis är ungefär som det mest är att gå på stan, bortsett från att många dröjer kvar med blicken vid oss när vi går förbi. När det är dags att smörja kråset går vi till Kale & Crave, Sebastian Ingrossos IBS-vänliga krog. Det verkar vara det enda stället som är gott nog åt Anis Don Demina, eftersom han äter lunch där i stort sett varje dag, alltid varmrätten Farm. Det kan vara en bidragande faktor till att han gått ner 30 kilo på sistens, men jag glömmer fråga vad han åt innan han började äta där varje dag. Vissa dagar äter Anis både lunch och middag på Kale & Crave, men då blir det en caesarsallad till middag. Lite kul ska man väl få ha.

Många framgångsrika personer berättar att deras bekräftelsebehov blir större ju kändare de blir, att det till slut blir omöjligt att tillfredsställa egot. Jag har aldrig träffat någon med ett självförtroende som Anis, så jag frågar om han känner igen sig i det fenomenet.
— Nej, det ger mig inget att lägga upp en bild på Instagram och skriva typ: ”Tycker ni jag är söt?” Det är jätteviktigt att de som står mig nära tycker att jag är bra. Den bekräftelsen är mycket viktigare än den jag får från andra. Om man får höra att man är bäst 40 000 gånger så blir man till slut immun. Det kommer inte betyda lika mycket som första gången.

Det är ju en version av det jag pratade om. Att man till slut når en punkt där det krävs mycket mer för att fylla bekräftelsekvoten.
— Ja kanske, jag tror också så här: jag har aldrig pausat riktigt. Jag har inte haft någon riktig dipp, jag är väldigt duktig på mitt jobb. Det är klart visningarna går ner ibland, och då jobbar jag för att få upp dem igen. Men det finns ingen bättre känsla än att ladda upp något och se att det flyger.

Kan en video som får dålig respons påverka ditt mående?
— Inte längre. I förrgår la jag upp en video som inte gick så bra, men jag har lärt mig att när man postar 3-5 videor i veckan så kommer inte alla bli succé. Förut kunde jag känna att ingen tyckte om mig om det gick dåligt, men det är ju bara hjärnspöken. Det är livsfarligt att bara bry sig om visningar, då blir jag en slav till min statistik.

— Nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag gjort allt. Jag har 500 000 prenumeranter på Youtube, jag tillhör de största. Jag bryr mig inte om att kurvan ska gå spikrakt uppåt, men tidigare har jag varit manisk. Jag blir fortfarande det när jag är i ett särskilt mode, kommer in till kontoret en måndag och vill göra det här, det här och det här. Det har jag inte tappat, men resultatet påverkar mig inte. Tanken på att ta ett halvårs semester och åka till ett varmt land skulle aldrig falla mig in förut, men idag är det absolut en möjlighet.

Anis Don Demina har jobbat hårt sedan han var 13 år och upptäckte Vägen Ut, en förening som lät unga skriva låtar och spela in musik i syfte att få bort dem ”från gatorna”. Under uppväxten i Stockholmsförorten Jordbro bodde Anis i samma port som Panetoz-sångaren tillika Vägen Ut-grundaren Pa Modou Badjie.
— Jag lyssnade en del på Panetoz, och det var de som fick mig att gå till studion i Jordbro. Att jag sedan fick stå på scen med dem var så jävla stort.

I min gamla lokaltidning Mitt i Haninge gjordes en intervju 2008 med då 14-åriga Anis. Han gick under artistnamnet Sajjk och hade bland annat fått uppträda på den omåttligt populära ungdomsfestivalen Ung 08 i Kungsträdgården. När Anis började gymnasiet på Jensen Norra i Stockholm skaffade han ett extrajobb som telefonförsäljare och flyttade hemifrån i samma veva.

Varför flyttade du så tidigt?
— För att jag kunde. Jag var 16 år och tjänade 30 lax i månaden. Jag gick halvdagar i skolan, sedan åkte jag och jobbade till 21 och var bäst av alla. Jag hoppade av gymnasiet i tvåan. Jag tänkte bara ”vad ska ni kunna lära mig?” Jag hade mitt på det torra.

Vad har du för säljtekniker?
— Oj oj oj, det är för många. Men om jag skulle sälja till dig skulle jag prata lugnt och tryggt, säger Anis med en röst som skulle göra sig utmärkt på en meditationsinstruktör.
— Jag tror att du behöver känna trygghet. Om du skulle vara osäker på något skulle jag inte försöka snacka bort det, jag skulle bekräfta dig och förklara lugnt och ordentligt. Och du skulle köpa det direkt.

 

 

Jag är lika delar fascinerad och kränkt över analysen, men men. Det här handlar inte om mig. För att komma till Anis kontor går vi längs Birger Jarlsgatan, genom city, via Kungsträdgården och förbi slottet. Ett killgäng har fått syn på honom och frågar om de får ta en bild. Det får de.

Kontorslokalen är rymlig; i ena änden av den öppna ytan sitter Anis team och jobbar, i den andra står all inspelningsutrustning han kan tänkas behöva uppriggad. På väggen bredvid hänger Anis guldskivor som ett kvitto på hans musikaliska framgångar.

När började du våga tro på dig själv som artist?
— Det har jag alltid gjort. Generellt. Om inte jag tror på mig själv, vem ska göra det då? Jag tror alltid stenhårt på det jag gör.

Var kommer den inställningen från?
— Från när jag var säljare tror jag. Jag var alltid toppsäljare, och sälj handlar bara om inställning. Man måste bestämma sig för att man ska sälja mest, att det inte finns några andra alternativ.

Anis känns som ett Ted-talk personifierat. Inget är omöjligt och ingen kan säga åt dig vad du kan göra och inte.
— Jag har alltid vetat att det här skulle komma, jag visste bara inte hur. Sälj var alltid en plan b, sedan kom det här till slut och då var jag väl förberedd. Jag har utvecklats enormt under tiden, men jag hade en bra utgångspunkt för att jag var så bekväm med att spela in videor och stå på scen. Det blev väldigt mycket, och jag visste typ hälften av tiden vad jag sysslade med, men det var bara att kämpa.

Samtidigt som jag ställer mina frågor sitter Anis och redigerar morgondagens youtubevideo i Premiere Pro. Ett par veckor tidigare nådde han milstolpen en halv miljon prenumeranter, och innan artistkarriären tog fart var det främst från Youtube som folk kände igen honom.

Youtubers har ganska dåligt rykte. Har det varit svårt att balansera musiken med det?
— Inte längre, för nu kan ingen ifrågasätta huruvida jag är artist eller inte. Men det har varit så ibland, speciellt eftersom Youtube gått så bra och för att det är det folk känner igen mig från. Jag vet vem jag är och vad jag gör, och jag bryr mig inte så mycket om vad andra säger. Så länge jag är mig själv hamnar jag i rätt fack till slut. Det är sådant mitt team får jobba med, att jag gör rätt grejer. Det har de bättre koll på.

Det var ingen självklarhet att Anis skulle ställa upp i Melodifestivalen i år, men hans manager Robin såg det som en bra möjlighet. De bestämde sig för att skriva ett bidrag och tog hjälp av låtskrivaren och producenten Anderz Wrethov.
— Vi skrev Vem e som oss och jag tyckte den var bra, den passade både Mello och mig som artist. Rätt vad det var stod jag på presskonferensen. Med facit i hand är det det bästa jag gjort, och att få hela Friends Arena att stå upp. Det var jävligt mäktigt, jag hade gjort om det varje gång.

Om man inte får gåshud av att se hela Friends Arena ställa sig upp i slutet av Vem e som oss-framträdandet är man känslokall.

När tror du att du får förfrågan om att sommarprata?
— Åh det är drömmen, sommarprat är wow. Det är ära. Men jag tror inte att jag har varit känd tillräckligt länge. David Sundin citerade mig i sitt sommarprat och det blev jag så jävla glad för, han är världens finaste kille.

Vad skulle du prata om?
— Jag har några grejer, men jag tror jag sparar det tills det är dags. Hade du lyssnat på mitt sommarprat?

Ja, men jag är inte så svårflörtad.

Efter en timme på kontoret blir vi upphämtade i bil precis utanför. Sedan i våras har Anis hittat en ny besatthet i racketsporten padel, och han tar privatlektioner i Södertälje minst en gång i veckan. Utöver det spelar han två matcher.
— Jag är den bästa versionen av mig själv när jag spelar padel. Inget annat spelar någon roll då.

Bilresan till Södertälje visar sig vara nödvändig även för intervjuns skull. Anis Don Demina är en kul person att vara runt och han är lätt att prata med, men det har krävts timmar av konversation för att försöka komma honom nära.

Vad ger dig ångest?
— Bra fråga. Skit. Folk som vill mig illa utan en riktig anledning. De som gör videor om en för att snacka skit och försöker sätta käppar i hjulet för att man är framgångsrik. Vissa är missunnsamma liksom, och jag kommer aldrig kunna förstå vad jag gjort mot de människorna. De har problem med sig själva och tar ut det över andra. Det kan ge mig ångest. Jag tar aldrig åt mig, men jag blir frustrerad. Jag har aldrig velat göra någon illa någonsin, jag vill bara få folk att le och må bra och bli inspirerade. Det är inget negativt i det jag gör, men folk kan vilja få det att se ut så för att de är, ursäkta ordvalet, horungar.

— Folk undrar hur det är möjligt att jag inte har gått in i väggen, men alltså jag älskar att göra videor. Det är det bästa jag vet, och det är inte det som tär på mig. Det är det negativa som finns runtom. Det är en riktig jävla baksida.

 

 

Det är lätt att få bilden av att det mesta rinner av Anis på en gång. När jag frågar hur han hanterat människor som hatat på hans musik genom åren svarar han att det inte berör honom över huvud taget:
— Tvärtom, då känner jag att: okej, då får ni se själva då. De får väl hata på mig, sedan vill de bli kompis med mig när det går bra.

Vår pratstund i baksätet har lett till att Anis har tårar i ögonen, och det får mig att undra vad som sårar honom på riktigt.
— Jag tror att jag har ganska thick skin, man blir härdad. Men det är just det när folk verkligen tar sig tiden att förstöra för mig. Jag blir såhär: vad har jag gjort? Jag visar aldrig att det kommer åt mig, för då vinner de och det ska de inte få. Men man är ju bara människa.

Sedan byter Anis ämne.
— Är du rädd för döden?

Nej, men jag är rädd för att bara försvinna och inte bli ihågkommen. Det är så många som dött i år som man inte ens registrerat. Sedan brydde jag mig svinmycket om att Adam Alsing dog, trots att jag aldrig träffat honom.
— Jag träffade Adam några gånger, han var väldigt trevlig. Han var chef, riktigt glad och festlig. Jag undrar om folk skulle komma ihåg mig om jag dog. Eller skulle folk bara bry sig ett tag och sedan glömma?

Jag tror att folk tänker på dig ungefär på samma sätt som Adam. Att du är en person som är glad och vill göra andra glada, och sådana personer är i regel lätta att tycka om.
— Tycker du att jag är lätt att tycka om?

Det tycker jag. Jag uppskattar den här sidan av Anis. Det är fint att han ber om min åsikt i saker som rör honom. Det kanske bara är förklädd narcissism, men jag väljer att se det som sårbarhet.

Är du rädd för döden?
— Nej, vi kommer alla att hamna där. Det går inte att påverka. Jag tror att saker och ting händer av en anledning. Oavsett vilken situation jag är i och hur jobbigt det än kan vara så försöker jag tänka att jag är där jag ska vara. Det kan göra livet lite enklare i tuffa perioder.

Vi tillbringar en och en halv timme i padelhallen; jag och manager-Robin utanför glaset och Anis innanför. För varje slag som blir dåligt utbrister han ett ”usch”, och då och då springer han fram till glaset för att kolla om jag har någon fråga att ställa. På hemvägen pratar vi om Anis tillkortakommanden.
— Jag är ganska självisk. Man får offra saker för att det är vad som krävs om man ska göra det jag gör. Man får offra relationer, tid med familj, roliga grejer. Man är fokuserad på sig själv och det kan folk bli trötta på, vilket jag fattar.

 

”När jag inte ringer på en vecka är det för att jag är mitt uppe i att ta över världen.”

 

Har det förstört relationer?
— Vissa, men de har förmodligen inte varit tillräckligt givande eller betytt tillräckligt mycket för att jag ska kriga för dem. Jag har ju relationer som jag värnar om, typ mina närmaste vänner. Den cirkeln är väldigt liten och det är inte lätt att komma in. Majoriteten av de som jag är nära vän med och pratar med dagligen kände jag långt innan jag var offentlig. De fattar. När jag inte ringer på en vecka är det för att jag är mitt uppe i att ta över världen. De blir inte sura. Andra kan vara så här: du hör aldrig av dig längre. Man bara: nej åh fan, jag har lite att stå i.

Utbrändhet verkar inte finnas i Anis Don Deminas vokabulär. Han är beredd att göra vad som helst för sina drömmar.
— Om du vill komma någonstans måste du jobba hårt, ingenting kommer om du jobbar nio till fem. Då kommer du alltid jobba nio till fem, du kommer springa i det hamsterhjulet för alltid. Vad är det en vanlig människa jobbar, 40 timmar i veckan? Då får du jobba 80 timmar i veckan. Vill man det tillräckligt mycket blir jobbet inte så påfrestande. För mig är jobbet det som är minst påfrestande. Jag sitter aldrig och bara: ”jag hatar mitt liv, jag orkar inte redigera den här videon” Det är väldigt sällan. Jag är excited för att jag gjort en fett bra video.

Anis nuvarande mål är att bli padelproffs.
— Jag tror att jag kan bli en svinduktig padelspelare, och därför kommer jag att lösa det, men så fort man börjar tveka blir det livsfarligt. Om du ska du göra något 3000 procent men bara går in för det 50 procent i huvudet går det inte. Det handlar om att bestämma sig och vilja något tillräckligt mycket. De som gör det och råkar illa ut tror jag gör det för att de saknar syfte. Jag är så blessed att jag alltid vetat vad jag ska göra.

När vi är tillbaka i innerstan klockan 17.30 är jag energifylld och utmattad på samma gång. Anis lämnar mig med några sista visdomsord:
— Om du brinner för något tillräckligt mycket är det bara att nöta. Sedan har vi alla olika förutsättningar. Jag har inte de bästa förutsättningarna för padel, men då får jag köra ett träningspass och två matcher i veckan för att komma ikapp. Jag är fast besluten att inget är omöjligt. Det är inte lika för alla och det är absolut inte en rättvis värld vi lever i, men allt är fortfarande möjligt.

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!