Elliphant: "Nu har jag ett behov av att skrika av mig"

Vad gör bortgången av en nära vän, ett uppbrott och en 30-årskris med en människa? För Ellinor ”Elliphant” Olovsdotter gav det upphov till en total livsförändring.

Ellinor ”Elliphant” Olovsdotter har haft ett färdigt album på vänt i över två år. I slutet av april släpps Rocking Horse, och med det även en ny dimension av den persona vi har sett under de senaste tio åren. Droger och dekadens har blivit småbarnsliv. Däremellan har det hunnit hända mycket.
— Utmaningen i mitt liv har aldrig varit att ta mig loss från ett skitjobb och göra nåt kul och spontant utan snarare tvärtom. Det har givits till mig på ett guldfat. Jag slutade skolan i högstadiet, började jobba och stack iväg och reste när jag var 17. Sedan reste jag och levde för dagen och hade sex med vem jag ville, åt när jag ville, sov när jag ville. Medan alla andra krigade med sina studier och jobb och kanske tog lån för att köpa lägenhet. Jag själv levde lättjans liv och låg på en strand någonstans och bara njöt så det pirrade i kroppen. Jag har haft ett pirr i kroppen i 15 år av mitt liv. Allt har bara kommit gratis hela tiden, presenter och feta fester. Det var för roligt, jag uppskattade det inte längre. Det var dags att sluta med det och sluta leva för egot. Jag ville leva för att skapa en familj och utmana mig själv, berättar Ellinor Olovsdotter när vi ses i hennes vardagsrum i Hornstull.

För några år sedan var hon bosatt i Los Angeles och hade precis köpt ett sommarhus i Sverige med sin dåvarande pojkvän. Dessutom hade Ellinor i stort sett hunnit färdigställa vad som var tänkt att bli hennes kommande album.
— Jag var 33 år och kände att det var dags att fundera på barn. Vi hade en sommar i huset tillsammans och åkte sedan tillbaka till LA. Precis när jag kände mig som mest lugn drogs mattan undan mina fötter. Det kom en riktig krasch där allt som jag byggt upp raserades; relationen till mitt skivbolag och relationen med min pojkvän som jag hade levt med i fyra år. Min bästa vän, som jag skapade projektet Elliphant med, tog livet av sig. Det hände bara någon vecka efter att jag kom ner. Då åkte jag hem till Sverige och bestämde mig för att skita i musik. Jag hade en väldigt knepig relation till musik ett tag, en svart period där jag på något sätt beskyllde musiken för att han inte orkade leva mer.

Tommy Tysper var en hyllad producent och låtskrivare, delägare av skivbolaget Ten Music och en nära vän till Ellinor Olovsdotter.
— Jag hade inga direkta valmöjligheter utan det kändes som att livet valde åt mig.  Jag var tvungen att åka hem till Sverige och landa och hitta tillbaka till någon typ av stabilitet. Jag blev nykter och gick igenom en riktig ”stå och sparka på träden och skrika i skogen”-psykos.

Var det ett självklart val att bli nykter i samband med kraschen?
— Jag vill bara flagga för att jag absolut inte är någon nykterist, men jag kom till det där läget där jag insåg att jag inte hade kvar några gränser. Jag kunde dricka hur mycket som helst, röka hur mycket som helst utan att folk på något sätt höjde på ögonbrynen. Jag insåg när kraschen kom att jag hade nått ett vägskäl. Jag hade kunnat fortsätta bara, och då hade jag stått där, 33 år gammal och fortsatt supa och pusha bort allt. Det är det som är så fantastiskt med att röka och dricka, det är bara att fortsätta så slipper du deala med saker, säger Ellinor och fortsätter:
— Men det här var något jag behövde deala med. Jag behövde se på mig själv och min situation genom nyktra ögon. Det var bara en idé jag fick, och jag bestämde mig till och med för att sluta röka cigaretter i samma veva.

Istället för att välja alkoholen och drogerna åkte Ellinor ut till en vän på Djurö och tillbringade två månader i total nykterhet.
— Jag blev beroende av att basta och gå i skogen istället. Det var under den tiden som jag träffade min kille. Jag tror att om jag hade fortsatt köra på och hängt runt på krogar här i stan och skitit i allt så hade jag nog inte kunnat utstråla förtroendet som han fick för mig som människa. Folk har alltid gillat mig, men det är nog inte alla som tänkt: ”henne vill jag sätta ett barn i”.

Ellinor beskriver det som att universum belönade henne för den tillfälliga nykterheten. Ganska kort efter att hon hittat kärleken blev hon gravid med sitt första barn.

Hela ditt liv var i stort sett fest och turnerande innan du flyttade hem och tog bort allt det. Vad fanns kvar av Elliphant?
— Det är det som är grejen, inte mycket. Och det var ju en ordentlig identitetskris. Men det har varit fantastiskt att se att jag har andra kvalitéer. Jag var Elliphant innan jag blev Elliphant — jag har varit den personen som valde min egen dag som den kom och gjorde allt för att ha kul hela tiden. Nu har jag fått möta någon som kan ta ansvar. Min snubbe är helt i chock över hur tråkig jag är, och jag är jättestolt över att kunna vara tråkig. Nu finns bara det kvar och just nu är jag bara mamma. Jag är inte Elliphant överhuvudtaget.

Hur var det att lägga allt fokus på någon annan när du tidigare främst hade brytt dig om ditt ego?
— Det var en relief. I min barnlängtan pratade jag väldigt mycket om att det var en självisk handling, själviskt på det sättet att jag behövde vara osjälvisk. Jag kände så starkt att jag behövde komma bort. Jag var dock inte beredd på att det skulle gå hand i hand med att kreativiteten blev så pass drabbad som den blev. Jag trodde inte att jag skulle kunna skriva låtar som förut på samma sätt, för musik och konst kommer ofta från en mörk plats. I alla fall musik och konst som påverkar mig. Men jag trodde att jag skulle vara kreativ i att fixa i hemmet, skriva en barnbok eller ta upp mitt målande men det har jag inte alls varit.

Var det stressande att kreativiteten försvann?
— Ja, det var det för kreativiteten har varit min enda trygghet, även långt innan jag började med musik. Sedan jag var barn har kreativiteten alltid varit min psykolog kan man säga. Genom att skapa något har jag kunnat ta på mina problem och se på dem med ett perspektiv. Jag har processat mitt liv genom kreativitet för att känna att jag existerar.

Den första singeln från Elliphants kommande album heter Uterus och släpptes passande nog en dag innan Ellinors beräknade förlossningsdatum förra året. Det är en sårbar ballad, mil ifrån det vi tidigare hört av Elliphant.

Hur kändes det att släppa den?
— Det kändes bra. Jag har alltid varit intresserad av förändringar och tyckt att det är konstigt att man som artist förväntas stay the same. Jag har aldrig förstått den grejen, och jag vet att det är svårt för folk att ta in. Jag har jobbat med stora namn som Diplo och då fått kommentarer som ”Kan du snälla bara bestämma vad du vill göra”. Jag har stått på mig i de lägena och sagt att jag inte kommer att göra det. Det känns som ett jättestort ansvar att få fullfölja det och göra det jag pratat om. Man växer och förändras som människa.

— Den här Elliphant som slog igenom befann sig i en period där det bara var no fucks given, men min musiksmak och det jag lyssnat på när jag växt upp tillhör egentligen mer Uterus-facket än Too Original. Jag hade aldrig lyssnat på EDM innan jag blev en EDM-artist. Jag har lyssnat på Leonard Cohen och Bob Dylan. Det där var något som jag personligen bara var tvungen att göra.

Kan du berätta om Uterus?
— Den låten kom till på ett helt magiskt och naturligt sätt i kombination med två låtskrivare. Jag tycker att det är en sådan tidlös fantastisk poplåt som jag är otroligt stolt över. Jag tyckte att den passade bra för att burst the bubble. Jag skrev den långt innan jag var gravid, och den handlar snarare om min mamma och hennes graviditet med mig. Jag tyckte att det passade bra och att det var kul att ge graviditeten något sorts legacy.

Sedan dess har en handfull andra singlar släppts från albumet Rocking Horse, men låtarna har hängt med Ellinor sedan innan den personliga kraschen. Jag frågar henne hur det kommer sig att hon släpper albumet först nu.
— Det är kanske en dålig tid att släppa och promota musik just nu men jag kände att det var dags, för det är så mycket som vänt blad i livet. Den här skivan har blivit någon sorts tentakel till det gamla, så jag behöver göra mig av med det.

”Det var ett enormt projekt som blev svindyrt” 

Vad skiljer sig mest mellan ditt senaste album från 2016 och Rocking Horse?
— Living Life Golden gjordes när jag hade min mest intensiva turnétid. Då satt jag med de största producenterna i världen samtidigt som jag turnerade konstant. Jag kastades in i någon studio med en person och gjorde en demo och sedan stack jag på turné. Producenten satt och bearbetade låten tills den typ var färdig, fast jag kände att varenda låt var ofärdig. Det är svårt överlag som artist att känna att något är klart, men för att vara en sådan miljonplatta som den var så var den jävligt halvfärdig. Jag tycker att man hörde det i låtarna.

Hon fortsätter:
— Därför blev det viktigaste med den nya skivan att det inte skulle vara så spretigt. Jag ville inte ha 16 olika producenter på skivan. Jag hade tagit ett långt break från turnerandet när jag gjorde den här plattan så jag hade gjort jättemånga sessions i L.A. och satt på 40 bra låtar.

För att undvika misstagen från det föregående albumet valde Ellinor att jobba med en enda producent, den Grammyvinnande mixaren och producenten Mark Rankin som jobbat med bland andra Adele och Florence and the Machine.
— Han kunde tänka sig att göra om låtarna från grunden, så jag bestämde mig för att ta in demosarna, helt krascha dem och bygga upp dem igen med honom. Det var ett enormt projekt som blev svindyrt och det var ett konstigt sätt att göra det på, men resultatet visar att det var värt det. Den håller ihop, den är välproducerad och har ett tidlöst sound. Den känns tjock och soundmässigt tycker jag att den går tillbaka till min första skiva. Alla mina demosar var något annat. Jag ville lämna det plastiga och gå in i något mer träigt.

— Jag vill att man ska lyssna på den nu och känna ”hmm…var platsar den i tiden” och likadant om tio år. Det är en jättestor skillnad mot Living Life Golden. Mark fick fria händer med låtarna och valde ut. Sedan satt jag i hans garage i tre månader tre, fyra dagar i veckan och hängde med hans fyra barn och tömde hans ölkyl en gång i veckan. När vi var klara med låtarna tog jag in gospel och körsångare. Jag tycker att låtarna känns väldigt färdiga. Den är väldigt egen. Den är för folk som gillar musik och vill lyssna på låtarna många gånger.

Jag tycker att många spår är väldigt fina, men jag kan inte så mycket om musik egentligen.
— Det gör inte jag heller, och det kan faktiskt vara ett jävla ess i rockärmen. Det är alldeles för mycket folk som ska kunna grejer om konst. Jag hoppas att den ska träffa lite, att man ska hitta någon igenkänningsfaktor. En av mina starkaste låtupplevelser är Famous Blue Raincoat av Leonard Cohen. Man fattar när man hör den att det här är ett moment, den handlar om något som har hänt mellan två kvinnor i hans liv. Det är något som pågår, men det är inte så självklart uttalat utan ger väldigt mycket utrymme för fantasin och för att hitta en egen berättelse där. Så vill jag skriva mycket. Jag vill inte skriva folk på näsan. Tanken är att den ska finnas där för många olika människor. Jag vill gärna visa en skör person i det här starka Elliphant-skalet. Det handlar mycket om min relation till alkohol och droger och känslan av att existera. Det är inte en helt lätt skiva, den är inte superhappy.

Vad vill du skapa för musik härnäst?
— Sista spåret jag kommer släppa från skivan är Emily och jag vill fortsätta så.

Det är ganska punkigt, va?
— Ja det är punkigt, ett statement piece om man snackar fashion. Den är som en stor konstig jacka på catwalken som ingen kommer köpa men som är cool. Den är min brygga över till nästa projekt. Jag sitter på lite demos som jag vill göra klart, och de är i den världen. Jag känner någonstans att det var kul att hålla på och sjunga och sådär, men nu har jag ett behov av att skrika av mig. Jag vill samtidigt inte backa bandet och göra mig beroende av de här dj-snubbarna igen, utan jag vill vara independent i mitt artisteri men samtidigt leverera energi. Jag vill höras och det finns en anledning till att Elliphant hördes — det var ju för att jag skrek. Jag tycker det finns ett glapp där också, det finns inte tillräckligt många skrikande kvinnor.

Rocking Horse släpps den 23 april.