Snart släpper artisten och allkonstnären Emil Jensen nytt material, och blir politisk på ett sätt han aldrig varit förut. För att det finns saker att säga, och för att det måste sägas nu.
Begreppet ingenmansland kommer ofta med enkla symbolbilder. I Hollywood är det en fond som tvunget skildras av det ödsliga; träskmarker, öppna vidder och tumbleweeds är bilder som ska få oss att förstå hur illa vi hamnat. Verklighetens no man's land finns överallt. Och därför är det också ingenmansland. Möt Hjärup, den nästan 5000 personer tjocka orten som ligger och dallrar någonstans mellan Malmö och Lund. Det är en by som inte bara innesluter ett fotbollsgärde och en gård som erbjuder zonterapi och fotvård. Det är också ändhållplatsen för skånsk politisk pop. Man kommer inte längre än till Hjärup, för här är Emil Jensen född.
— När jag växte upp var det en klassisk liten by, med allt vad det innebär. Det var en sådan typ av by som inte riktigt finns längre, med sina byfånar och bysnillen, och det var väldigt mycket jante som rådde. Vad folk jobbade med där är än idag en gåta, jag har faktiskt ingen aning om det. Min morsa var psykolog och fin farsa var psykiatriker, men vad som hände i övrigt vet jag inte.
Du målar upp ett labilt Twin Peaks-samhälle.
— Ja, men det var faktiskt så. Det var väldigt mycket Top of The Lake och Twin Peaks över stämningen där. Det fanns inte jättemycket som stimulerade mig i Hjärup, så jag hade mycket tid när jag var liten, och hade tid att lära mig spela instrument framför allt. Jag tvingades även gå i högstadiet i en ort som heter Staffanstorp, och där var det jävligt mycket nazism och rasism man tvingades leva med. Jag tror jag gick i sjuan när jag började engagera i apartheid-frågan och började kämpa mot rasism. Jag fick väldigt tidigt känna på hur det är att stå för någonting även om det är obekvämt, och som också innebar mycket problem. Men jag upptäckte också att det inte påverkade mig. Jag stod kvar i det jag gjorde och det har haft en väldig betydelse för mig. Jag är tacksam för all nazism i Staffanstorp, haha.
Snart rullar landets samlade journalistkår in över rapsfälten, och tar över Emil Jensens liv. Men betydligt roligare blir det om bara några veckor. Releasen av skivan I Det Nya Landet ligger jämsides med premiären av föreställningen med samma namn. Båda handlar om Sveriges tillstånd år 2013. Vi befinner oss på Rival på Mariatorget, och Emil beställer "Grönstyrka" vid disken, en inte bara visuellt spännande spenat-tyngd dryck, utan i efterhand en symptomatisk dryck för den politiskt aktive artisten, som i snart ett decennium har levt parallellt med politiken i allt han gjort. Han har aldrig gjort en hemlighet av sitt gröna hjärta, och har många gånger valt att konkretisera sin politiska ställning, inte minst genom turnén där han valde att cykla genom Sverige.
Har du alltid velat slå dig bort från jante-Sverige?
— Jag har aldrig tänkt på det så. Jag har aldrig satt ord på just jantelagen,utan det är först nu jag förstått vidden av det. Och jag ser det nu från ett perspektiv om att man bryter mot jantelagen när man är engagerad i någonting, och gör saker, överhuvudtaget. Det är det handlar om. Det nuvarande perspektivet är att man ska krossa jantelagen genom att vara individualistisk, och tänka att man är bättre än precis alla andra. För mig handlar det inte om det. Jag vill gå emot jantelagen genom att engagera mig och lyfta fram andra, och jag känner att DET är nästan MER anti-jante just nu.
Vad tycker du om att Zlatan ALLTID får vara symbol för motsatsen till jante i Sverige?
— Han är ju en skitbra fotbollsspelare, men det finns ju andra ansikten mot jantelagen.
Var kommer din multitalang från?
— Jag skulle inte kalla det för multitalang, men jag tackar så mycket. Jag tänker att det är dumdristighet att jag inte förstått att man inte ska hålla på med massa olika saker. Men för mig har det alltid varit naturligt att göra så. Jag visste inte att det var någonting man helst skulle undvika. Att jag gör så mycket olika saker började med att jag märkte hur mycket jag pratade mellan låtarna på mina konserter. Sen spårade det ur, och blev massa subgenrer. Ur mellansnacket har allting fötts.
Skulle du kalla dig för EXTRA talangfull i så mån?
— Haha, nej det skulle jag absolut inte. Jag har aldrig tänkt på det som en talang. Jag har bara utgått från vad jag vill göra, och det har alltid funnits så mycket jag velat göra, och jag har haft ynnesten att yrkesmässigt få jobba med allt det. Jag är så himla glad för det.
När man pratar med artister, eller kreatörer överhuvudtaget, så nämner de ibland om hur de tidigt upplever att "de har det". De beskriver att de bär på någonting som de vet kommer att bli deras liv. De vet att de kommer att kunna göra någonting av sina tankar och känslor. Hur har det varit för dig?
— Ja, det har jag nog också alltid tänkt. Jag kände ganska tidigt att jag kommer att jobba med att uttrycka mig på något sätt. Jag vet att jag ville bli medicinman när jag var riktigt liten i och för sig, men efter det har jag alltid känt att jag måste jobba med artisteri på något sätt.
Begränsningar föder kreativitet, heter det. Tycker du att det stämmer in på din yrkesutövning?
— Ja, jag håller med. Jag tvingade skapa det som stimulerade mig. Jag tycker det är jätteskönt med begränsningar på andra sätt också. Bara att jobba mot deadlines, och att veta att jag har premiär snart. Eller bara när jag skriver krönikor i ETC eller i radio. Då måste jag också jobba mot deadlines och delmål, och då skaffar jag mig material. Deadlines och begränsningar tvingar en till att upptäcka vad man tänker.
Hur viktigt är rutiner för dig?
— Jag trodde ett tag att det var väldigt viktigt och försökte jobba lite 9-17 trots att det egentligen inte fanns någon anledning, mer än att synka med alla jag kände som inte hade frilansande arbeten. Men jag insåg att det där inte riktigt stämde med hur jag själv fungerade, rent kreativt.
Det där är jätteintressant. Många som aktivt arbetar med konstnärliga yrken brukar nämna att inspiration är skit, och att konsten föds ur rent arbete. De går in och jobbar som industriarbetare och går ut från "bunkern" när jobbdagen är slut.
— Jag gav det där en chans, men för mig stämde det inte, så jag gick tillbaka till den här ingivelse-grejen igen, då man jobbar på natten och plötsligt kommer på saker. Jag började även forska i mig själv ett tag, för att ta reda på när jag egentligen får som mest gjort, och då märkte jag att det var de gånger då jag kommit hem utan att stänga ytterdörren och bara slängt upp datorn och suttit på huk och skrivit saker med ytterjacka på mig i flera timmar.
För några veckor sedan blomstrade en hisnande debatt i det musikpolitiska Sverige. Eller: i det gamla musikpolitiska Sverige. En galopperande ilska riktades mot ABBA, och kritiken kom från Mikael Wiehe, som med knuten näve hävdade att ABBA aldrig tog chansen att skriva politiska sånger, och att de - därigenom - aldrig tog tillvara på sin position som världens största popband genom att vilja förändra samhället. Debatten som följde kom att handla om den politiska musikens ställning, och vad som överhuvudtaget kan räknas som politisk musik när politisk musik fortfarande förknippas med Bob Dylans första samhällsskildrande sånger.
— Politisk musik är ett skitintressant ämne, och jag tänker så här: vi förändrar världen hela tiden, vare sig vi vill eller inte, i varje litet ögonblick. Så även när vi skriver, läser och lyssnar på musik, exempelvis. På ett sätt förändrar vi världen hela tiden. Allt är liksom en politiskt aktion, om man ser på det sättet. Men jag har egentligen aldrig lyssnat på "politisk musik". Det kanske närmsta jag kommit är Billy Bragg, när jag var liten, men det var ju främst för musiken.
Vad är I Det Nya Landet för sorts skiva?
— Det är den mest politiska skiva jag gjort, och samtidigt den mest personliga. Det finns två parallella historier på den. Det ena är ett utblickande över Sverige år 2013, och det andra är ett inåtblickande, mitt nya land 2013, kan man väl säga. Jag upptäckte mot slutet av skivan att de båda sakerna hänger ihop mer än vad jag trodde och sista låten knyter ihop dessa historier.
Vad vill du säga om Sverige år 2013?
— Det handlar framför allt om att försöka beskriva det jag ser och berätta olika historier. Det kan vara om asylsökande, att tvingas leva under jorden, och också det vi pratade om innan, en slags växande individualism. Men jag vill också hävda att det är en skiva om kraften som kommer mot allt det där. Motreaktionen som pågår just nu. Samtidigt är det är en skiva om uppbrott och saknad. Människor som försvinner ur livet.
Hur skulle du säga att Sverige mår rent politiskt just nu?
— Om man ska försöka vara lite optimistisk och positiv så märker jag av en kraft just nu, som är för jämställdhet, för feminism, och mot rasismen och allt det här vi har pratat om. Jag försöker tänka mycket på just den kraften, och inte alltid skälet till varför det finns. Det är väl lite det jag ser just nu. Jag har tidigare lagt mycket av den typen av kommentarer i mitt mellansnack, och nu känns det som att det är första gången jag som låter det finnas med i låtarna och musiken. Det brukar vara rätt anekdotiska saker jag sjunger om annars.
Skulle du se det som ett politiskt manifest den här gången?
— Nja, det tror jag inte. Det är varken min önskan eller tro att det är möjligt med sådant. I grund och botten - och till min stora glädje - har jag märkt att min musik har fått folk att känna efter. Att även mina sorgliga låtar har fått folk uppmuntrade gör mig väldigt glad, och den grejen vill jag hålla fast vid. Jag vill att min musik ska vara för dem som den musik jag lyssnade på när jag växte upp var för mig - en låtsaskompis som håller sig fast. Jag gillar idén om att musik kan få en att vända när man är på botten. När det gäller mina politiska inslag på låtarna är det lite samma sak. Det finns ju komiska inslag i det också och ganska mycket självironi - jag vill gärna att folk ska ha lite roligt också - så manifest skulle jag inte kalla det jag gjort. Men visst, jag är väldigt tydlig med var jag står.
Du spänner över många kreativa ytor: hur svårt har ditt PR-folk att lansera dig egentligen?
— Säkert jättesvårt. Men samtidigt har min publik vuxit fram underifrån genom alla år. Min publik har blivit stor genom viskleken, liksom. Folk har pratat med varandra och namnet har spridits på så sätt. Det har inte varit ett påbud från ovan, utan från gräsrotsnivå, och det tror jag är det bästa i längden - även för PR-folk!
För tre år sedan avled författaren och livskonstnären J.D Salinger. De sista femtio åren av sitt liv ägnade han åt att befinna i en av de tätaste och mest berömda mediaskuggorna som överhuvudtaget existerat, men inan dess hann han med att skriva en litterär kanon som inte bara blev en generationsroman för alla med målet att hitta en mening med allt, utan en roman som snabbt låg i famnen på alla med tillgång till litterärt intresse. Hans gärning sträcker sig bortom hans namn, och hans enda roman The Catcher in the Rye är större än namnet Salinger. Det händer inte ofta, och det händer framför allt inte idag.
Vi delar både efternamn och favoritförfattare: vad har J.D Salinger haft för betydelse för ditt skrivande liv?
— Jag tror han har haft lite för mycket betydelse, faktiskt, mer i mitt levande liv än i mitt skrivande. Jag började läsa Catcher in the Rye när jag var 14, 15 år ungefär, när man är så OTROLIGT mottaglig för allting. Sedan dess har jag läst den ett par gånger på engelska, och några till på svenska igen. Han har varit helt integrerad i min tillvaro, trots att det nu var längsedan jag läste. Men herregud, det man lyssnade på och läste då finns ju hela tiden med en som en referensram. Det spelar ingen roll hur mycket musik jag lyssnar på nu, det får aldrig samma betydelse som The Cure och Salinger.
När jag läste The Catcher in the Rye för första gången kände jag igen mig i Holden Caulfields hela idévärld - känslan av att se världen med cynism för första gången. Det lillgamla var så tilltalande. Har du också känt det?
— Ja, verkligen, och det är bra att du sa det. Den romantiska cynismen, eller den cyniska romantiken, att kunna vara bortom cynismen, och samtidigt släppa allt det naiva, och se rum på andra sidan, har varit viktigt för mig. Man skapade själv den världen, och på så sätt kände man också igen sig i det. Det fanns en växelverkan i det.
Han lyckades även beskriva en värld utan tid och rum, trots att handlingen är specifik och utspelar sig vid ett givet tillfälle. Staden är New York och året är 1949, ändå är det det sista jag tänker på när jag tänker på Catcher In The Rye.
— Ja, och han är ju väldigt detaljrik och specifik, så det är lite speciellt. Om man ska se vad just det har haft för inverkan på det jag gör, så märker jag ju vissa grejer när jag gör låtar, exempelvis. På förra skivan fanns en låt som heter Växlande Molnighet, som var väldigt specifik och exakt, men få låtar jag gjort har fått folk att känna igen sig lika mycket. Detsamma gäller för Salinger, som får allt att kännas väldigt tidlöst trots detaljerna.
Vill du dela med dig av något annat lästips?
— Ja, faktiskt. Jag skulle vilja råda precis alla att läsa gamla nummer av Bang.
Tillsammans med Klara Söderberg från First Aid Kit har Emil Jensen precis släppt två singlar. Både heter Radioaktivitet. Skivan släpps den 2 oktober, och den efterföljande turnéföreställningen vevar igång den 11 oktober på Södra Teatern.
