Även journalister kan göra bort sig ibland. Fler borde faktiskt skämmas som det heter på ren svenska. Eller som vi på Nöjesguiden brukar säga: Skam är en underbar känsla. Vi frågade ett antal svenska journalister och detta är vad de skäms allra, allra mest för.
Enligt den bibliska historien var något av det första vi människor kände här på jorden skam. Och alla har förmodligen någon gång känt sig bortgjord, generad eller blottställd. Många tycker dessutom att det är svårt att tala om sin skam och väljer därför att leva med den i tystnad. Men varför skäms vi så pinsamt mycket? Nöjesguiden frågade leg. psykolog Ann Källén.
Varför skäms vi?
–Skam är en känsla som uppstår då man inte lever upp till den bild man har av sig själv, hur man vill vara och de ideal man har. Skammen har som funktion att den får oss att sträva efter att leva upp till våra ideal. Den är viktig i socialiseringsprocessen och ingår till exempel i uppfostran. Man ska känna skam för det man gjort så man lär sig att inte göra om det. Den kan vara rätt obehaglig att känna och man kan väl kategorisera den som en "negativ" känsla, även om alla känslor fyller sin funktion.
Kan det rentav vara bra att känna skam?
–Självklart är det bra med skam först och främst. Hur skulle det annars se ut i vårt samhälle? Då skulle folk kunna göra lite hur som helst mot varandra, det vore mycket riskabelt. Tänk på de skamlösa psykopaterna. Skam funkar som ett slags kompass för hur man bör bete sig i sociala sammanhang och hur det inte är passande att bete sig. Det är urviktigt för människans överlevnad förstås. Kan man inte anpassa sig, bete sig och socialisera blir man isolerad. En viktig distinktion finns också mellan skuld och skam. Skuld innebär känslan av att ha fel eller ha gjort fel, skammen säger dig att du ÄR fel. Mycket skam ger en dålig självkänsla, och så vidare i en ond cirkel. Ingen skam leder till för hög självkänsla vilket inte heller är något vidare.
Vad händer i kroppen när man skäms?
–Man rodnar, vill gömma sig eller gömma ansiktet. Man blir nervös och får ont i magen. Ofta sänker man huvudet och får en hopsjunken kroppshållning.
Hur ska man handskas med sin skam?
–Stå ut med den. Det finns inte mycket mer man kan göra med de känslorna. Lyssna till dem och fråga dig själv om det är befogat att känna som du gör. Ordna upp situationen, be om ursäkt och gå vidare.
-Pelle Tamleht
Alex Schulman
Charlie Schulmans pappa
En gång skulle jag intervjua Victoria Silvstedt för Café. Det var många år sedan nu. Jag var mycket nervös för att träffa henne. Kom till mötesplatsen 30 minuter före avsatt tid, låtsades vara i telefon för att se lite upptagen ut och såna grejor. När hon väl kom ropade hon på håll: “Hello Baby Boy!” Och hon var så där cool och sexig och jag ville också vara det, om inte sexig så i alla fall cool, så jag vinkade lite lätt med handen och svarade henne: “Hello baby boy!” Jag vet inte varför det etsat sig fast så. Jag kan vakna om nätterna och tänka på det, hur jag kallade henne “baby boy” och hur tyst och konstig stämningen sedan blev.
Bernt Hermele
realtid.se
Listan kan göras lång, efter 35 år i branschen, men min spekulationsartikel om den så kallade reklamprofilen i samband med skotten mot greven i Gamla stan är ett svårslaget magplask. Jag skäms för det. Spekulationen var fullkomligt och fullständigt felaktig eftersom mannen släpptes några timmar efter publiceringen och avfördes från utredningen någon dag senare. Jag har också bett om ursäkt till mannen i en intervju i Dagens Media.
Amelia Adamo
mediedrottning
En porr-kalkon i Aftonbladets söndagsbilaga på åttiotalet. Redaktionen var rasande och de skämdes nog mer än jag. Ett naket par pippade i vassar och på skär. Det var som en novell i bilder av sommarlust.
Anastelle Wieslander
reporter Expressen Fredag
Jag sa till Håkan Hellström under en intervju att han var snygg. Han blev jättegenerad och satt med ryggen mot mig i tio minuter. Det blev liksom lite skämmigt för oss båda.
Johan Wirfält
kreativ ledare Rodeo
Det måste vara en text jag skrev i Nöjesguiden, faktiskt, som handlade om att sparkcykeln var det hippaste som fanns. I New York. Den var förstås ganska pinsam redan från början, men blev ännu pinsammare av att jag en månad senare skrev en ny text där jag offentligt bad om ursäkt och tog tillbaka allt – eftersom jag upptäckt att unga brats i Stockholm faktiskt redan åkte sparkcykel. Det var tidigt 00-tal, jag levde fortfarande
i villfarelsen att "kontext" spelade roll. Intressant som tidsdokument, om inte annat.
Anders Engström
pappaledig redaktör M3
Kanske var det lite pinsamt när jag i en intervju med Linus Torvalds drog paralleller mellan honom och Fidel Castro. Var han lika betydelsefull för Linux överlevnad som Fidel Castro kan vara för kommunist-Kubas fortlevnad? Det är inget jag skäms för idag så särskilt pinsamt var det nog egentligen inte. Mest konstigt.
Lisa Magnusson
krönikör Aftonbladet
Jag har gjort mig skyldig till en hel del pinsamheter, så jag tog mina bloggläsare till hjälp för att komma på det allra värsta. Vi är rörande överens om att det nog ändå måste sägas vara mina texter om Pride-festivalen nyligen. Jag skrev bland annat att Pride är "en ljummen Vattenfestival där de enda som har stånd är de politiker och företag som lystet plockar pk-poänger och profit på hela grejen. Pride är 100% ihjälkramad subkultur, helt enkelt". Misstaget jag gjorde var att utgå från att bara för att jag själv är för blaserad för Pride så är hela tillställningen värdelös. Alla kloka, öppenhjärtiga läsarkommentarer och mejl fick mig att tänka om och inse att jag varit otroligt arrogant och haft helt fel. Skamsköljning.
Nisse Edwall
programledare
Den pinsammaste grejen var lätt när vi spelade in Bingo Royale och en kameraman orsakade en kortslutning som gjorde att det blev strömavbrott på hela krogen där vi spelade in. Detta inträffade typ sju minuter innan vi skulle gå ut i direktsändning. Kleerup, jag, Addis Black Widow och Mona Seilitz var taggade till tusen. Nu skulle vi äntligen köra efter fyra timmars rep. Men det var kolsvart. Paniken spred sig ruggigt fort när det visade sig att vi inte hade någon nyckel till säkringsskåpet. Detta var beläget i ett rum som var låst och nyckeln befann sig hos den transsexuella person som varit restaurangchef men som nu hade dragit till Västindien med 150 lök som han/hon helt olagligt roffat åt sig ur barkassan. Det fanns inget att göra och efter fem minuters svartruta i SVT1 den här lördagen så visades en repris, helt okommenterat. Äkta pinsamt.
Tara Moshizi
nöjesredaktör City Malmö/Lund
Carolina Gynning var i stan för att signera sin nya parfym. ”Det kan bli en kul bild-notis”, tänkte jag och ville skicka tidningens fotograf för att ta en bild. Han var dock upptagen, så jag hängde helt enkelt själv kameran runt halsen och stack dit för att knäppa ett kort. Tyvärr uppfattade inte Gynning att jag var journalist, utan misstog mig i stället för ett fan och skårrande: ”Det är ju mycket roligare om du också är med på bilden”. Sedan lade hon armen runt min axel och gav kameran till en expedit. Klick! På ett ögonblick hade min bildnotis förvandlats till ett idolfoto. Ett par fjortisar pekade och fnissade. Jag har nog aldrig sett så obekväm ut på ett foto. Återvände till redaktionen med ett högrött ansikte och en bild som inte gick att publicera. Carolina, jag har inte förlåtit dig än.
Ninni Schulman
krönikör Expressen
Jag skäms för många saker, men det mest pinsamma jag gjort var när jag jobbade på Se & Hör och fick i uppdrag att göra en enkät med manliga kändisar för att fråga om de skulle kunna tänka sig att göra en penisförlängning. Jag skämdes så mycket att jag inte kunde göra det på redaktionen på arbetstid utan gjorde det hemma på kvällen.
Malin Wollin
krönikör Aftonbladet
Jag skäms inte! Jag ägnade hela uppväxten åt att skämmas för allt, jag ska ägna resten av livet åt att aldrig skämmas igen. Om jag så ramlar på stan i en kort kjol, landar med röven i vädret och värper ett ägg så att alla ser så skäms jag inte.
Annika Leone
nöjeskrönikör Expressen
Jag skäms över att jag alltid måste nämna min crush på Mauro Scocco i mina texter. Jag tror liksom att det är så han ska upptäcka mig. Så jävla patetiskt. Och nu gjorde jag det igen.
Emelie Thorén
Aftonbladet
Vissa dagar skäms jag över exakt allt jag någonsin skrivit, men även under de morskare stunderna finns det vissa prylar som värmer mina kinder. På rak arm så är det väl... mitt högsta betyg till Similous debutplatta. Kom igen! En sexa? Och min sågning av, och framför allt oerhört dåligt skrivna text om, Lykke Lis Youth Novels. Och att jag efter flera veckors extrem idétorka fullkomligt freakade på deadline-dagen och skickade in en krönika till numera nedlagda Modette om hur jag som 15-åring bajsade på mig vid köksbordet inför min far. Å andra sidan kan jag vissa dagar verkligen GILLA att jag gav Similou en sexa och skrev en krönika om min bajsfadäs.
Skamlig ordlista
● Sekundärskam – känslan som uppstår när man skäms å någon annans vägnar. Exempelvis när någon sjunger gräsligt i Idol-
uttagningen.
● Skämselkudde – skyddsobjekt som exempelvis används för att gardera sig mot sekundärskam.
● Skamvrå – en avskild plats där olydiga barn får stå och skämmas. Kan även betyda en dunkel plats på exempelvis en nattklubb vart man kan smita undan och göra skamliga saker.
● Skamgång – dagen efter-promenaden hem från ett one night stand.
● Skamgrepp – thriller från 1994 med Michael Douglas och Demi Moore. Ett skamgrepp kan också vara att ta ett stadigt tag runt någon annans pung.
Fredrik Virtanen
Aftonbladet
En rolig grej är från ett av mina allra första jobb på Aftonbladet i mitten av nittiotalet. Det hade förekommit något tv-program där det krökades väldans mycket och jag skulle ringa upp IOGT-NTO:s ordförande för att få honom att ”rasa”.
– Har du sett programmet? frågade jag.
– Nej, jag är ju blind, svarade han.
Ridå.
Adam Svanell
journalist och kulturskribent, redaktör för tidningen Novell
Jag skrev en krönika i Svenska Dagbladet om att Emmabodafestivalen hade blivit svennigare och beskrev ett killgäng som jag såg visa kukarna samt välta och bajsa ner en husvagn. Då kom det en läsarkommentar på webben om att texten var skrattretande, eftersom jag själv brukade bete mig precis så och var allmänt känd som "Adam Svinell". Att be webbredaktionen ta bort kommentaren vore som att medge att det var sant. Istället fick jag stå ut med att det stod där. Detta var dessutom precis innan kommentarsfunktionen stängde, så Svinell-anklagelsen är fortfarande kvar – direkt under bylinebilden och flinar mig rakt upp i ansiktet.
Lars Lindström
nyhetskrönikör Expressen
Jag intervjuade Jonas Hallberg (Måndagsbörsen, Spanarna) för Expressen en gång för länge sen och han kallade sig "Jonas Hallberg, lekman", eftersom han sysslade med lek och spex och underhållning fast han liksom var amatör på det området. Väldigt fyndigt, tyckte jag, spelade på det i texten (en helsida i Expressen) – men fick ett lätt slaganfall och skrev "lekledare" i stället för "lekman". Rubriken blev "Jonas Hallberg – lekledare". Platt fall. Jag rodnar fortfarande varje gång jag ser Jonas Hallberg eller hör hans röst i radio.
Cissi Wallin
programledare P3 Star
Jag förtränger allt skämsigt som skett, det liksom filtreras bort och rinner av mig, praktiskt nog. Men en grej jag ändå ständigt skäms över är att jag för fem-sex år sedan var smått besatt av jazzsångerskan (och Elvis Costellos maka) Diana Krall. Jag köpte varenda skiva, lyssnade dygnet runt, kunde varenda text. Det känns inte alls särskilt sunt för en tonåring, Diana Krall ska man lyssna på om man är 33, går på Musikhögskolan, har manchesterchinos och aldrig får ligga med någon eftersom man är så sjukt tråkig som människa. Inte om man är cool, rödhårig och promiskuös. Dessutom jobbar jag ju som musikjournalist idag och då ska man helst ha älskat typ Stone Roses dygnet runt som 18-åring. När jag nu tänker på det hela blir jag väldigt ängsligt ångerfull och önskar allt ogjort. Det känns som att det hämmat min personliga utveckling.
Jesper Lögdahl
frilansjournalist och tidigare redaktör Se&Hör
Jag sågade Peder Lamm totalt i en krönika för några år sedan. Jämförde honom med en paisleytapet bland annat och tyckte att han var det mest onödiga som gått i ett par skor. När krönikan gick i tryck var jag rätt nöjd och kände mig som herren på täppan. Två dagar senare skulle jag sitta i en nöjespanel i TV4. När jag kliver in i studion sitter Peder på en liten stol och tittar sig omkring. Den tredje personen som skulle vara med dök inte upp så det blev bara jag och han som satt där och tittade på varandra. Vet inte om han läste den där krönikan, men jag tyckte att det var en mycket obehaglig situation och sprang därifrån så fort kamerorna slocknade utan att prata med Peder. Sedan skäms jag även för att jag strippade på en liten kareokepub när Melodifestivalcirkusen drog in i Karlskrona år 2008. Kanske inte just för att jag slängde kläderna utan mer för att Niklas Strömstedt tog bilder på spektaklet och lade ut dem på sin blogg.
Ika Johannesson
redaktör Filter
Jag har en sak som jag skäms över, fast det egentligen inte var mitt fel. Sommaren 1998 jobbade jag på Expressen Fredag och intervjuade Jonas Åkerlund under vinjetten Veckans babe. Han var ihop med Titiyo och just då gick det något rykte om att hon hånglat med Jennifer Brown på någon klubb. Han skämtade om att hon var lesbisk, men ville stryka det ur texten när han fick läsa den inför publicering. Texten var redan inlagd i redigeringsmallen så jag bad redigeraren ta bort meningen från skärmen och det var inga problem. Vad jag inte visste var att Expressens systertidning Idag i Göteborg hade tillgång till originaltexten i servern och publicerade den som Veckans kex – utan ändringen. Två dagar senare stod det på Hänt Extras löp: "Jonas Åkerlund avslöjar: Flickvännen Titiyo lesbisk!". Morgonen efter ringde Åkerlund upp och skällde ut mig efter noter. Jag minns hur hela ansiktet brände. Det var hemskt. Speciellt eftersom jag hade en minicrush på honom och tyckte att vi fått så fin kontakt – det skäms jag också lite över idag. Expressen Fredag fick skicka blommor till Titiyo och jag duckar fortfarande när jag ser honom på stan.
Shire Raghe
programledare
2006 skulle jag äntligen få träffa Darin som jag hade följt på tv sen tiden innan jag jobbade på MTV. När jag bara har en fråga kvar så säger Darin något väldigt upplyst och jag ropar uppmuntrande "Gud, vad du är påsatt!". Darin ser lite ställd ut och jag fryser till och vet inte vad jag ska säga. Jag hade såklart suttit och tänkt på allt snack om huruvida han hade flickvän eller inte. Men min kameraman räddade situationen genom att bryta tystnaden och erbjuda en väldigt bra förklaring. "Förlåt Darin, Shire skulle säga påläst samtidigt som han tänkte på ordet insatt”. Jag ville dö.
Skamliga fakta
● Bland de vanligaste sakerna vi skäms för är att ha det stökigt hemma, att misslyckas i jobbet och att bli påkommen med att porrsurfa.
● Att rodna beror rent fysiskt på att blodet strömmar snabbare i hudens små blodkärl. Varför hjärnan sänder ut dessa signaler just när vi skäms vet man dock inte riktigt.
● En bra sak med att skämmas är att man vet att man vet hut. Ordet ”hut” är ursprungligen ett ljud-härmande utrop som var riktat till hundar.
● Skam uppstår oftast i situationer som innebär interaktion med andra människor och hänger ofta ihop med svag självkänsla och dåligt självförtroende.
● Skam kan i sin yttersta form
vara skadlig för hälsan och direkt livshotande.
Marie Söderqvist Tralau
krönikör i Expressen och f.d. ledarskribent i SvD
En gång för länge sedan skrev jag en ledare i Svenska Dagbladet om Monas Sahlins slarv med kvitton och kontokort. Den var jätterolig men verkligen väldigt elak. Jag själv har, med tre barn att hålla koll på, också rätt svårt att hålla ordning på kvitton, räkningar och deklarationer. Så nu skulle jag aldrig skriva en sådan artikel utan istället uttrycka en viss förståelse för folk som inte är så bra på administration. Förlåt Mona.
David Djuphammar
DN På stan
Det är så mycket jag skäms över. När jag var kvällsreporter på Gotlands Tidningar en sommar och chefen trodde jag hade körkort fast jag inte hade det, till exempel. Då cyklade jag mellan Gnisvärd och Väskinde för att bevaka fredsgalor och sån skit. Hann aldrig stanna och prata med någon utan smällde bara av ett par snabba foton och trampade vidare, så varje dag var tidningen full av mina suddiga pissbilder på Barn för fred och liknande. Fast eftersom jag aldrig fick sparken drog jag slutsatsen att den ambitionsnivån var tillräcklig, så jag har fortsatt i samma lågkvalitativa stil sedan dess.
Alexander Erwik
chefredaktör Finest.se
Det jag skäms mest över i min karriär var när jag skulle lanseras som ”skvallerkungen” i Aftonbladets stora tv-satsning Klick i egna tv-kanalen TV7. För att lansera programmet skulle bland annat jag, Anine Bing, Bingo Rimér och Sofia Eng synas i en stor utomhuskampanj. I ett svagt ögonblick gick jag med på att mitt ansikte lanserades med denna slogan ”är du inte känd är du inte intressant”. Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var att gå runt på stan under den tiden kampanjen pågick. Jag har fått försvara mig själv många gånger efter det. Fast det hade kunnat vara värre. Det första förslaget var ”alla utanför tullarna är slödder”. Men vi insåg snabbt att det skulle vara en ganska löjeväckande kampanj eftersom jag själv bodde i Farsta vid tidpunkten.
Roger Wilson
programledare Kino i P1
Jag skulle nog säga att det är den där hf:en jag gjorde från ett jordgubbsland i Blekinge när jag var reporter där. Två ingångar á fem minuter med initierade frågor som ”Har det varit många jordgubbar i år?”, ”Hur noga plockar folk?” och
”När kan man plocka de sista jordgubbarna?” Inget är förstås mitt fel, utan nyhetschefens som ens skickade mig dit. Å andra sidan hände det nästan aldrig något i Blekinge. Man borde lägga ner hela landskapet tycker jag.
Elin Fundell
redaktör DV Mode
Jag skäms miniatyrmycket över att jag under min tidiga karriär förvandlade ”beanies” till ”beavies” i en rubbe. ”Vinterns coolaste beavies”, stod det. Efter att texten kom i tryck fick jag ett telefonsamtal från snowboardföretaget där de upplyste om att beavis är slang för det kvinnliga könsorganet. ”Vinterns coolaste fittor”, stod det med andra ord – bokstavligen. Jag skäms dock mest över att jag inte frågade Brad Pitt om han ville ligga. Jag upplyste honom under en presskonferens i London vad hans efternamn betyder på svenska, varpå han garvade arslet av sig. Om jag hade vågat hade världen kanske pratat om Elin Pitt i stället för Brangelina, och dessutom besparats actionkomedin Mr & Mrs Smith.
Linda Skugge
författare och entreprenör
Jag skäms inte över nåt jag gjort i min karriär. Nej, jag är stolt över allt!
Anna Ekelund
kolumnist Aftonbladet
Mycket av det jag skrev under mitt första år som kolumnist i Aftonbladet (2005) skäms jag över. Det var dåligt formulerat, helt onyanserat och onödigt provokativt. Till mitt försvar kan jag säga att jag aldrig har provocerat bara för att få reaktioner utan alltid varit uppriktig i mina påståenden och menat vad jag sagt – vilket egentligen gör saken ännu värre.
Annette Kullenberg
författare
Jag skäms mest över att jag använde för mycket ättika i den inlagda gurkan som jag serverade till kalvsteken i söndags. Även om såsen blev mild och delikat så kan jag inte komma över detta med gurkan. Det är sånt som händer. Ja, det är lätt att säga. Jag överlåter med varm hand åt vem som helst att skämmas över något jag skrivit. De är osynliga så jag vet inte om de rodnar. Men oj, vad de skäms. En hel del. Tur för dem att det finns bloggar och internet där de får utlopp för den skam de upplever när de läser eller ser något de inte förväntat sig. Mitt yrke är dock att skriva och jag går inte omkring och skäms. Utom över att jag så sällan steker rårakor. Det är ren lättja.
Malin Forsberg
Expressen Fredag
Jag skäms över ganska många saker, till exempel häromdagen när jag ringde upp en skådis och frågade "Vad har du gjort sen du var med i filmen Sandor slash Ida?". Han bara "Eh, jag har inte varit med i den filmen". Jag bara "Eh, nej just det, vad dum jag är, hehe". Tur att det var på telefon och att han inte såg mig för jag hade väldigt rosiga kinder. Påläst värre. En annan gång intervjuade jag en Idol-snubbe som gjorde sig lustig över en Idol-kollega som tydligen trodde att Orup och Lena var gifta. Jag bara "Haha, men det är de ju inte längre", varpå han kollade på mig med en konstig blick. Då trillade poletten ner och jag lyckades på något sätt skratta bort allting och ställde nästa fråga fort som fan. Skamvrån nästa.
