Foto: Albert Wiking.

Drömmarna har kommit till Malmö

10:37 21 Oct 2019

Clara Popenoe Thor intervjuade fotografen Albert Wiking inför utställningen We have a dream. Det slutade med att hon bad honom fotografera henne.

Albert Wiking och Oscar Edlund har fotograferat och intervjuat människor världen över i över ett decennium. Zara Larsson, Dalai Lama, Ai Weiwei, Patti Smith är alla delar av utställningen We Have A Dream som visas på Malmö Live.

Vad handlar utställningen om?
– Den handlar om människor som på ett eller annat sätt inte har vikt ner sig, som vågar gå mot strömmen. Framförallt är de förebilder. Hur många är beredda att gå ut på gatan med risk för att bli fängslad, eller nedslagen av polisen? Många av de här har gjort just det.

– Vi har en journalist med som heter Anabel Hernandez, som skriver om den korrumperade polisen och kokainmaffian i Mexiko. Hennes kollegor blev styckade. Men hon fortsätter skriva ändå, för att hon menar att “att sluta skriva är ett annat sätt att dö”. Så vi har den här kvinnan som är trebarnsmamma, som tror på någonting. Det kan göra att man själv kan bygga upp en självkänsla.

Hur har det här projektet påverkat hur du lever ditt liv?
– Jag vet inte riktigt. Under riktigt många år samlade jag på tidningsartiklar om folk som på något sätt blivit diskriminerade, vars rättigheter blivit begränsade. Då kände jag och Oscar (Edlund) att vi ville samla starka röster från hela världen, båda kända och okända, som vågar gå mot strömmen. Det här projektet är ju, även om det låter lite förmätet, helt unikt i världen. FN hade inte kunnat dra ihop det här gänget, Amnesty hade inte kunnat, vi lyckas med detta eftersom vi är oberoende. De här människorna är oberoende, de vill inte ha något med FN att göra, eftersom de anser att det är korrumperat, vilket det är, på många sätt och vis.

Samuel Opio.

– Det är 14 fredspristagare med i det här projektet, du förstår hur svårt det är. Att få kontakt med Malala tog liksom tre till fyra år. Det är en grej som är så ball, att vi kommer i kontakt med de här människorna. Ta förra årets fredspristagare, Nadia Murad och Denis..ja vad heter han…

Mugabe, fyller jag felaktigt i och skäms. Men det hör (gudskelov) inte Albert Wiking.
– Mukwege. Båda två hade vi hittat flera år innan. Det är ganska häftigt att lyssna på radio och höra att de vinner Nobelpriset, och veta att de redan är med i projektet. Men det var inte det jag skulle säga. Nadia Murad, hon blev fängslad av IS-krigare, och blev våldtagen från morgon till kväll. Hela hennes by blev lemlästad. Tänk att vara en sexslav, där du svimmar av tröttheten för att du är så jävla våldtagen. Vem kan tro, kan hon tro, att hon en dag står och tar emot Nobels fredspris? Det finns ju inte ens i fantasin. Och det är ganska mycket vad We Have A Dream handlar om. Det är ett vi-projekt. På sätt och vis är du nu en del av We Have A Dream, för att du skriver den här artikeln. Folk kommer att läsa den och kanske gå på utställningen, så kanske de köper boken, där intäkterna går till Läkare utan Gränser, som bokstavligen räddar liv. Det blir många ringar på vattnet.

Albert hade under många år skänkt pengar till välgörenhetsorganisationer som Läkare utan gränser och Civil Rights Defenders, men kände att det inte var tillräckligt.
– Jag ville bidra med någonting mer. Jag kände en sådan enorm frustration över att se dessa orättvisor, och då menar jag inte bara krig men saker som mobbing och diskriminering. Oscar och jag diskuterade hur vi sätter ihop ett projekt som detta, och sen drog vi igång. 

Mobilen visslar till av ett sms från dottern Selma, ett av hans fyra barn. “Du är bäst <3” skriver hon.
– Jag brukar säga det att det här projektet, det är som att ta sig in i Pentagon med ett Jojokort. Vi kom i kontakt med Malala. Hon tackar nej till OS, för att prata om flickors rättigheter, för att hon inte vill vara i en kontext med Carlsberg-reklam med mera. Hon tackar nej till det, men hon tackar ja till mitt och Oscars projekt. Det gör att man känner en otrolig ödmjukhet. Så för att svara på din fråga har det gett mig en enorm tacksamhet. 

Hur såg din och Oscars process ut när ni tog porträtten?
– Vi har väldigt knappa omsättningar. Vi har ingen studio, ingen finare utrustning. Det är mycket hotellfoajéer. Det vi gör är att Oscar tar den här intervjun, med en bandspelare. Det transkriberas, sedan bearbetas texten. Daniel Rydén skriver texterna, som är med i utställningen och i boken. Han har tagit del av intervjumaterialet och sedan skrivit ingresserna. Jag tycker att ingresserna är så häftiga, för de får mig alltid att vilja läsa resten. Du får fan inte glömma Daniel.

– Men det här är ju inte riktigt en fotoutställning så, det är, viskar han, en totalupplevelse.

Det handlar inte om bilderna, de är egentligen bara en mask på kroken för att locka folk till berättelserna.

Vilka föredrar du att fota? Kameravana eller inte?
– Man kan säga att superkändisarna, dels är de ju väldigt måna om sin tid. Det är inte många minuter man får. Och ju kändare de är, desto fler är det som måste godkänna materialet. Men det svåra är att ta en så bra bild som möjligt. När man träffar så berömda människor är de så medievana. De känner på en millisekund att den här journalisten, eller vem det nu är, är imponerad. Det är nog min och Oscars styrka. Vi är inte ett dugg imponerade. Eller ja, inte helt så. 

– När jag skakar hand med de här personerna, det är då mötet sker. Man känner att det sipprar igenom lite förtroende in i min kropp. När det är så kort, då har man inte tid för småsnack om vädret. Exempelvis när vi fotar Quincy Jones, vars kök Obama satt och planerade sin presidentkampanj i, kan man liksom inte säga “wow, Michael Jacksons platta, ojojoj” och allt sånt. Man kör en pil rätt i pannan, direkt, “har du blivit diskriminerad?”. Så lutar han sig tillbaka och säger “Oh man. Now we’re talking.” Det handlar om förtroende. De märker att vi är eldsjälar; vi samlar inte på kändisar, vi samlar på röster.

Ida Engblom.

Ända sedan innan du och Oscar träffades har du nästan bara tagit porträtt. Hur landade du i det?
– Jag skulle inte vilja säga att jag är porträttfotograf, utan det är ju det uppdraget som jag får, eller skapar. Mest är jag intresserad av vissa teman, där människor och deras röster är det intressanta. Som liten hade vi en tidning hemma, en fototidning som hette Life Magazine. Jag läste också mycket i Andy Warhols tidning, Interview, som ju var en porträttidning. Så blev jag tillfrågad att vara med och starta upp en tidning som hette Lundaliv, och föreslog att den skulle vara som Interview. Så jag tog alla porträtt, och vi höll många intervjuer.

– Porträtten som jag tar nu, till We Have A Dream, de går att köpa, och de pengarna går dels till Läkare Utan Gränser, men också till att vi ska hålla projektet vid liv. Vi uppgraderar. Vi har porträtterat jävligt tunga personer.

Trump?
– 
Nej, han passar inte riktigt  i det här projektet. Men att få vara med och göra ett projekt, där vi fotar personer som Ida Engblom från Karlstad som blivit mobbad, riktigt mobbad, kan man tänka sig vad det gör med henne, att få ett samtal och få vara med i ett projekt med folk som Malala? Hennes röst lika mycket värd. Vilken revansch hon får mot de som mobbat henne. Vad det lyfter henne.

– Sedan har vi också ett pedagogiskt material i slutet på boken, där man kan fråga sig själv “vad är min värdegrund?”, “hur hade jag agerat i den här situationen?”. Det är min och Oscars vision också, det är inte bara en bok med röster, vi vill förvalta möjligheten att ställa frågor, och hjälpa folk starta ett samtal.

Finns det någon ni försökt nå men misslyckats?
– Jo, det finns några vi inte lyckats nå. Detta är inte ett kommersiellt projekt, de som är med får inte betalt. De med agenter, de frågar “what’s in it for me?”. Britterna är exempelvis mycket lättare att få tag på. Det är raka puckar, pang pang pang. Men amerikanerna, där handlar det om dollar. Så det är några vi inte lyckats få tag på, men det betyder inte att vi inte kommer att lyckas.

Hur känner du att världen, och medmänskligheten och allt som är centralt, har utvecklats sedan ni började med projektet?
– När vi började fanns inte Erdogan, det fanns ingen Trump. Har du sett dokumentären om Trump? Den finns på SVT i tre delar. Men världen, den har ju blivit tuffare. Samtidigt så känns det som att människor idag, unga människor, de är mer medvetna – ta Greta till exempel; vad hon gör! Vad hon berör.

Vad är din dröm?
– Alltså, ”we have a dream”, det behöver inte exakt betyda dröm, lika mycket är det visioner. Men just nu kan man säga att jag lever i en vision, att få dela med mig av dessa enormt tunga röster i en enda bok, och en utställning. Att ro i land det här, det är att ha förverkligat en dröm. På det privata planet är det klart att min dröm är att mina nära och kära ska ha ett bra liv. Jag tänker nog inte så mycket på mig själv, så mycket som jag tänker på de runtomkring mig. Jag tycker mer om att ge än att få.

Kan du ta en bild på mig?
– Ja, det kan jag väl.

Clara Popenoe Thor.

We Have A Dream öppnar på Malmö Live den 9 november.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2019.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!