Det finns rockband och det finns tjejband. Men finns kvinnliga musikproducenter?

13:32 26 May 2010


Katharina Nuttall. Foto: Sara Mac key

Kvinnliga artister har de senaste tre åren plockat hem Nöjesguidens utmärkelse för årets bästa svenska skiva, utan att som hos Grammis behöva tävla i en separat tjejkategori. Men det innebär inte på långt när att musikbranschen har uppnått jämlikhet, då envisa stofiler fortfarande tjatar om ”tjejband”. Och antalet kvinnliga musikproducenter är så litet att Nöjesguiden hann prata med dem alla på en och samma eftermiddag. 

I Skavlan intervjuades för bara någon månad sedan en trevlig äldre man som dolde sitt håravfall med en bandana. Gentlemannen hade gjort sig känd för både skådespeleri i The Sopranos och ett evigt gitarrharvande hos Springsteen, och Fredrik Skavlan var vederbörligen imponerad. Särskilt som Little Steven, som gentlemannen ville kalla sig, dessutom nu producerar unga musiker, bland dem ”jentebandet The Cocktail Slippers”. ”Jentebandet”. ”The girl band”. På svenska ”tjejbandet”. Sju gånger under intervjun använde Skavlan samma ord. Ett annat band som nämndes i samtalet var gentlemannens E Street Band, som programledaren inte vid något tillfälle fann angeläget att könsbestämma. 
– Det finns rockband, det finns punkband, det finns band med alla sorters stilar, konstaterade Those Dancing Days Mimmi Evrell sammanbitet i en intervju för Nöjesguiden häromåret. Så finns det tjejband, som om det vore en egen musikstil. Hallå? Vi har aldrig blivit jämförda med ett killband.
Och så har det låtit ända sedan The Runaways dagar i början av sjuttiotalet, genom hela radikala och samhällskritiska punkvågen där somliga band konsekvent kategoriserades som ”tjejbandet Tant Strul”. Fråga Sahara Hotnights vilket ord som oftast använts för att beskriva dem. 

Men begreppet tjejband är ändå så sakteliga på väg ut i kylan, och används idag framför allt av stofiler som Fredrik Skavlan, Dagens Nyheter, Grammisarrangörer och inte så många andra. För de flesta andra har kvinnor idag en självklar roll som musiker och artister likvärdiga med manliga dito, eller till och med överlägsna att döma av vilka skivor Nöjesguiden har utsett till årets bästa svenska skiva de tre senaste åren, först Annika Norlins Säkert!, sedan Frida Hyvönen och senast El Perro Del Mar.

Orsaken till den utvecklingen skulle kunna vara att kvinnor har tagit sig fram till en position där normen inte längre är kuttersmyckets, där kvinnor inte längre hänvisas till att vara vokalissor av sånger skrivna av Very Important Låtskrivare och där kvinnor i allt större utsträckning har ryckt åt sig andra instrument är den tamburin de traditionellt har tilldelats. Eller så skulle det kunna bero på att kvinnorna äntligen coolar ner sig och inte längre är så könsfokuserade. Det menar i alla fall den legendariska brittiska skivbolagsbossen Alan McGee i en text i The Guardian, där han diskuterar, eller snarare hyllar, bristen på feministiskt initiativ på Courtney Loves nya Hole-album, och slår fast att kvinnorna behöver lägga det där tjatet om jenteband åt sidan. ”Idén att skapa publicitet i egenskap av kvinna i ett rockband är en dinosauriemanöver.”
Som om ”tjejband” var ett begrepp kvinnor har skapat och lanserat. Som om orsaken till att det i så stor utsträckning har fokuseras på kvinnliga artisters kön är att kvinnorna vill ha det så. Som om kvinnorna helt enkelt inte vill bli jämförda med artister av manligt kön (något som för övrigt ytterst sällan sker, ingen kvinnlig basist har till exempel någonsin jämförts med någon annan än Tina Weymouth, oavsett genre eller teknik). Som om det är kvinnorna som inte vill beskrivas i form av genre utan bara i genustermer. Det är ”jenteband” kvinnor vill vara med i. Eller?

Men även om utvecklingen har kommit igång betyder det inte att hela fortet är stormat. Undersöker vi könsfördelningen bland chefer i branschen landar vi omedelbart i mer traditionella mönster, och även i produktionsledet finns det fortfarande roller som är helt och hållet vikta åt män. När snubblade du till exempel senast över en jenteproducent?
Okej, sådana finns. Många artister producerar till exempel sin egen musik, men ytterst få kvinnor anlitas någonsin som producenter åt andra artister. På rak arm? Tja, Missy Elliott och Linda Perry förstås. Och för mer inbitna även Sonia Pottinger, Trina Shoemaker, Kandi Burruss, Ani DiFranco och Jamille Luney. Och kanske två namn till. Sedan är det stopp. Håller vi oss till Sverige blir listan ännu kortare. Katharina Nuttall är en av mycket få kvinnor som producerar andra än sig själv, bland annat Ane Brun. Pernilla Andersson med bland andra Svante Thuresson på sitt CV är en annan, och Saft Stockholm och Sophie Rimheden ytterligare två. Där någonstans börjar listan tunnas ut betänkligt. 
–Musikbranschen är mansdominerad oavsett genre och styrs av normer och värderingar som förknippas med män och maskulinitet, suckar Katharina Nutall. På bolagen är det män som fattar besluten och män väljer oftast män. För att lyckas som producent måste en kvinna vara tre gånger så framgångsrik innan hon iallafall blir av med titeln "kvinnlig producent".


Lena Bjärskog. Foto: Sara Eng

Det känns avlägset med en kvinnlig in-demand-producent motsvarande Björn Yttling eller Jari Haapalainen.  

– Du har helt rätt, och det är synd både för alla kompetenta kvinnliga producenter och framförallt för artister och skivbolag som får samma sound och missar chansen att utvecklas, konstaterar Lena Bjärskog också känd som Saft Stockholm. För jag tror inte att det är så långt borta egentligen. Det finns ju många tjejer som producerar idag men som inte riktigt vet hur de ska komma in i "systemet". Många av oss pratar mycket om vad som är rätt sätt att ta oss in, om man måste göra typ en organiserad ”tjejfront” för att sätta sig på kartan, eller om man ska kunna ta sig in som vilken kille som helst. Men det verkar inte funka så bra.
– Det är en kulturpolitisk långkörare som jag brukar säga, menar Pernilla Andersson. För det första: Kvinnor är underrepresenterade i producentkategorin, vilket gör att det är obalans från start. Samtidigt vill jag ändå påtala att det har satsats mycket på att få in tjejer på till exempel ljudtekniker- och producentutbildningar. Jag har varit ute en del och föreläst på musikhögskolor och andra musikutbildningar och faktum är att tjejer inte söker de utbildningar vi önskar att de skulle söka. Jag tror att det startar mycket tidigt, redan på dagis, där tjejer används som ”dämpare” för att lugna ner pojkarna som är högljudda och gapiga. Från början får man lära sig att vara följsam. Det borgar inte för en bra start i musikindustrin. Där krävs ju skinn på näsan. Det är lättare att bli en sångerska och en följsam artisttjej än en bestämd och sträng producent. Där ligger det stort ansvar hos föräldrar att inte prägla sina barn ”fel”. Det är en paradox att det är min pappa som har intalat mig redan i mycket ung ålder att jag hade friheten och begåvningen att göra precis det jag ville. Han peppade mig att lära mig spela flera instrument, kunna datorer och studioutrustning samt ha en helt orädd inställning till alltihop. Kort sagt gav han mig en pojkes uppfostran på det musikaliska planet. Jag tycker mammor i större utsträckning borde överföra mer mod i sina döttrar, istället för att lämna över den klassiska duktighetsskruden.


Pernilla Andersson. Foto: Jennifer Nemie

Finns det maktstrukturer som släpper in kvinnor en bit men inte till de mest ”ansvarsfulla” positionerna?
– Klart att det är så, slår Pernilla Andersson fast. Titta på alla företag, även skivbolag – hur många kvinnor sitter på vd-stolar, hur många kvinnliga A&R:s finns det? Det är naturligtvis så att i en gubbvärld har män lättast att prata med varandra och uppskattar det mer än att ha med en så kallad ”hysterika” att göra. Killar blir nämligen aldrig hysterikor, de blir excentriska, av någon anledning. Ett exempel är alla kvinnliga artister som genom åren har kommit fram med en manlig och ofta redan framgångsrik och storsäljande producent. En sådan verkar behövas för att industrin ska få upp ögonen för den kvinnliga artisten. Elin Ruth Sigvardsson hade Winnerbäck som producent på första albumet, och låg på stort skivbolag med kraftig backning. Det var väl bra, men idag, på eget bolag, med egenproducerat material och egna låtar är hon långt mer intressant och musikalisk. Intresset från gubbarna i branschen är däremot inte lika stort, hon är inte lika ”hanterbar” längre. När det är över-väldigande män i branschen signeras långt mer manliga artister än kvinnor, och de tenderar att välja män som producenter. Varför? Är det en kombination av att skivbolagen vågar satsa mer på en man? Att kvinnor är rädda för att samarbeta med andra kvinnor? Att män som gör skivor har svårt att förlika sig med en kvinnlig producent? Jag tror att sanningen ligger i allt det. Det är summan av alla frågorna som blir kardemumman. Laleh är ju som vi alla vet en oerhört bra producent, varför har inga manliga artister eller grupper använt sig av henne? Det är gamla klassiska roller som lever kvar, tjejartisten och den manliga producenten. Den manliga A&R:en och promo-tjejerna. De manliga videoregissörerna och de kvinnliga assistenterna. 

Hur länge ska vi ha det så?
– Förändringen är igång. Allt fler tjejer producerar eget, organiserar sig och utvecklas, resonerar Saft Stockholm. Men jag skulle absolut vilja se de stora skivbolagen ringa någon av de kvinnliga producenter som Sverige redan kan skryta med, och ge dem något förtroendefullt uppdrag. Men så länge skivbolagen också drivs av män kan det ta ett tag innan de slutar se detta som en risk istället för en möjlighet. Vi tjejer måste bli bättre på att ta plats, stå på oss, hjälpa varandra och inte ge upp!

– För mig handlar musik bara om att göra bra konst, resonerar Katharina Nuttall. Förra årets årsbästalistor dominerades av kvinnor, som utgör minoriteten. Det tyder väl på bra konst? Vi borde vända på rollerna, och typ se till att att Jenny Wilson producerar Ulf Lundell.

Pernilla Andersson instämmer.
– Kvinnor behöver lära sig att samarbeta bättre sinsemellan, och män att ta ställning emot gubbväldet. Det smyger sig på, men det finns där dagligen. Personligen tycker jag om att bara bryta alla normer om hur man ska vara. Det är bästa sättet att nå förändring. Jag är glad att Svante Thuresson stöttade mig i ung ålder och var helt cool med en kvinnlig producent. Jag har lärt mig jättemycket av det samarbetet. Jari Haapalainen och Björn Yttling är kända för att vara speciella, coola och excentriska, och om det hade funnits samma vågskål för tjejer hade vi haft färre hysterikor och säkert lika många coola, excentriska och speciella tjejproducenter. Men det är klart, då måste barnen få vara som de är redan på dagis. Annars slutar det med en följsam Idol-sökande söttjej som bara vill träffa den där tuffa och trygga producenten som kan ta henne till exempellös framgång.
 

Stad: 
Kategori: 
4 Visa kommentarer (4)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!