Dopaminet skjuter i höjden, hormonerna löper amok och du är nyförälskad. Men det kan kosta dig dyrt - inte minst om din potentiella partner redan har haffat Givenchys ormskinnspaj eller Burberrys Bambi-skjorta à 3 000 kronor. Psykoterapeuten Marcus Peterson svarar på varför vi så gärna vill klä oss som vår förälskelse till vilket pris som helst. Nästan.
Okej, vi kanske inte är beredda att punga ut 12 000 kronor på en jacka för att imponera på vår käraste men det är inte heller helt omöjligt. Trots att vi är mer benägna att se förbi vissa “brister” hos den andra i början av en romans så är vi samtidigt snabba med att döma och sålla bort. Kläder är så mycket mer än bara kläder som vi alla vet. Vi sätter människor i fack och vi lägger kulturella värderingar och politiska åsikter i jackor och skor.
När jag möter Marcus Peterson, relationsinriktad psykoterapeut i Malmö, är det 36 grader varmt. Kläder känns mer som ett måste i denna hettan och jag hejdar mig när jag instinktivt vill grabba tag i servettlådan som är till för tårar, inte svett.
Vi ses på Marcus kontor och det hela påminner lite om en terapisession när jag slår mig ner i “patientfåtöljen” och får ett glas vatten serverat. Och till viss del stämmer det. Anledningen till att jag är här är nämligen för att jag själv några veckor tidigare suktat efter ett par Pradaskor, ett begär styrt av frontalloben, hjärnans förståndsområde som rubbas vid förälskelse. Ett par skor, som jag tidigare ansett fula med sina kardborreremmar, ville jag nu ha till varje pris. På grund av en kille. Tragiskt tänker ni, men faktum är att jag vet många som känner igen sig. Jag hörde mig för bland vänner och bekanta och fick det bekräftat gång på gång: alla har vi varit där. Frågan är varför?
Det stavas igenkänning. När det finns en stark igenkänning mellan två personer kan förälskelse uppstå. Vi anpassar oss väldigt mycket i början av ett förhållande. Vi vill gärna hitta eller skapa gemensamma nämnare för att vi någonstans tror att vi har en större chans att komma närmre den andra då, förklarar Marcus. Det är inte bara vårt kroppsspråk som efterliknar vår potentiella partner utan våra åsikter och klädval påverkas.
Jag fascineras över hur exalterad och intresserad Marcus är av ämnet trots att han jobbar med detta dagarna i ända. Allting låter så självklart när han förklarar varför det är så viktigt med igenkänning för att ens ha en chans i ett hav av valmöjligheter bland alla appar och dejtingsajter. Vi sållas bort bara genom ett svep till vänster, så om du har rätt hatt eller jeans på dig på profilbilden ökar dina chanser radikalt. Men jag kan inte låta bli att undra hur det fungerar i längden, om jag lyckas få till ett första möte eller en tredje date för att jag har ett par Pradaskor, hur stora är oddsen att det funkar i långa loppet?
"Vi måste alltså få in en fot, och den foten kan, tråkigt nog, i vissa fall kräva en Pradasko"
Marcus liknar det vid jobbsökande. Precis som en anställningsintervju eller på ett cv så spär vi gärna på och lägger till en färdighet som vi egentligen inte behärskar. Har vi tur så får vi jobbet, men hur bra presterar vi egentligen när sanningen kommer fram om att vi inte är fullfjädrat kompetenta i CMS-system och Apsis som vi faktiskt lovade? Det säger sig självt, det blir tufft att upprätthålla den polerade yta vi från början utlovat.
– Egentligen är det inget bekymmer med att försköna våra profilbilder eller vårt cv, för det viktigaste är att få till en första träff eller intervju och där och då få möjligheten att visa att vi är den rätta. Om vi gallras bort innan den möjligheten så förlorar vi chansen att kanske träffa en potentiell partner eller få det där jobbet, fortsätter Marcus.
Vi måste alltså få in en fot, och den foten kan, tråkigt nog, i vissa fall kräva en Pradasko. För att skapa band med en person underlättar det om vi kan placera oss i liknande fack med tanke på att vi är snabba i att döma. Ytligheten går inte att bortse från och det är ofta därför vi söker oss till vissa specifika ställen eller platser där vi tror att vi finner våra likasinnade. Vi fastnar gärna för en typ, vi tror nämligen att det är denna typ som vi har mest gemensamt med eller som vi vet att vi kan bli kära i. Även om detta långt ifrån alltid stämmer. Detta i sin tur kan hindra oss från att träffa någon som verkligen är bra för oss, vi sätter käppar i våra egna hjul när vi bara går efter en typ.
Marcus minns när han för första gången skulle träffa sin nuvarande tjejs vänner och hur hon försiktigt föreslog en annan typ av skjorta än den han vanligtvis hade valt.
– När jag och min sambo träffades genom jobbet så var hon en “Möllantjej” och jag var en “Lilla torg-kille”. Hade vi inte träffats via jobbet och bara genom en bild på exempelvis Tinder hade chansen varit radikalt mycket mindre att vi börjat prata från början.
Så att utgå från ett par skor kan i sin tur hindra oss från att träffa någon som verkligen är bra för oss. Vi sätter käppar i våra egna hjul när vi bara går efter en typ. Vi tror att genom klädsel så kan andra se våra värderingar, kultur, ekonomi och intressen.
Vi vill känna trygghet och gemenskap och så har det varit sen urminnes tider. I ett samhälle där möjligheterna är oändliga och utbudet enormt gäller det att sålla snabbt och ser du en i mängden med ett par likadana skor som du själv har så blir det direkt ett pluspoäng. Men först när vi kommit innanför kläderna vet vi om vi verkligen fungerar ihop.
Rent kulturellt så har vi i västvärlden en större frihet när det kommer till kärlek. I de flesta fall är det kärlek som är första prioritering vid val av partner. Vi har lyxen att kunna välja vem vi vill vara med, vilket också kan skapa problem när valmöjligheterna är enorma. Därav att det är extra viktigt att från början ha rätt sko om du vinglar runt i dejtingvärlden.
Ibland faller vi för den mest oväntade person, det vet jag själv av egen erfarenhet. Men det kanske oftast är någon vi haft chansen att lära känna, genom gemensamma vänner eller jobbet? När jag frågar Marcus om han tror att kärlek kan växa fram (med eller utan rätt skor) tvekar han lite.
– Jag tror absolut att den kan växa fram i viss mån, men jag tror någonstans att det måste finnas en viss attraktion eller ett litet intresse från början även om den kanske är mycket liten. Och det är väl där kläderna kommer in.
Men när det väl kommer till kritan kanske inte ett par Pradaskor är avgörande trots allt, även om det kan vara en inkörsport. Vem vet, kanske slutar jag upp med en som bär konjaksfärgade konsultspadar på fötterna, något som jag vanligtvis inte kan förbise. Efter mötet med Marcus känner jag mig hoppfull och ivrig över igenkännings-teorin. Hur vi kan skapa igenkänning på annat sätt, utan konstgjord andning, och med den mest oväntade person.
För det är väl insidan som räknas och inte vad vi har utanpå fötterna. Eller?
Läs även: Bestämmer Tinder hur många som ska få ha ett förhållande?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2018.
