Från sprängkåta läkare och spexiga papperskrängare till utskällda snutar och utbrända spelutvecklare – arbetsplatsdramat har förändrats.
I SVT-dramat Tunna blå linjen tröstar den nyligen omplacerade polisen Sara en förtvivlad mamma som inte kan hitta sin femåriga dotter. Belle har försvunnit spårlöst i en av Malmös stadsparker. I ett svagt ögonblick lovar Sara att hon ska hitta flickan.
Poliserna får ett tips om en dömd pedofil som bor i närheten av parken. Kan det vara så att de finner flickan fastkedjad i ett element i pedofilgubbens lägenhet när de slår in dörren med en murbräcka? Kanske tillhör mannen en internationell traffickingverksamhet vars komplexitet får QAnons mesta konspirationsteoretiker att bli avundsjuka. Ockhams rakkniv där den enklaste lösningen oftast är den sanna är regel i verkligheten men undantag i fiktionen.
Men Tunna blå linjen är inte samma slags polisskildring vi vant oss vid de senaste två decennierna av uppsvälld prestige-tv. Här finns varken ritualmördade unga kvinnor som hittas nakna i skogen eller sydamerikanska knarkkarteller som ska sprängas. Vad som finns är bråkiga ungdomar, parkbänksalkisar och vanmakt.
På sistone har det skett en förskjutning i hur arbetsplatser skildras i tv. Det är inte unikt för dramat, det gäller även komedin. För 10–20 år sedan var det urtrista arbetsplatser som med hjälp av knasiga kollegor och inkompetenta chefer förvandlades till festliga vuxendagis. Paradexemplet är The Office. Men i dagens arbetsplatskomedier är det inte tråkiga jobb som förtrollas, det är drömjobb som avförtrollas.
Mike Judges komediserie Silicon Valley skildrar tech start-upen Pied Piper från det att de slutar sina dagsjobb till dess att de vuxit till en storspelare på nivå med Google. Det låter som en våt dröm för många, men är snarare en utdragen golgatavandring som drar ner brallorna på industrin och alla som förknippas med den.
I samma kategori har vi Mythic Quest: Ravens Banquet, som handlar om en framgångsrik spelstudio som utvecklar onlinerollspelet Mythic Quest. Ett drömjobb, om det inte vore för att studion drivs av en narcissistisk demonproducent, en konflikträdd kontorschef och en sociopat till marknadschef som gör kontoret till ett utbränningsapparat för alla anställda.
Varför har arbetsplatsfiktionen gått från att glamorisera yrken till att rycka ner dem på jorden? Kan det vara så enkelt att vi lever i ett kapitalistiskt system där vi misstar karriär för självförverkligande, men när vi väl når dit vi trodde var toppen ser vi igenom illusionen? Även när vi står överst på Maslows behovstrappa känner vi oss tomma och oförverkligade. Bortom vanföreställningen kanske vi i bästa fall ser att det finns något mer där ute – något annat. I värsta fall inser vi att vi har kastat bort år åt att nå något vi inte ville ha.
Hur gick det då för den försvunna flickan? Hade hon rövats bort av en global pedofilring, drunknat i dammen eller något annat dramatiskt? Nej. Hon hade somnat i en buske.
Läs även: 5 arbetsplatsserier du borde se
