De mörka hörnen i Grindermans medvetanden

”Vadå, det är ju fortfarande fuckin’ Nick Cave som sjunger och pekar”.

Har du också svårt att hålla isär Grinderman och Nick Cave & The Bad Seeds? Ingen fara, det har bandens medlemmar också, särskilt när inte ens skäggväxten fungerar som distinktion längre. Nöjesguiden ringde upp för att försöka reda i saken.

Nick Cave & The Bad Seeds är ett av få veteranband som man gör klokt i att närma sig med bestämdhet och försiktighet, på samma sätt som man gör med en skadad hund i behov av vård. Men medlemmarnas andra inkarnation Grinderman är ännu mer oberäknelig och lömsk. I nedbantad form, utöver Nick Cave också Martyn Casey på bas, Jim Sclavunos på trummor och inte minst Warren Ellis, som med sin violin, sin elektriska bouzoki och allehanda andra elaka stränginstrument dominerar Grindermans konfronterande sound.

 

Jim Sclavunos svarar vänligt när jag ringer honom en tidig morgon hemma i New York för att ta reda på om det funnits någon master plan inför arbetet med deras andra Grinderman-album, för tydlighetens skull titulerat Grinderman 2.

 

- Inte direkt. I bästa fall kan det hända att vi går in i studio med några vaga idéer. Men så fort vi börjar improvisera och följa impulserna konsumeras de idéerna av musikens defekter. Eventuella grandiosa planer flyger ut genom fönstret. Vi unnar oss att spela i fem dagar, tio timmar om dagen, och hittar in i – hehe – mörka hörn i våra medvetanden.

- Vi lyssnar förstås på så oändligt mycket olika musik, och allt läcker förstås in i vår musik. Jag lyssnade till exempel på Howlin’ Wolf igår, och för två år sedan var det mycket Amon Düül. Men det finns inga skivor som vi går in i studio för att försöka efterlikna, och det går inte att säga att Grinderman 2 skulle vara till exempel vår Bitches Brew. När man nämner influenser finns det alltid risk att det blir för stor emfas på det. Möjligen kan det vara att man försöker härma någon detalj, till exempel ett trumljud från någon gammal John Coltrane-skiva.

- Den som sätter upp mål och eventuella långsiktiga planer är Nick Cave, och vi andra litar på hans beslut om vilken sorts skiva vi ska göra. Men det är klart att cykeln påverkas också av så världsliga saker som ekonomi. Grinderman är mycket mindre kända och säljer färre skivor, och det gör att skivbolaget inte vill vänta för länge på nästa Bad Seeds-album. Så det får bli ett alternerande. Egentligen skulle vi nog vilja göra varsitt album med båda banden varje år. Men Nick har sitt författarskap, han och Warren Ellis jobbar med sina soundtracks, och jag är halvvägs in i ett album med mitt eget The Vanity Set. Vi hinner helt enkelt inte, hur gärna vi än vill.

 

- Med bara fyra personer i bandet blir det förstås lättare att kommunicera. Antalet medlemmar gör att vi spelar annorlunda. Alla är mer hands-on i Grinderman. Det blir mer en gemensam produkt, där alla deltar i producerande och där Nick är generös nog att dela med sig av låtskrivandet. I Grinderman underordnar han sig bandformatet, snarare än att vara ledare, och kan koncentrera sig på att sjunga och spela gitarr. Men skillnaderna är så subtila att många förmodligen missar dem. ”Vadå, det är ju fortfarande fuckin’ Nick Cave som sjunger och pekar”.

 

- Jag försökte hålla på det som en regel först. Men om du tittar på senaste skivan med The Bad Seeds så har jag faktiskt skägg på bilderna där också. Det blev för svårt att hålla reda på, eftersom vi ena dagen var Grinderman och nästa The Bad Seeds. För egen del tröttnar jag då och då på skägget och rakar av det. Sedan ångrar jag mig omedelbart och börjar längta efter det.

 

- Haha. Men jag vet inte om jag vill se ut som George Michael. Å andra sidan är ju jag också halvgrek, så det kanske inte vore mer än rätt.