Döskalle och Mästerligt möter Jens Assur

[B]För några år sedan stämde du Erik Penser och gänget på ett par millar för försumlighet. Hur gick det med det egentligen?[/B] - Det är ett avklarat fall. Ehh... de tog under ett par år hand om min ekonomi och levererade falska rapporter, som var betydligt mer positiva än verkligheten. Och - jag stämde dem. Eller försökte, tyvärr fanns det klausuler i vårt kontrakt som gjorde det svårt att komma vidare. Jag kan bara konstatera att de var usla och lögnaktiga. [B]Det där känns så typiskt på något vis. Om du inte är nöjd bråkar du som ett litet barn.[/B] - Jag förstår vad du menar. Jag säger ifrån om jag känner mig illa behandlad. Och det tycker jag man ska göra. Det är ju väldigt svenskt att dra likhetstecken mellan att säga ifrån och att "bråka". Om folk är tydliga med vad de känner så är inte det bråk, det är kommunikation med målet att det ska leda till något bättre. Och så förväntar jag mig att människor jag jobbar med är. [B]Medan alla gnälliga filmdebutanter klagar över hur SFI rövknullar dem på förhandsstöd slår du bara en signal till Reine Brynolfsson och Jonas Karlsson. Är livet alltid så enkelt för dej?[/B] - Nej. På varje sak som går bra så finns det saker som inte gått bra. Min filosofi är dock att aldrig låta de här problemen ta för mycket kraft. Det är bara att gå vidare. [B]Under dina wild years fick du bland annat dyngstryk av Guns'n'roses livvakter. Coolt![/B] - Jaaa, haha. Det stämmer faktiskt. Guns'n'roses var på besök i Sverige för första gången 1991 på Use Your Illusion-inomhusturnén. Precis innan de anlände fick vi ett tips att de satt och festade på Daily News. Jag gick fram och tog fem snabba bilder och sprang därifrån, längs med hela Kungsan, ner till Sheraton och Vasagatan, där stannade jag och hämtade andan och så - poff! - hade jag två enorma livvakter som tog tag i mig. De smällde på mig så jag tappade kameran och fick ett ärr i ansiktet och hotade med att ställa in hela turnén och vänta på mig utanför min dörr. En dag senare fick jag ett meddelande om att komma och motta en officiell ursäkt från Axl, Slash och de andra, hahaha. [B]I filmen Den sista hunden i Rwanda drar du bland annat paralleller mellan Abu greib och mobbning på svenska grundskolor. När såg du de sambanden först?[/B] - I skolan som ung. Då var det tydligt att det i en klass kan det finnas en grupp individer som får en sammanhållning och identitet av att terrorisera andra individer. De tycker det är kul och ser fram mot nästa tillfälle när de får bestämma över en annan människas liv. Och precis de här tendenserna har jag ju sett i krigssituationer. Här har jag stöd av modern forskning. [B]Störs du av ointelligenta och handlingsförlamade människor? [/B] - Hahaha. Vadå. Nej, jag stör mig inte på ointelligenta människor, det kan man ju inte göra, men jag kan störa mig på ohandlingskraftiga. Ehh... intelligens kan man diskutera vad det är, det finns ju så många olika typer av intelligens. Men lite irriterad kan jag bli när folk inte kan fatta beslut. Ibland kan jag tycka att det är viktigare att agera än hur man agerar. Något som jag verkligen fick erfara som regissör, som bara handlar om hundra beslut i timmen. [B]Så, berätta vad som egentligen hände under de omsusade Mettan-åren. Det går mycket rykten om hur mycket brudar du plockade hem därifrån med förevändningen att du var där och "fotade".[/B] - Herregud, jag var på Metropolis två gånger och fotade! Vem har sagt det? Nänä, två gånger och båda gångerna var för ett bokprojekt. Nykter och skötsam. Det går så många rykten att man blir helt... hehe. [B]Har du kommit över det faktum att du blev refuserad som värnpliktig fotograf för Värnpliktsnytt?[/B] - Ja, det har jag gjort faktiskt (skratt). Jag har... kommit över det. Jag gjorde det man gjorde då istället, jag tillbringade 15 månader i Östersund med att skjuta artilleri, och jag tyckte det var jättetråkigt. [B]Det pratas alltid om hur dryg och påfrestande du är, fast du verkar hur hjärtlig som helst. Hur tror du att det ryktet cementerades?[/B] - Det cementerades 90-91 på Expressen. Det var en fantastisk arbetsplats på den tiden. Det var jättehögt i tak och fanns enorma möjligheter, och när jag kom in testade jag gränserna samtidigt som jag inte hade några problem att svara med samma jargong som jag möttes av. Då fick jag epitetet "kaxig", och jag kan säga att ingenting kunde vara mer fel. Men klart det kan verka kaxigt när jag var 21 och berättade att jag ville ha 8-9 sidor i morgondagens tidning för att bilderna var skitbra, men samtidigt, det är väl så man ska göra? I Sverige ska man alltid låta andra avgöra ens framtid, men det förstår jag inte. [B]Du berättar ofta hur oerhört lång tid det tar att sammanställa dina bilder. Blir du någonsin sur på den typen av trashiga lo fi-fotografer som bara ställer in en kille med björnmask och blottad slapp penis och trycker av lite på måfå?[/B] - Näe, det jag tycker är spännande med fotografi är att de olika fotografiska genrena är lika mångfascetterade som de olika skrivna genrerna. Och jag kan ju finna njutning inom alla de delarna. Jag gillar faktiskt den fotografiska stilen som till exempel en sådan som Terry Richardson har - den här direktheten och nerven. Framför allt när han kom kanske. Och det är ju inte bara han, det är samma sak med Juergen Teller och Wolfang Tillmans och andra. Sedan kan jag väl ana ett visst mått av repetition i det där nu. [B] Hur ofta har du penismätartävling med Viggo Cavling?[/B] - Haha. Alltså, Viggo är en av mina äldsta och allra bästa vänner, och vi har en nära relation där vi ses ofta och verkligen pratar om allt. Det jag gillar är att vi både kan stödja varandra och vara väldigt öppna och ärliga om våra motgångar och svårigheter. Vi har faktiskt inte ett behov av hålla på sådär. [B]En rolig grej i den där K Special-dokumentären var när Ingvar Kamprad försökte förklara varför det är onödigt med fotoböcker: "de står ju bara i bokhyllan och tar man fram dem är de bara i vägen om man vill fika".[/B] - Där måste jag tyvärr säga att det är tråkigt att leva i Sverige. Jag är förvånad över att det här landets miljardärer inte stöder externa projekt mer än de gör. Där har vi mycket att lära av framför allt USA, se bara på hela MoMA som är finansierat av privata pengar. Jag förstår inte varför man inte sprider sina pengar och låter de förvandlas till något som gynnar människor. För mig är det helt ofattbart. Kanske handlar det om att klämma in lite mer konstundervisning på Lundsberg, jag vet inte. [B]Du har sagt någon gång att du tycker det vore bättre om vi levde 400 år istället för 80...[/B] [B]... det kanske skulle vara bra för dig som fortfarande ser ut som 15, du kanske skulle se vuxen ut framåt 300-strecket?[/B] - Min tes är att om vi levde längre skulle vi fatta helt andra beslut. Eftersom vi har en relativt kort livstid tänker vi bara på oss själva. Till exempel skulle världens bilpark se helt annorlunda ut - det är ju vansinne att människor kör bilar som drar lika mycket som de gjorde för hundra år sedan. Men folk skiter i det för vi lever inte så länge. [B]Du gjorde ett sommarprogram i P1 i mitten av 90-talet där du skröt över hur dina grannar klagat på dej och din tjej för att det lät för mycket när ni knullade. Är du en sådan som gärna stoltserar med ljudliga samlag?[/B] - Det här minns jag faktiskt inte. [B]Det är du och Madonna.[/B] - Det är rimligt att det här är sagt i ett större sammanhang (skratt). Ehh... jag minns faktiskt inte vilket, och nu när du tar upp det här känner jag mig generad och röd om kinderna. [B]När insåg du att du verkligen hade något att säga?[/B] - När jag verkligen förstod att kommunicera med en bred allmänhet och skapa en förändring var när gjorde den första resan till Somalia 1992. Det var bilder som fick ett stort genomslag i den svenska samhällsdebatten och det reportaget, som kom tidigt i min karriär, är jag väldigt glad för, och det har också gjort att jag valde den journalistiska inriktning som jag gjorde. [B]Vad gör du när du inte tar dig själv på alldeles för stort allvar?[/B] - Jag tar mitt jobb på allvar, men jag tar inte mig själv på särskilt stort allvar. Däremot kan jag hålla med om att jag kanske... alltså jag skulle gärna säga att jag är lyhörd och lätt ger med mig, men så är det inte. Kanske. Vad ska jag säga - jag är medveten om problemet. Det är något jag jobbar på. Jens Assur är aktuell med utställningen This is my time, this is my life om storstadsliv på Moderna museet i september.