Kom häromdagen över Sini Andersons dokumentär The Punksinger, en magisk berättelse om en av de coolaste människor som existerar på denna jord, Kathleen Hanna. Som frontfigur i uttalat feministiska Bikini Kill och senare Le Tigre har Kathleen Hanna spelat en avgörande roll för nittiotalets riot grrrl-rörelse, och är en av få som uppriktigt kan få min annars politiskt blasé persona att vilja riva ner världen, utbrista i ett ursinnigt vårskrik och mana till fullskaligt feministiskt uppror. Hon är den person som fått mig att inse att jag är så trött på att i min vardag präglas av normer som någon annan har skapat och som jag förväntas följa. Att jag är så trött på att varje dag påminnas om min roll som kvinna i en värld där män övergripande styr. Men framförallt att jag är så outsägligt trött på att även om saker i viss mån förändras är jag rädd för att det aldrig, någonsin, kommer att vara nog för att skapa ett jämlikt samhälle.
Under min tid som konststuderande hade vi en, ja, en som i singular, föreläsning som behandlade kvinnor i konst-historien. Alla kvinnor som någonsin existerat inom konsthistorien komprimerade till cirkus två timmar. Detta är bara en piss i Mississippi om man ser det ur ett större perspektiv, men det är ändå oerhört beklämmande att vi inte har kommit längre än såhär.
Våren har de senaste åren kommit att representera folklig revolution och förändring och nu anser jag att det än en gång är dags att höja näven. Sista raden ur manifestet Riot Grrrl Manifesto lyder ”Because I believe with my wholeheartmindbody that girls constitute a revolutionary soul force that can, and will change the world for real.” Så pojkar/flickor/hen/den/det/whatevs, släpp alla värdelösa värderingar som drar ner oss och låt oss joina Ronja i ett vrål!
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2014.
