“Den enes söndertrasade psyke är den andres drogpreferens” är en vanlig sägning bland flertalet etablerade hobbypsykologer runtom sydvästra Gästrikland. Att en förälders trauma nedärvs av dess avkomma är inte kontroversiellt. Stigmat ligger helt klart i hur detta kommer till uttryck i barnets drogintag.
Varför pratar vi inte om att genetiken går ditt barns langares ärenden? Det problematiska är såklart inte att det är såhär, biologin har sin gång som homofober brukar säga. Men det är slående tyst om hur en mammas trasiga barndom påverkar vad som är en dotters drug of choice när fredagskvällen är ett faktum.
Folk med förkärlek till amfetamin har ofta haft en eller flera föräldrar som utåt sett identifierat sig som “ensamvargar” men vars ensamvarghet berott på en irrationell rädsla för att bli bortstött från gruppen och därmed antagit försvarsmekanismen isolering. Om din förälders psyke raserades genom sitt självvalda utanförskap förklarar detta att du varken sover eller håller käften en jävla sekund mellan torsdagar och söndagar då du alltid står som vinnare efter veckans tjack-race.
Alla som hängett sig till psykadelika är ofta barn till någon som i sexårs betraktades som ett underbarn men någonstans på vägen vart bestulen på den bekräftelse eller uppmärksamhet hen förtjänade. Den mentala plågan i att vara ett oupptäckt geni som aldrig fått utlopp för sin kapacitet leder till en obefintlig självkänsla. LSD-trippen kompenserar för detta urtrauma och din otroliga perceptionsförmåga och dina genialiska idéer väger upp för pappas oförlösta intellekt.
Din vän som anser att helg är lika med ketaminbonanza har någon förälder som led av en extremt närvarande pappa. De överexponerades för konstant tillgång till uppmärksamhet på en nivå som i vissa kretsar beskrivs som chockartad. I ditt k-hole får du äntligen vara för dig själv en stund. Egentid!
"Den svåraste gruppen att förstå är nykterister och knarkvägrare"
Sen så har vi den evigt aktuella frågan om hur samtliga svenska kändisar som någon gång befunnit sig i en intervjusituation givetvis “genom åren beskådat det ohämmade kokainflödet bland vänner och bekanta men själva har alldeles för stort kontrollbehov för att ens testa något annat än att röka gräs vid ett enstaka tillfälle i tjugoårsåldern under en efterlängtad Amsterdam-sejour, men det var ingenting för dom då dom blev så paranoida och det kändes ohärligt med rödsprängda-ögon-looken”. Förklaringen till denna otvivelaktiga sanning är inte av mindre komplex karaktär än att alla människor som dras ned i kändisskapets fördärv har föräldrar vars främsta trauma är att de växt upp i en kaosartad hippiefamilj. En gränslös tillvaro där varken rätt eller fel existerar. I detta laissez faire-inferno traumatiseras föräldern av brist på vägledning för att sedan komma att frukta detta tillstånd. En rädsla som passats vidare till deras kontrollbehovs-junkie till kändisbarn som omöjligen skulle låta sig förföras av det aldrig inte närvarande vita guldet.
Den svåraste gruppen att förstå är nykterister och knarkvägrare som inte ser ner på något så mycket som de ser ner på hedonism och dekadens. Det mest sannolika är att de har föräldrar som aldrig blivit utsatta för psykiska påfrestningar. De kan inte känna glädje eftersom de inte vet vad smärta är. En kontrastlös tillvaro som leder till konstant likgiltighet.
Det finns många vilsna själar där ute som mig veterligen av olika anledningar inte vet varför de dras till en specifik drog eller vad som passar just dom. Svaret ligger givetvis i att fråga mamma eller pappa vad de egentligen betraktar som den mest traumatiska upplevelsen i livet. Människor ska bara inte behöva irra runt, olyckligt ovetandes om vad som är deras plats i knarkdjungeln. Och om den här texten lyckas ledsaga en enda person att hitta rätt så har den uppfyllt sitt syfte.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2018.
