Vad samlar egentligen den här personen på? Hyun-Jin Kwak på Fotografins Hus.
Man kan säga så här: Alla samlar på något. Konst, frimärken, blommor, recept och så vidare. Men mest intressant är de som samlar på människor. Och jag undrar om inte livet egentligen är en enda lång insamling av folk? Vissa vill, som Sven-Harrys, ha en liten samling, medan andra önskar sig en så stor som möjligt à la Moderna Museet. Några personer kommer att vara klassiker som ständigt är framme (som närmaste familjen) medan andra bara plockas fram ibland (också närmaste familjen). Så frågan är vilka som kommer att vara Picasso, och vilka som kommer att vara Torsten Renqvist?
Sedan är det viktigt med kontexten, alltså hur samlingen presenteras. Först på nätet: Handen på hjärtat, hur många dolda listor har man inte för att sortera vännerna på rätt sätt? Och ja, det spelar roll hur många friends och followers man har. Samma sak i telefonen, vilka kvalar in under favoriter? Dagens teknologi gör dig till en curator. Ditt liv är din utställning, och beroende på tänk och humör presenteras dina vänner och bekanta i nya kombinationer och vips så får de en ny betydelse.
IRL funkar det på ett annat sätt. För inte så länge sedan var jag på en vernissage som en stor människorsamlare hade bjudit in till. Han älskar nya bekantskaper och älskar att visa upp sin stora samling. Tyvärr är han lite för förtjust i sin egen förträfflighet och kan inte låta bli att påpeka vilka som är där och vilka han faktiskt också känner. Bara Picasso, så klart... Här kommer kanske det viktigaste. Det måste göras på rätt sätt. Det ska vara generöst utan att vara skrytsamt.
När man samlat ett tag är det sedan viktigt att inte fastna i hur man kombinerar samlingen. Då riskerar den att gå samma öde till mötes som Thielska Galleriet gjorde (fram till årsskiftet). Allt är som det alltid har varit, för det är bra och behöver inte ändras. Punkt. Sedan är steget inte långt till troll, och då har du möjligtvis din lilla samling kvar, men du kommer inte att ingå i någon annans.
1 Hyun-Jin Kwak
Fotografins Hus, till och med den 28 april
I ett gammalt förfallet renässanspalats (som jag gissar att någon modefotograf snart kommer att använda som location) ligger det bråte och prylar överallt. Frågan är bara om huset egentligen finns? (I så fall långnäsa till modeplåtisen.) Det är sublimt, suggestivt, surrealistiskt. Och superbt.
2 I is Someone else
Färgfabriken, den 14 april–24 juni
Det är som om Anna Odell fått bestämma alldeles själv, när Färgfabriken ställer ut den andra delen av Psychosis. Men hon är inte med. Istället är det en grupputställning som jobbar med det mänskliga psyket. Det är minst lika bra som terapi och betydligt billigare. Man går därifrån med ännu fler frågor än när man kom. Och som Yoda sa, ”det är frågan som är svaret”.
3 Ulrika Sparre
Konstnärshuset, den 19 april kl. 20
Är livet jobbigt just nu? Känns ”Beach 2012” omöjligt? Då är Ulrika Sparres performance någonting för dig! Hon kommer nämligen att tala om för dig att ”allt är bra”. Med en klocka som hon klämtar i lugnar hon alla i närheten. Det här är så bra att jag skulle vilja ha det på flaska.
4 Ett riktigt hem
Sven-Harrys, till och med den 27 maj
Alla vet väl vid det här laget att en kopia av byggaren Sven-Harry Karlssons villa är placerad på toppen av konsthallen i skala 1:1, med konst, inredning, rubbet. Och man kan väl dra slutsatsen att det går bra för Svenskt Tenn. Nere i konsthallen är hemmet mer en fantasi än en specifik plats. Inga elefanttyger, bara bra konst.
5 Jakob Krajcik
Peter Bergman, Torsgatan 41, till och med den 21 april
Jakob Krajcik måste vara svenska mäklares värsta mardröm med sina svarta hus, miniatyrgrottor och mörka rum. Inget ljust och fräscht, så långt ögat når. Och tack och lov för det! Det här är bilder och skulpturer jag inte kan sluta titta på.
