Det är synd om turisterna

Uppe på Skansen Kronan ser man hur backigt det är i Göteborg. Här ovanför hustaken silar solen ner genom rödrosa moln över andra knölar i landskapet. Masthuggsberget. Ramberget. Vattentornet. Långt där borta betongklumpen Älvsborgsbron och sedan bara det stora blå havet.

”Rätt fint”, hummar jag, stoppar ner handen i tygkassen och räcker över en till Andersson till min vän. ”Rätt fint” instämmer han. Ett år har gått sedan jag flyttade tillbaka till stan från Stockholm. Rutinerna börjar sitta. Det är annars ganska tomt här uppe denna onsdagseftermiddag. Vi två och ett gäng turister som med Lonely Planet i ena handen och kameran i andra går besviket och tittar på en av Göteborgs få sevärdheter, Skansen Kronan. Fästningen ser ut som något ett obegåvat barn gjort på dagis,  och det dessutom i runda slängar 1 700 år efter att romarna byggde Colosseum. Italienarna har stenhögar som är finare än det här.

De lommar över till oss. ”Excusa! Where is old town?”

”Old town?” Vi funderar länge. ”Maybe Haga?”, säger jag och viftar håglöst norrut. De tittar på oss med en besvikelse i blicken som bara blickar från ett land där gammal betyder millennium, inte sekel, kan ge. ”De där värdelösa utedassen menar ni?”, säger de inte. De säger ”Mille grazie” och börjar gå vidare ner mot Linné.

Jag tycker synd om dem precis som jag tycker synd om alla som har tagit ut semesterdagar för att ta en sommarweekend i Göteborg. Kan fortfarande inte smälta insikten att Göteborg den här årstiden faktiskt är en turiststad. Att Ryanair-planen går åt båda hållen. Vad tänker de på, alla de där som åker runt i solglasögon på Paddan? Allt här är ju så ospektakulärt nästan oavsett vad man jämför med. Avenyn är inte precis Champs Ellysées i Paris, Järntorget inte exakt Fontana di Trevi i Rom och Andra Lång är verkligen inte Kreuzberg i Berlin. Eventstaden Göteborg? Tja. Inte ens Bruce Springsteen vill spela här länge. Förutom naturen, som om vi ska vara ärliga inte riktigt är samma sak som ”stad” är Göteborg på alla sett en ordentlig nitlott för semesterfiraren. En andra klassens turistmål.

Det är synd om dem, tänker jag och tittar ut över topografin. De får ju aldrig se Göteborgssommaren. Den där sommaren som egentligen är lager på lager av minnen och människor och ljummen öl som bränt fast som skuggor i varenda plats i staden. De ser inte de slocknande engångsgrillarna och trasiga bandarna på Masthuggsberget. De får inte cykla genom Slottskogen och se dimman över Azaleadalen och aldrig dansa i Bragebacken tills solen står högt på himmeln. Inte rulla hem trött och lycklig med någon de gillar på paket-hållaren. Inte sitta och vingla med benen vid Röda Sten och titta ut över havet. Ta en Andersson på Skansen Kronan.

Det är ju ändå rätt fint.