CRB har levt om år 2008, tagit hem det under ett par veckor, plockat isär det, lekt med det, bara för att bygga upp det igen. En resa som tog honom från Jonas Brothers via vampyrer och The Jesus and Mary Chain-kopior till, ja naturligtvis, Morrissey.
Jag öppnar en diet-Cola, dricker ur och mina mörka tankar som projiceras från Oprah Winfreys öppna samtal om våldtäkter och familjetragedier spricker upp och försvinner. Jag öppnar en ny diet-Cola och växlar till reklam, men Hondas nya reklam för en stadsjeep som förvandlas till en insekt gör mig mer ont. Jag stannar framför en video med Jonas Brothers. Jag är väldigt förtjust i Jonas Brothers. Det finns ingen mental friktion i brödernas natur. Tonfallet är mjukt. Deras ansikten är tomma. De saknar uttryck. Allt är rent. Tidigare fanns en universell kraft som vi brukade kalla ”Gud”, nu heter den Jonas Brothers.
Men om vi bortser från Jonas Brothers, Duffy, The Hills och Britney Spears djupa inverkan på våra liv, var 2008 ett väldigt mörkt år i avseende av estetik, tonfall och klangfärg. Vilket naturligtvis är fantastiskt.
Jag planterade Nordpolen, Joel Alme, Skansros, Dan Lissvik och Henrik Berggrens Hold On To Your Dreams i era medvetanden. Vackra artister som genom ett mörkt prisma fyllde era nätter. Alla med det gemensamt att de försköt sina positioner bort från indien, bort från balearican.
Nordpolen skar upp en helt ny minimalistisk nisch där hans existentiella prosa svävade över allt och alla. Skansros intog den intellektuella tweedpopen som om någon medelklass aldrig någonsin existerat. Henrik Berggren lät legenden om Broder Daniel anta ett eget liv och sa farväl till vår gemensamme vän Anders Göthberg. Joel Alme valde tidigt ett väldigt sammansatt uttryckssätt som en tydlig motreaktion mot de senaste årens electronicaduos. Med långsamma violiner, en blandning av textmässig romans och frätande cynism skickade han en lavett till den senaste musikbildningen som gått i TTA:s ledband. Så fungerar göteborgsscenen. Uppfostrande, om ni så vill.
Vad den fantastiske Dan Lissvik åstadkommit kan ni läsa om i min recension här nedanför.
Tidigare under året lyckades för en gång skull Polarjuryn träffa tidsandan. För en gång skull var deras val i synk med den hippaste, hetaste tidsströmningen under 2008 – neopsykedelian.
Valet av Pink Floyd var naturligtvis helt logiskt. Utan Pink Floyd inget Dungen, A Mountain of One, The Studio, The Yeasayer, Lindström, Prins Thomas.
Men logisk nog kom Coldplays ofördelaktiga Viva la Vida som en cyanidkapsel från en Pez-suspensoar och ödelade all balearica för evigt. Och efterföljande musik, med ovan nämnda Nordpolen och Dan Lissvik i spetsen, kom att förvandlas från varma tropiska vindar till audiella vågor rullade i blod, sperma, saliv, YSL- och Kenzo-parfym, hudkräm, smuts och heroin. Mörkret, med sidospår i vampyrer, neo-goth, skräckfilmer och sorg, fick en renässans.
Vidare blåste Dennis Wilson och Jesus and Mary Chains spöken liv i kopior som Fleet Foxes och Glasvegas. Ja, detta Glasvegas. Det finns en tacksamhet och glädje i Glasvegas-fansens ögon som jag bara sett i ansikten hos barn i u-länder då de hittar en färgglad plastbit. Jag kan glädjas med dem, men förstår inte upprinnelsen till all eufori. Men vad är då min hang-up på att ingenting får göras om? Att originalet, det äkta, måste premieras. Om någon till exempel släppte ett album med uppenbar Smiths/Morrissey-fäbless, skulle jag då behandla denne på samma sätt? Självklart inte. Men jag skulle kräkas.
Bäst just nu Carl Reinholdtzon Belfrage
Olle Ljungström
7
Kommande album
En av Sveriges genom tiderna viktigaste artister har blivit en del av göteborgssoundet och levererar inom kort nästa års bästa skiva.
Morrissey
I’m Throwing My Arms Around Paris
Kommande singel från Years of Refusal/Universal
I’m Throwing My Arms Around Paris är i alla avseenden
en remarkabel singel-comeback.
Franke
Skinnad
kommande singel
Som om någon daskar dig på armen, för in en nål och injicerar sanningen.
Broder Daniel Forever
Kommande film
Scenerna där Henrik läser upp små textfragment är charmerande.
