David Sedaris hamnar oftast någonstans mitt emellan novellen och kåseriet i sina berättelser. Romanen Naked handlade till exempel om hans bisarra uppväxt i North Carolina- om tvångstankar, sexuellt uppvaknande och mammans död i cancer. Och i novellsamlingen [I]Barrell Fever[/I] skriver han om sina upplevelser den jul han, som vuxen man, arbetade utklädd till alv i varuhuset Macy's julskyltning.
Sedaris berättelser är mörka och ofta självutlämnande, men nästan alltid kryddade med en så brutal humor att de mest tragiska sammanhang ändå blir lättsam läsning. Eller lyssning, Sedaris är nämligen också en av de återkommande medarbetarna i det amerikanska dokumentära radioprogrammet [I]This American Life[/I] (lyssna på nätet på www.thislife.org).
I sin senaste bok, [I]Me Talk Pretty One Day[/I], är avstampet ännu en gång barndomen. Om timmarna tillbringade med talpedagogen som försöker jobba bort hans bögiga läspning, eller de misslyckade gitarrlektionerna som leddes av en dvärg. Om collegetiden och den hastigt avbrutna karriären som drogstinn performanceartist. Stilen känns igen, men humorn är inte lika drastisk som förr.
Men luften går slutligen ur berättandet när Sedaris, efter ungefär halva boken, hänger sig åt en betydlig ytligare form av utanförskap. Nämligen åt Sedaris tid som amerikan i Frankrike. Kanske fungerar det på hemmaplan, men som europé känns det inte lika fascinerande att läsa om det unika i att leva i ett land där folk talar ett annat språk. Sedaris tar helt enkelt lite för få chanser, och mister mycket av sin förkärlek för outsiders för att i stället mer och mer påminna om en amerikansk version av Herman Lindqvist.
Stad:
