Det är mer än hundra år sedan absint var det nya gröna i Paris, men fortfarande är spriten laddad med myter som får öronen att trilla av. Carl Reinholdtzon Belfrage går till botten med mysteriet och outar sin vän August Strindbergs favorithobby som totalt ofarlig.
Det cirkulerar en hel del myter där ute. Rostade banantrådar är mer effektivt än crystal meth. Folköl och dextrosol är roligare än sex. Tamponger, sprit och obeskrivliga kroppsöppningar är vägen mot total lycka. Och, kanske den mest utbredda myten av alla, att jorden är rund. Jag personligen är alldeles för väluppfostrad för att försöka motbevisa eller att ha några empiriska invändningar mot dessa myter. Om någon erbjuder mig en rykande banan säger jag nej tack och tänder en Marlboro Light. Men det finns en myt som fascinerat mig länge. Myten om absint. Spritens Yoda om ni så vill. Fylld av visdom sägs det. Detta gröna, trögflytande, klibbiga, söta destillat, som, av vännerna, sägs sitta inne med obegränsad vislighet och kreativ inspiration, men som av elaka tungor oftast framställs som roten till all ondska i världen och leder raka vägen till galenskap och mentalhus. Finns det sanning i någonting av detta? Well, låt oss blicka tillbaka i historien.
I mitten av 1870-talet var absinten uteslutande en dryck för aristokratin. Överklassen drack sin absint med en sockerbit som sakta, via en gaffel (eller så kallad absint-sked), fick smälta och blandas med vatten och snart förvandla den gröna drycken till simmigt vit. Men under samma period drabbades de franska vinodlarna av vinlus och följaktligen sjönk vinproduktionen och priset på vin sköt i höjden och den övriga befolkningens blickar riktades mot sprit och framför allt mot den hippa absinten som blev tidens stora trend. Mellan 1875 och 1910 ökade den franska absintkonsumtionen från 700 000 till 36 000 000 liter. Särskilt populär blir drycken bland konstnärer som van Gogh, Gauguin, Picasso, Munch och Strindberg. Och det är nu myterna, skvallret och tomtehistorierna börjar. Konstnärerna hävdade att deras sinnen vidgades, att de släppte verklighetens begränsningar och att fantasivärlden tog över och som en Guds hand styrde deras verk. Strindberg skrev dramer, brev och dikter i en lägenhet i Paris nätterna i sträck, ständigt påverkad av absint. Oscar Wilde drack spriten tre nätter på raken och hävdade att han såg blommor växa ur asfalten. Samtidigt skär van Gogh av sig ett öra.
Hur mycket av detta som kan spåras till absinten har diskuterats, men knappast vetenskapligt bevisats.
Det centrala i all mytbildning kring absinten är dess smaksättare, malörten. Malört innehåller tujon, ett ämne som i stora mängder kan orsaka blindhet, nervskador och demens.
Tujoninnehållet påstods uppgå till 120 mg per kilo i det gamla Frankrike, och till och med värden upp till 260 mg nämndes, men moderna analyser har visat på att halterna i själva verket låg runt 10 mg (för övrigt samma mängd som EU nu satt som gräns). Mängder omöjliga att orsaka skada ens via tunnor av absint och då alkoholen naturligtvis skulle slå ut kroppen långt innan malörten.
Anti-alkohol-lobbyn och vinproducenterna lyckades dock 1915 övertyga den franska regeringen om ett absintförbud på grund av just tujon, vilket egentligen bara spädde på myten om absint som genidryck och våldsamt delirium samtidigt som det gav mer kommersiellt utrymme för pastis och vin. Rent kommersiella och moralistiska skäl fick alltså absinten på fall. Vilket ledde till att spänningen och myterna kring drycken finns kvar än idag. Men sanningen är att absint inte är farligare eller mer geniframkallande än en Sex on the beach. Det är grönt..
