Döskalle & Mästerligt möter Alex Schulman

Han är årets bloggkomet i Tucker Carlson-världen, han har en djup fixering vid lyten och döden, är rädd för sin mor och använder så ofta han kommer åt sin brors xyloproktsalva. Nöjesguidens festtraktörer tar sig an fenomenet Alex Schulman.


Så vad har du gjort idag — förutom att göra en tillbaka-kaka på Anders Timell och prata om ditt varumärkesskyddade överbett?
— Ja, vad har jag gjort idag. Dagen började med frukostmöte på Anglais med Tom Davidson, min partner på tidningen. Sedan hade jag möte med Micael Bindefeld angående Stureplans 2-årsjubileum. Och så tog jag en lunch med nyhetschefen på Punkt Se. Det är nog allt.

Du kom sjua på tidningen Bons medielista, Kulturnytt i P1 menar att ”din penna glöder av språklig spänst”, du har upptagits som kravmärkt ”skarpkultur” i Odd, medan Daniel Nyhlén nöjer sig med det lite mer oklara ”Yiahaaaooo!”. Känner du dig älskad?
— Nej, jag känner mig ju inte särskilt älskad alls faktiskt. Jag får ungefär ett tiotal mail om dagen från folk som verkligen hatar mig. Några vill till och med göra mig illa, jag får kanske ett dödshot i månaden, vilket man i och för sig får se som smickrande.

Apropå utmärkelser. Vi får inte glömma att du blev utsedd till årets komet i Lucky Rider Magazine!
— Har jag blivit det?

Hästtidningen.
— Hahahaha! Ja, det är intressant att det har gått en trend i att håna mitt utseende. Det här med att jag ser ut som en häst, jag vet inte... Det var Anders Timell som började med det i radio och nu har det gått så långt att till och med aktade journalister som Claes de Faire på Resumé häcklar mig för min tandrad.

Men sammantaget är du i alla fall årets kanske mest älskade kolumnist och gossip-bloggare. Vilken är din största selling point?
— Jag tror att det är att jag helt och hållet skiter i vad jag skriver och vem det drabbar. Ibland drabbar det mig, ibland andra. Jag har inget konsekvenstänkande över huvud taget.

Hur känns det att plocka billiga poänger på att din bror är utvecklingsstörd?
— Han har väl ingen utvecklingsstörning? Han har ingen utvecklingsstörning! Däremot är han väldigt kort, på gränsen till dvärg. Och så har han ett oproportionerligt stort huvud och stora, rullande läskiga ögon. Han är en mobbares ”lilla julafton”, kan man säga.

När upptäckte du att du hade en oantastlig begåvning för Jerry Seinfeld-elakheter?
— När Martin Kellerman började sno mitt material. Jag skrev en grej om att sittdans såg ut som rullstolsbasket, som han oblygt rippade.

Så, får vi se dig på Norra Brunn?
— Du, ganska snart! För jag och Calle [Schulman, bror] håller på och skriver material.

Skojar du?
— På allvar! Men det blir inte för Norra Brunn, vi ska börja på några småställen och känna om det funkar. Vårt material bygger mycket på en smutsig form av homoerotik, grejer som att vi delar på samma upp-i-rumpan-termometer när vi är sjuka och att vi inte bryr oss om att torka av den. Man ska liksom känna att vi ligger sked om kvällarna framför söndagsfilmen på TV4, att det ska vara lite äckligt fast härligt.

Du och din bror anses allmänt som en budgetversion av Filip och Fredrik. Lite mindre roliga, inte lika snygga, men mycket billigare att hyra in.
— Jaha, nej, det är inte vårt tänk. Tvärtom känner vi att det är viktigt att inte likna dem. De är ju oefterhärmeliga och fullständigt överlägsna i sin nisch. Men jag fattar grejen, och det är ju ett jävla bekymmer att folk uppfattar det så, ibland önskar jag att de inte fanns, de där två.

Du vaknar aldrig upp på nätterna svettig och skrikande av tanken på att du samlat ett gäng lillgamla oskulder med fluga som skribenter på din tidning?
— Nä vadå? Hur då menar du? Va fan, det är helt fel. Vi har inga lillgamla oskulder med fluga hos oss. Däremot samlar jag unga människor. Min redaktionschef är 20 och en annan reporter på tidningen är 19. Det är skitkul. Det är ett aktivt val att vi ska odla egna talanger och inte köpa över etablerade. Det var bland annat så vi upptäckte Ebba von Sydow.

Ni ska starta webb-tv-kanal i februari! Roligt! Vad kan vi förvänta oss?
— Vi kommer att göra en rad korta programformat som kommer ha mycket udd och humor. Jag kommer vara med i ett inslag som handlar om mitt liv, ungefär som min dagbok fast tv.

Vilket är ditt favoritlyte?
— Ehh... det här har jag inte avslöjat, men Calle har ju perma-­hemorrojder. Det vill säga alltid en smula hemorrojder. Som går upp och ner. Han använder xyloproktsalva. Som vi delar på när jag får en släng av det där. Det där kommer vi att berätta mer om på Norra Brunn, ha ha.

Går du i terapi?
— Jag har funderat länge på att göra det, det vore fantastiskt. Men
jag vet inte om jag har tid att sitta och gråta 45 minuter i veckan.

Du skulle behöva ett helt team.
— Nä, men det enda jag har är ångest. Extrem ångest, mest dödsångest som jag känner dagligen. Flera gånger i timmen tänker jag på döden. Och det är allvarligt. Så fort som någon fyller år tänker jag att nu har den personen kommit ett år närmare döden. Eller när jag ligger och ska sova och tänker på att hjärtat bara har typ 40 miljarder hjärtslag, och hör mitt hjärta slå och tänker att det är en nedräkning. Det är fasansfullt. Varje sekund som går är en sekund närmare döden. Allt jag gör är på något sätt sprunget ur min dödsångest.

Många blir arga på dig. För du anteckningar över anmälningar mot dina skriverier?
— Jag har de flesta i huvudet. Det är bara två tre stycken, och det har varit jävligt löjliga anmälningar. Det var en från Handikappförbundet för att jag skrivit om en rullstolsbunden man. Jag kollade upp det där handikappförbundet sedan och fick veta att de lämnar ca 80 anmälningar i veckan, och då fattar man ju att nåt är fel. Det är väl perfekt ur pr-synpunkt att anmäla mig. Deras sätt att arbeta äcklar mig.

Handen på hjärtat: visst föraktar du de flesta människor som läser dina alster?
— Haha. Det är som en Tranströmer-dikt som börjar så här: ”Madame föraktar sina gäster för att de bor på hennes sjaskiga hotell”. Vilket är fantasiskt välformulerat. Men visst, det här föraktet stiger ju när man läser alla blogg-kommentarer och vissa mail som kommer in. Det finns otroligt mycket idioter där ute också.

När brunchade du med Khalifa bin Zaid Al-Nahayan [oljeshejk som investerat tungt i Sturegallerian] senast?
— Aldrig. Men däremot har vi en intervjuförfrågan ute på honom sedan länge. Men han är tydligen svårare att få tag på än Bill Gates.

Andres Lokko stoltserade nyligen i en krönika med att han aldrig hört talas om dig, eller läst en rad du skrivit, och att det är precis det som är skönt med att flytta från Stockholm. Blev du sårad?
— Det har jag inte läst. Jag läste Lokko mycket på 90-talet, men har slutat sedan länge. Jag har stört mig på honom i många år, i början mest för att jag tyckte att han ser så smutsig ut — alltså fysiskt smutsig, oduschad och så. Men sedan har jag upptäckt att han även har extremt olustiga åsikter. En gång beskyllde han mig för att vara ”elitist”, vilket är helt sjukt med tanke på att han skapat hela den grejen med sina jävla elitistiska medlemsklubbar och sin smala refererande journalistik. Jag är glad och stolt om jag kan vara en orsak till att han inte längre finns i Stockholm.

Tillbaka till succéåret 2006. Så framgångsrik har du varit att det rent av ploppat upp ett par tribute-bloggar. På attintevaraalexschulman.blogspot.com kan man till exempel läsa att du undviker kort meningsbyggnad för att inte förväxlas med den mullige halsdukspeportern Ronnie Sandahl.
— Det han gör var kanske Mats Olsson-inne för tio, femton år sedan, men inte ens Olsson gör ju det nu för tiden. Det är så fjantigt och konstigt att man blir alldeles matt.

Ni gjorde även upp i direktsändning i Studio Virtanen.
— Ja, jag fick en riktig smashboll av grabben. En 17-åring som i live-tv sa att han identifierade sig med Ernest Hemingway. Några veckor senare jämförde han sig med Norman Mailer. Helt otroligt. Nu börjar det komma fler och fler som förstår hur bedrövlig han är, men jag var nog den första och det kan göra mig mallig. Jag är bra på att i tid upptäcka pekoralister.

Du och mamma Lisette Schulmans frostiga relation blev även en liten dokusåpa i programmet. Finns det inte något djupt osexigt i vuxna män som är rädda för sina mammor?
— Jo, men jag tror att alla växer upp och försöker hitta sin identitet och vara soft och ball med sina polare, och så försvinner den ­personligheten direkt när man ses offentligt med sin mamma. Då blir man en pojke igen. Det var jävligt jobbigt faktiskt den sändningen, jag var så jävla pojkaktig och mamma var så cool. Jag blev överraskad över hur töntig jag var.
— Sedan, har man en mamma som aktivt och koketterande berättar för alla att hon inte tar del av någonting som jag gör, då tycker jag det är läge att ställa sig frågan: ”Vad är det som är fel?”

Kommer ni fira jul ihop?
— Ja det kommer vi. Hon brukar vara packad och sitta tyst i ett hörn.