Att människor skulle samexistera med dinosaurier känns spontant som en dålig idé, för att inte tala om de höga reparationskostnaderna av Hollywoodskylten det skulle innebära.
De naiva spårdrivna personbilarna från den första Jurassic Park-filmen har bytts ut mot beväpnade militärvagnar medan de karikatyrliknande karaktärerna av Big Mac-ätande skurkar och excentriska kaosteoretiker har minimaliserats till den moderna filmens dystopitrend. Kvarstår gör två läger i opposition: dinosaurier eller inte? Se så harmlösa de är bakom lås och bom, eller borde de släppas ut och integreras i samhället?
Claire (Bryce Dallas Howard) är tillbaka från Jurassic World (2015), den här gången som en avdankad karriärist som blivit dinosaurieaktivist. När det blir aktuellt att utrota varenda dinosaurie (eftersom de av en outgrundlig anledning anses utgöra en risk) allierar hon sig med Owen Grady (Chris Pratt) och en testosteronstinn militärelit i tron om att de ska utföra en räddningsaktion.
Klart filmens hjältar ska hotas av en flock dinosaurier och ett vulkanutbrott samtidigt, medan befälet för operationen hamrar sig bröstet och begår myteri mot sitt eget team. Kryddor med extra allt visar sig vara ett överraskande trevligt koncept. Jurassic World – Fallen Kingdom är dessutom rolig, (på riktigt, inte på det gulliga Disneyfierade sättet) men framförallt ihållande spännande på ett sätt som känns ovanligt fräsch för Hollywood, som alltför ofta producerar filmer vars potentiella kvalitetsvärde drunknar i en själlös gyttja. Filmen innehåller också sin beskärda del av detaljrika metaforer vars helhet vittnar om en produktion där filmens upphovsmakare, den spanska regissören J.A. Bayona med manus skrivet av den föregående Jurassic World-regissören Colin Trevorrow och Derek Conolly, har pushat filmens kreativa ramar till sin yttersta spets.
Claire & co blir huggna i ryggen som en följd av en konspiration, och i filmens andra akt försöker de ställa allt till rätta för att rädda jordens befolkning. En representant för varje dinosaurieakt kidnappas, medan övriga lämnas åt sitt apokalyptiska öde, som inte helt osökt för tankarna till deras utrotning. Hjärnan bakom kidnappningen är en krösus som under topphemliga omständigheter har för avsikt att sälja dinosaurierna som samlingsobjekt.
En försiktig varning till känsliga fans: om vi för ett ögonblick bortser från den första Steven Spielberg-filmens kultstatus och nostalgiska värde, är det egentligen filmen eller temat som attraherar? Jag frågar mig om den första Jurassic Park-filmen skulle hållas för produktion idag (och fnissar högt för mig själv eftersom frågan är så dum) medan följdfrågan är hur Jurassic Park – Fallen Kingdom står sig för Jurassic-generationer om ytterligare 25 år. Frågan är seriöst ställd, för en film som fungerar idag säger ibland mer om vår tids spänningar och associationer, än dess konkurrenskraft i en konstform som liksom evolutionen har som överlevnadsstrategi att ständigt förnya sig.
I den senaste Jurassic-filmen städar regissören upp efter ett gäng dramaturgiska vändpunkter i det Jurassic-imperium som Steven Spielberg, i egenskap av stafettlöpare mellan regissör och producent, fört vidare som arv till 2010-talet. Mest nytänkande i Fallen Kingdom är en helt ny dinosaurieart, korsad mellan två av de farligaste varelserna (bägge dinosaurier) som har existerat i jordens historia. Det blir nästan självironiskt meta eftersom uppfinningen, också i filmen, framställs som en ängslig lösning till dinosauriereservatets kunder för att locka folk som sedan länge tröttnat på ett koncept som behöver nytt (genmanipulerat) blod.
En del logiska luckor borde få pannan att skrynkla ihop sig och ögonen att rulla, men det hinns inte med i filmens upplyftande tempo, ens när filmens obligatoriska barnskådis med tårfyllda ögon hävdar dinosauriernas existensrätt i samhället, till trots för den omedelbara livsfara det skulle innebära för jordens övriga medvarelser. I ett civilrättsmål kan ju dinosaurierna alltid hävda att de var här först.
Läs även: Recension – Jurassic Park: Fallen Kingdom.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2018.
