Yvan Rodic är copywritern som blev känd som the Facehunter. Med runt 15 000 besökare om dagen har han de senaste åren blivit helt sjukt populär världen runt...
Yvan Rodic är copywritern som blev känd som the Facehunter. Med runt 15 000 besökare om dagen har han de senaste åren blivit helt sjukt populär världen runt, och kanske framförallt i Sverige. Nöjesguidens egna Dum & Dummare mötte upp den schweiziske snuskhummern under ett av alla hans sverigebesök, för att lära sig lite mer om streetstyle-mode såklart.
Du sjösatte nyss The Facehunter Show. Vilket medium gillar du bäst, foton eller film?
–Video, tror jag. Det är mer levande och kan berätta mer historier
Så det är vad du vill jobba med i framtiden?
–jag vill hålla på med båda. Jag tycker att de kompletterar varandra — fotona är basen, som en casting ungefär, och sedan berättar showen längre historier. Showen är min nya utmaning, min nya baby, det jag vill jobba med.
Varför kallar du dig för Facehunter när du jagar kläder och inte ansikten?
–Jag jagar inte kläder, jag jagar människor, ansikten som har karisma, som har någonting, en attityd. Och sedan kanske de dessutom också uttrycker någonting med sina kläder. Men jag är inte ett modefreak, jag är mer av en nyfiken person bara.
Varför är din blogg så populär?
–Jag vet inte.
Tror du att den kommer gå till historien?
–På något vis, ja. Cobrasnake, The Sartorialist och Facehunter visades på Colette i Paris förra året. Det var den första stora utställningen som gjorde ett statement om det här nya fenomenet med folk som fotar sig själva och okända människor. Jag tror att det är en ny kulturell grej.
När blev du först igenkänd på stan?
–I New York sommaren 2006.
Det var ett snabbt svar.
–Jag minns det eftersom jag blev så chockad. Det var mitt första besök i New York, jag hade skapat bloggen fem månader tidigare och det var så overkligt att någon skulle känna igen mig. Jag hade inga foton på mig själv i bloggen. Hittills har jag blivit igenkänd i nästan varje stad jag varit i. Det är överraskande.
Var det ditt livs stoltaste ögonblick?
–Nej. Det är bara kul, det är inte viktigt.
Tycker du att du är moderiktig?
–Nej. Det handlar för mycket om att följa trender, att vara en fashionista. Jag läser inte Vogue och såna grejer. Jag är såklart medveten om vad folk har på sig, men jag är inte en fashionista.
Vilken är din egen favorit-outfit?
–Jag gillar flugor, det tycker jag är väldigt coolt. I Sverige är modegraden för män så hög, men på andra platser räcker det med att bära fluga för att folk ska säga: ”Åh, du är så stylish!”. Så även om allt annat du har på dig är fult blir folk jätteimponerade. Det är lätt för män.
Skulle du kalla dig själv för arketypen för den moderne mannen?
–Nej, det tror jag inte. Jag tycker inte att jag är representativ.
Hur kan du ha råd med din livsstil?
–Jag accepterar de flesta inbjudningar jag får från modeveckor eller vänner. Den här månaden var jag till exempel på Sao Paolos modevecka.
Så du är en freeloader.
–Vad är en freeloader?
En som parasiterar på andra människor.
–Inte direkt. Jag ger dem som bjuder in mig någonting i gengäld, och ibland gör jag saker enbart för att jag tycker att de är intressanta. Nu i veckan till exempel ska jag till Göteborg och Malmö helt på egen hand, för att jag vill.
Vad tycker du om de svenska modebloggarna, har du någon favorit?
–Jag tycker att fenomenet är intressant, men jag läser dem inte direkt. Jag pratar inte svenska så bra. Och igen, jag är inte en modeperson — jag är inte besatt av att läsa bloggar med tjejer som tar foton på dagens outfit, det är inte riktigt min turn-on.
Har du humor?
–Ja, det tycker jag.
Dra ett skämt!
–Okej, visst. (lång paus) Det måste vara ett riktigt dumt. (lång paus) Jag minns inte. Jag är inte en skämtperson.
Men du sa ju att du hade humor.
–Det har jag, men det är mer situationskomik. Eh… Ja. Jag kan dra ett senare.
Har du mycket stalkers och groupies?
–Några. Det är inte som att det är extremt många, men ja… det blir mer och mer.
Hur många har du plåtat som the Facehunter?
–Kanske fem tusen?
Och hur många av dem har du legat med?
–Jag vet inte, kanske fyra tusen.
Tycker du att du är respekterad inom mode-världen?
–Jag vet inte, kanske lite. Pyttelite.
Skulle du säga att du är över- eller underskattad?
–Ibland tycker jag att jag är överskattad. Jag gillar det jag gör, jag tycker inte att det är dåligt, men ibland fattar jag inte varför folk blir som galna. Ibland har jag en känsla av att det inte är så himla viktigt, det jag gör.
Är det sant att du hade en trekant efter Bon-festen?
–Efter vilken då?
Bon-festen, efter Stockholms modevecka.
–Jag minns inte.
Har du någonsin känt ”the impostor’s syndrome” [en stark rädsla att trots stora framgångar bli påkommen som en bluff]?
–Nej.
Motsatsen?
–Att jag tror att jag kan göra mer än vad folk tror att jag kan göra? Kanske. Jag tror att många ser mig som en fashionista. Många som träffar mig säger att de tänkte så när de såg mina foton, men sedan förstår de att mode bara är en del av mitt liv. Den här showen handlar mer om intressanta människor, och det är mer jag.
Varför är dina bilder så fula om man jämför med The Sartorialist?
–Kanske för att jag inte bara fotar modeeliten.
Har du alltid varit intresserad av mode?
–I Schweiz där jag växte upp finns ingen modekultur alls. Jag tyckte nog att det var intressant att klä upp mig, men det var först när jag flyttade till Paris och lärde känna massa modemänniskor som jag blev intresserad på riktigt.
Kände du dig som ett freak när du växte upp eftersom ingen annan brydde sig om mode?
–Nej. Det var inte som att jag försökte göra en show av att gå nedför gatan.
Är dina föräldrar stolta över dig?
–Jag tror det.
Är din familj modemedveten?
–Nej, det tycker jag inte.
Skäms du för dem när du går med dem på stan?
–Inte i Schweiz, för där finns ingen som är mode-medveten. Där är de normala.
Och om du tog dem till Sverige?
–Kanske i så fall, ja.
Tror folk ofta att du är gay?
–Ja.
Har du någonsin legat med en man?
–Aldrig.
Varför inte, är du konservativ?
–Jag är bara inte ett dugg attraherad av män.
