Det bränns igen

Att Brända Barn står på scenen igen, 30 år senare, skulle inte behöva vara en sensation i en tid när återföreningstabut är söndertrampat av nostalgiska och köpstarka eviga tonåringsrebeller i övre medelåldern. Inte ens att de var landets bästa band när de stod på toppen, att de bland alla postpunkare och Simple Minds-imitatörer stod för något eget och unikt räcker för att göra återföreningen så speciell, eller att deras spridda spelningar den här hösten lockar lika stora horder svartklädda ur nya generationer till publiken som gamla bekanta. Allt det bidrar förstås, men det som gör 30-årsfirandet av deras enda album så stort, så vackert och så fullständigt är att de har spelat in en ny Brända Barn-låt, och att den är fullt i klass med deras gamla. 

Kåt på exponering har allt det som gjorde Brända Barn till det största och viktigaste bandet för exakt 30 år sedan. Där finns den ostoppbara suggestionen, med en rytmsektion utan motstycke i mörkt driv och med plötsligt exploderande slagverksattacker. Där finns distinkta gitarrslingor så vassa att bara en motsträvig hårdrockare hade kunnat skapa dem, och där finns framför allt Brodde. Precis som när han var ung och desperat låter hans röst så där sammanbitet omstörtande, eller om det är arrogant poserande, beroende på vilketdera man behöver. Att texten inte är lika livsviktig som Brända Barns gamla texter var - hur skulle den kunna vara det - vägs upp av drivande elektronik och av att Brodde i en blinkning till förr till och med slänger in ett ”konfrontationer” i en bisats. Med det skäms Kåt på exponering inte det minsta för sin plats i Brända Barns katalog. 

Det är en katalog som presenteras komplett på två CD:s och en live-DVD med nyutgivna Konfrontationer (MNW/Universal), där Brända Barns enda album Allt står i lågor utgör centralpunkten. Proppfull av suggestion, rytm, mörker, kraft, engagemang och dans i en stenhård dansant postpunk är det en skiva modernare än allt annat då och det mesta nu. Blodet. Känslan. Frustrationen. Men också hoppet. ”Tillsammans skulle vi kunna stå och gå”, sjunger Brodde, men de former för gemenskap och protest som föreningssverige hade att erbjuda i Sundsvall 1983 – betalda idealister och ”solidaritet i ett avlat” - var inte ett alternativ för den som inte accepterade att vara en del av en massproducerad Generation Stum. Därav ilskan. Därav kraften. Egentligen skulle det räcka så.

Men det finns mer därtill. Bandets singlar till exempel, från den första EP:n på punkfanzinet RIP:s etikett fram till Brända Barn-eftertanken The Bunch och deras desperata Hey Hey My My. Och så Brända Barns spelning på Kolingsborg i Stockholm i september 1983, som en bekräftelse på den monumentala mytologi om spelningens förträfflighet vi som då var i publiken har byggt upp under åren.

Här finns till och med ett knippe nya och hyllande covers, bland dem Red Meccas utmärkta Love & Hate, Matti Alkbergs exakta och stenhårda Massaker och en originaltrogen Brända barn av punkkonstellationen Dom Döda, med geniet Conny Nimmersjö och med Magnus Carlson som visar sig vara en lika utsökt punkgastare som han är crooner. 

Kåt på exponering är en av årets låtar, och Konfrontationer är fylld av musik som inte bara tillhör den allra bästa svenska musiken från 1980-talet. Brända Barns musik i högsta grad är relevant - för att inte säga nödvändig – i vår samtid. 

Ikväll spelar Brända Barn på Debaser Strand. Det kommer att bli fantastiskt.