En björntjänst gör visst någon glad

Clara Popenoe Thor har besökt Nordic Fuzz Con, och fått mersmak. 

Har du någonsin betalat tio kronor för en kram från en norsk man utklädd till furrysoldat? Det har jag. Och det var mina mest välspenderade kronor i hela mitt liv.
 

"Hans fursona är då fanimej inte en känguru"

Furrycommunityt är mycket. Det är en gemenskap, det kan vara en livsstil, och för några är det läskigt. Det var det för mig, i början. På vägen till Nordic Fuzz Con, utanför Malmö Live, börjar en man korsa gatan, men ändrar sig sedan och vänder om. Han har fursuit med en något skvalpig svans och dragkedja. Men det är inte det som fångar min uppmärksamhet. Han har en skimrande neonfärgad fannypack. Det är 2020. Och hans fursona är då fanimej inte en känguru.

Jag går in, och då går jag all in. Rädsla var känslan när jag gick in i kongresshallen, som kändes lite som lobbyn på en Viking Line 2007. Eller som att träffa den stora giraffen som finns på alla Vingresort på Kanarieöarna. Gånger 500. Jag träffar Tigerfang, som kommit hela vägen från Storbritannien för att delta i Nordic Fuzz Con. Han säger att just detta konvent är bra på grund av vädret.
– På andra konvent finns det lounges med stora fläktar och kalla drycker och mat åt oss. Här har vi ju en hel lounge bara vi går utomhus.

Det är fint att någon kommer till Malmö för vädrets skull. Hur blev du inblandad i furry-communityt?
– Det tog många år, men jag har alltid velat ha något som detta, utan att veta exakt vad det var. Det jag ville ha var gemenskap, som tog mig till likasinnade människor och vänner som lät mig vara mig själv.

"Jag tar av huvudet och tassarna när jag kör gaffeltruck"

Känner du dig bekväm i identiteten som furry, även utanför furrysammanhang?
– Jag jobbar såhär också. Jag arbetar på lager och en eller två gånger om året kommer jag in i fursuit. 

Hur funkar det med tassarna?
– Jag får inte ha dem, eller de har inte sagt det men jag har de inte av säkerhetsskäl. Jag tar av huvudet och tassarna när jag kör gaffeltruck.

I skrivande stund förs tankarna till språklig uttryckskraft, och tanken om att man varje dag yttrar en mening som aldrig sagts förut. “Jag tar av huvudet och tassarna när jag kör gaffeltruck” är nog en sådan.

Sedan träffar jag Mora-Olof. Egentligen heter han bara Olof. Han har nyss fyllt 18 och är på sitt första konvent, men han hittade communityt när han var runt 13. Han har ingen egen fursuit. Än.
– Det har jag inte pengar till. Jag har sett vissa lite dyrare dräkter som kan gå uppemot 8 000 dollar. Om det är hela dräkten, då är det dyrare än bara tassar.

När jag sa Mora-Olof så ljög jag lite. Han har flyttat.
– Jag är bekväm med att kalla mig furry, förutom i skolan. Jag går i Älvdalen. Svets. 

Kommer du att ha fursuit på studenten?
– Nej.

Efter Olof så träffar jag Uppsala-Sandra. Förlåt, jag är inne på ortsnamn just nu. Hon är på sitt andra Nordic Fuzz Con.
– Jag ritar väldigt mycket och då har det kommit in naturligt, det med antropomorfiska djur. Då har ritat mycket sånt på beställning och åkt in på det, från att bara rita till att vara engagerad. När folk undrar vad jag ritar brukar jag säga att det är något Disneyrelaterat. Många kopplar det väldigt fel. Men sen om det är på en meetup eller någonting, då är jag ju öppen med det.

Har du stött på något kritik eller dåliga reaktioner?
– Morsan kände väl sådär. Jag föredrar till exempel att kalla det fursuit själv, men morsan kallar det hunddräkt. Då låter det lite mer konstigt.

För Sandra, och för många andra, är furrycommunityt en gemenskap och en möjlighet att vara sig själv.
– Jag skulle kunna gå ett varv här, och då skulle någon kunna komma och krama mig. Alla säger det att en kram, det är som en skakande hand här. Du har nog blivit kramad jättemycket kan jag tänka mig, både av pälsade och opälsade.

Om jag har! Jag strosar runt på konventet och Latimer, en tågintresserad furry från England, möter mig med en kram. Om man besöker konventet och inte vill bli kramad kan man få en liten pin att ha på sig. Det har inte jag, och inte Latimer heller.
– Jag kom in på det här genom mina skolkompisar, jag testade för 2-3 år sedan och det visade sig att det är fantastiskt. Jag får resa världen runt och träffa folk med massa olika bakgrunder. Jag kan bli en karaktär, något jag inte är, och gränserna här är lite annorlunda, men här är det normalt. Att prata med främlingar är inte normer, speciellt där jag kommer från.

För många är livet som furry en verklighetsflykt. Latifer själv har hjälpts väldigt mycket av att vara furry.
– Det finns absolut psykisk ohälsa, men för mig har communityt snarare hjälpt mig må bättre. Folk kommer hit som ett sätt att undvika det de möter på jobbet eller i skolan, och för att bli något annat, även om det är en hund eller vad som helst.

"Jag arbetar bara för att kunna vara furry"

En furry i soldatdräkt går förbi mig. Jag ställer mig i givakt. Vi möts senare, när han står i en stor presentlåda och hans monokelbeklädda kompanjon berättar att man kan donera till välgörenhet och få en kram från Dutchie, som soldatfursonan heter. Jag betalar tio kronor för en kram och bredvid mig står Nikolas. Han är den enda på konventet med schimpans som fursona, och har åkt ända från Irland för att delta. I år har han lagt 3 500 euro på livet som furry.
– Jag arbetar bara för att kunna vara furry. Det är väldigt mycket en livsstil för mig. Det är lika viktigt för mig att vara furry som att vara gay eller vem jag är som människa. Jag är ganska isolerad hemma på Irland, det finns inte ett furrycommunity där. 

Nikolas har varit furry i princip hela sitt liv, han har bara inte kunnat sätta ord på det. Utöver att vara en tam furry är han en av tio i fandomen med schimpans som fursona. 
–  Jag använder min fursona som ett sätt att höja medvetenhet om schimpanser. Jag gör mycket välgörenhetsarbete, så jag använder konvent som detta för att sprida kunskap om att schimpanser fortfarande hålls i laboratorier och på cirkusar. Många furries är kända för att ge mycket till välgörenhet. På ett konvent för några år sedan samlade de in 50 000 dollar till välgörenhet. Vi är passionerade, det är en stor aspekt som folk gillar i det här communityt.

På vägen ut från Malmö Live besöker jag toaletterna. De luktar som en frisörsalong med stolar som ser ut som bilar där barn kan sitta när de klipper sig. Alltså, som hårfärgssprayen man använder när klippningen är klar, som man kanske sprayar över en stencil. Men det är mindre hår på golvet här. Jag går ut i det perfekta furryvädret, mer välkramad än jag varit i kanske hela mitt liv.