En bransch som sakta breddar sig

Hur mådde egentligen musikbranschen 2022? Nöjesguidens musikredaktör Emma Thimgren sammanfattar det gångna året.

När jag började min sammanställning av den här texten kastades rubrik efter rubrik i ansiktet på mig om hur både musikbranschen och musikjournalistiken är döende. Att bara googla ordet musik verkar endast betyda ond bråd död. Visst hade jag önskat att jag kunde säga att branschen är i ett bättre skick än vad den är, men jag tycker samtidigt inte att det är särskilt hjälpsamt att överdriva. Därför tänkte jag fokusera på det positiva som hänt det senaste året, eftersom diskussionen kring branschens mående till stor del tenderar att vara skrämselpropaganda.

Även om musikindustrin ännu inte återhämtat sig efter pandemin, blev det startpunkten för diskussioner som borde hafts för länge sedan. Artist efter artist har under året talat ut om den psykiska, fysiska och ekonomiska stressen av att turnera. Hysteriska scheman och höga kostnader för att turnera som ett resultat av inflationen gjorde att många fick ställa in sina konserter. Därtill hör att både festivalen Way Out West och Lollapalooza slog publikrekord under sommaren, samtidigt som den nya festivalen Rosendal Garden Party blev en succé. Det verkar alltså finnas en allt större efterfrågan. Det kanske tycks endast negativt att så mycket ställts in, men snarare är det hög tid att dessa frågor luftas i offentligheten. För vad är branschen utan artisterna?

Den frågan var också den bärande röda tråden i Netflix-serien The Playlist som släpptes i oktober och följer grundandet av Spotify. De två senaste åren har frågan om artisternas upphovsrätt och bristande ersättning för sitt arbete blivit allt mer omdiskuterad, inte minst efter Taylor Swifts uppmärksammade kamp för att få rättigheterna till sin egen musik. Neil Young och därefter Joni Mitchell var några av de artister som lämnade plattformen, vilket ledde till en större diskussion om Spotifys monopol. Med Tiktok som en allt starkare utmanare som musikmedium blev det i år tydligt att branschen står inför stora förändringar.

Frågan om upphovsrätt är visserligen en talan som Stim fört länge, men i slutändan är det ju också konsumenterna som måste vara medvetna om produkten de konsumerar och vem som egentligen tjänar på det. Faktum är att trots att intäkterna för konserter minskade 2021, så ökade intäkterna för streaming internationellt med 74 procent. Om trenden fortsätter för 2022 återstår att se. Men så sent som i november stärkte regeringen upphovsrätten för kulturskapare, så det lär den göra. Enligt ​​IFPI:s rapport Engaging with Music som släpptes i november har det genomsnittliga lyssnandet dessutom gått upp till 20 timmar per vecka. Utöver det menar 69 procent att musik är viktigt för deras psykiska hälsa.

Värdet av musiken är alltså inte det främsta problemet. Den stående ömma tån är som vanligt snarare representation och jämlikhet. I forskningsartikeln The Streaming Paradox skriver forskarna Arnt Maasø och Hendrik Storstein Spilker hur streamingtjänsternas algoritmer serverar mer av samma, istället för att uppmuntra till utforskande. Det skapar paradoxen, att vi lyssnar på mindre musik ju mer vi har tillgång till. Lyssnar du på en viss genre är det det du får rekommenderat. Det som är populärt blir ännu mer spelat, medan det smalare göms undan. Det gör också att om du har en tendens att inte lyssna på musik av kvinnor, kommer Spotify inte heller försöka göra så mycket för att ändra på det. I årets Spotify Wrapped ekar det tomt om kvinnor på topplistorna. Färska siffror från Stim visar också att fyra av fem låtskrivare i Sverige är män. Andelen kvinnliga låtskrivare har dessutom inte ökat på fem år. Enligt Universitetet USC Annenberg var endast 3,9 procent av producenterna på topplistan Billboard Hot 100 kvinnor.

Det känns dystert mot bakgrunden av att den nya regeringen sänkte kulturbudgeten med en miljard. Dessutom fick kulturskolorna sin budget halverad. En viktig plantskola för framförallt tjejer att ta sig in i musiklivet, 2019 var andelen flickor 62 procent. Det är särskilt märkligt när det finns otaliga studier om musikens positiva inverkan på inlärning. Med det sagt vill jag verkligen understryka hur viktigt det senaste året har varit för kvinnliga musiker och hur den kvinnliga historieskrivningen stärkts.

Dolly Parton valdes äntligen in i Rock & Roll Hall of Fame, mer än 30 år efter sin debut. Vi såg många stora albumsläpp och comebacks från artister som Rihanna, SZA och Beyoncé. Taylor Swift blev den första artisten någonsin att ha alla låtar på Billboards topp tio. Jessica Hoppers dokumentärserie blev den första att ge sig an att kartlägga den kvinnliga musikhistorien. Tack vare TikTok blev Kate Bushs Running Up That Hill äntligen listetta, 37 år efter att den släpptes. Appen har nu blivit en plats där äldre kvinnliga artister kan få sin rättmätiga uppmärksamhet. Zara Larsson, Tove Lo, Sabina Ddumba och Laleh är bara några av de svenska kvinnliga artister som startade egna skivbolag under året. Storbolagen får i högre grad ge plats åt mindre och att släppa independent blir allt mer populärt, makten ligger då hos skaparna.

Musikbranschen befinner sig kanske i en metamorfos, men den är inte döende. Hur läskigt boomers än tycker att TikTok är. Och så länge det finns musik finns det behov av en musikjournalistik som kan tolka den. Förutsättningen för kulturbranschen är förnyelse, och nu börjar äntligen fler få plats och sätta sina egna villkor.