Tänk dig att du kommer till jobbet lite senare än vanligt och att någon typ av veckomöte redan pågår. Du ber om ursäkt att du är sen och sätter dig bland de andra. Då reser sig chefen och anklagar dig för ansvarslöshet. Han kallar dig smitare och säger något om att sådana latmaskar som du lika gärna kan stanna hemma i fortsättningen, att du kan slänga ihop dina tillhörigheter och försvinna. Du blir mindre och mindre och snart har du försvunnit in under bordet när du hör en röst från en av dina arbetskamrater. Denne har ställt sig upp på sin stol och ropar rakt ut "I så fall är jag också en latmask!". Ännu en ställer sig på sin stol och ropar "Och jag är en latmask!" Chefen beordrar dem att sätta sig ner, men istället reser sig allt fler och kliver upp på sina stolar. "Jag är en latmask" hörs det från allt fler kring bordet. Chefen bankar med sin Palm Pilot VI i bordskivan utan resultat. Musiken stegras. Batterierna flyger. Ropen skalla: "Latmask! Latmask! Latmask!". The End.
Det är det där som du vill ska hända när chefen sågar dig inför arbetskamraterna, när busschauffören är extra otrevlig eller när mamma rättar till din krage på offentlig plats. Att omgivningen reagerar och ställer sig upp gemensamt för din sak. Och det handlar, som precis allt annat i vår simpla tillvaro, om grupptillhörighet och att känna en gemenskap. Att få ett erkännande av sin omvärld.
Och det är därför Klassrumsscenen är så vanligt förekommande i amerikansk film. Den symboliserar inte bara den så genomslitna amerikanska drömmen, att från nedersta underläge jobba sig upp till ära och respekt, utan även hela det amerikanska samhällets livslånga pubertetsutbrott som har sitt ursprung i den enormt patriarkaliska familjetradition som finns där. Att resa sig mot pappan som tagit beslut i utbildning, karriär, vänner, partner och husdjur. Kanske är det också en symbol för regissörens egen revansch mot sin barndoms plågoandar.
Den klassiska Klassrumsscenen utmärks av att (a) En Hedersknyffel till lärare eller elev drabbas av illasinnade rykten, oftast beroende på (b) Ett okonventionellt manér. Detta leder till att (c) Den konservativa vuxenvärlden fördömer Hedersknyffeln, (d) Att Hedersknyffeln ser sig besegrad och lämnad till sitt öde tills (e) Hedersknyffeln visar sig ha en hel hoper Riktiga Vänner som unisont sluter upp bakom honom eller henne.
Men tyvärr blir det ju sällan så där på riktigt, även om vi kunde önska det. Särskilt verkar det skita sig med det där Thomas Newman-aktiga soundtracket i bakgrunden. Och det är väl just på grund av vår längtan efter den där sammanhållningen och gemenskapen som den här typen av filmscener får oss att känna det så där halvt obehagligt i kroppen. Vi vet att det är genomäckligt och manipulativt, men ändå går det som något slags rysning genom oss. I bästa fall. I värsta fall springer vi ut och kräks.
farliga sinnen (1995)
Regi: John N. Smith
Naturligtvis är metoderna som Michelle Pfeiffers värstinglärare Louanne Johnson använder sig av okonventionella. Hon belönar eleverna med tivoli för att de har läst poesi. Hon lånar ut 200 dollar till en mexikansk elev som säger att ingen annan skulle göra något sådant. När hon upplyser sina elever att hon av olika skäl tänker sluta på skolan säger de "Vi tänker inte låta dig sticka utan vidare", "Man måste rasa mot det falnande ljuset". Någon annan fyller i med "Det är vi som rasar. Vi ser dig som vårt ljus" avslutat med ett skanderande "Louanne, Louanne!". Värstingarna får henne att dansa tufft i klassrummet och ber henne signera årsboken.
döda poeters sällskap (1989)
Regi: Peter Weir
John Keating anländer 1959 till Weltons ansedda internatskola i Vermont och börjar undervisa på sitt eget högst okonventionella sätt (gäsp). Keaton får eleverna att riva ut alla sidorna i boken Att förstå lyrik och att kliva upp på katedern och sedan ta ett skutt ner. Efter ett antal missöden tvingas Keating till avgång och när han återvänder till klassrummet för att hämta sina tillhörigheter sätter det igång. Där står rektorn, Mr Nolan som tycker om att använda ord som "tradition" och "disciplin". Plötsligt ropar Ethan Hawke "Alla tvingades skriva på! Tro mig!" "Jag tror dig", säger Keating. "Gå, Mr Keating", säger Mr Nolan. Och så händer det. En efter en reser sig eleverna och kliver upp på skolbänkarna med ett "Oh captain, my captain!". "Sit down! This is your final warning!", ropar Mr Nolan. Musiken stegras, några onda elever sitter kvar med symboliskt nedböjda huvuden. Det är så fint.
ute eller inte (1997)
Regi: Frank Oz
Kevin Kline spelar läraren Howard Brackett som av den forne eleven Matt Dillon outas som homosexuell under dennes tacktal vid Oscarutdelningen. Från den dagen blir ingenting sig likt i Howards liv. Elever, lärare och media vill höra hur det egentligen ligger till med Bracketts läggning. Och det är särskilt en reporter, homosexuelle Peter Malloy spelad av Tom Selleck, som är extra efterhängsen. Den avslutande scenen i skolaulan kvalar med lätthet in bland de övriga Klassrumsklassikerna, här uppiffat med en nypa Spartacus. Brackett får nämligen inte stanna som lärare på grund av sin homosexualitet och då detta blir känt reser sig en efter en bland åhörarna och tillkännager "Then I´m Gay!". Naturligtvis får Brackett vara kvar. Naturligtvis blir det jubel. Naturligtvis spelas fin musik.
Wonder Boys (2000)
Regi: Curtis Hanson
Synd på så rara ärtor. En helt okej film avslutas med en variant på Klassrumsscenen och all trovärdighet rämnar. I samlingslokalen är det terminsavslutning och i samband med detta delas ett pris ut till de lokala författare som fått manus antagna av förlagsrepresentanter. "Nästa är mycket spännande, för det gäller en av universitetets studenter", proklamerar skolans representant uppe på scenen. Naturligtvis delas det ut till skolans hobo James Leer som nu äntligen får sitt stora erkännande. Alla applåderar. "Buga", ropar Michael Douglas. "Han är som en sond från en annan planet", säger en kvinnlig elev i publiken. James bugar med utsträckt arm. Musik. Leenden. "Wonderboy", säger Michael.
En kvinnas doft (1992)
Regi: Martin Brest
Chris O´Donell spelar Charlie Simms som tar jobb som helgsidekick åt Al Pacinos blinde överste Frank Slade. Det blir naturligtvis en helg fylld av livsvisdom, sanningar och vänskap. Men när Charlie efter helgen återvänder till sin skola tvingas han vittna mot tre elever som gjort någon typ av fuffens. När Charlie vägrar ange dem hotas han med relegering. Och då tar det hus i helvete. Pacino håller ett anförande som inte står Tom Cruises angrepp mot Jack Nicholsson i På heder och samvete långt efter. Det är när rektor Trask säger: "Mr Simms, you are a cover-up artist and you are a liar" som Pacino ropar: "But not a snitch!". Sedan fortsätter det med våta drömmar för en manusförfattare som "There was a time when I could see. And I have seen, boys like these, younger than these, their arms torn out, their legs ripped off. But there isn't nothin' like the sight of an amputated spirit, there is no prosthetic for that." och "And that my friend is called integrity, that´s called courage. Now that´s the stuff leaders should be made of". Detta följs av applåder och Arsenio-vevanden bland eleverna i aulan, lärarna längst fram vänder sig besvärat, kommitén samlas, rektorn knackar med klubban utan effekt. Charlie får stanna. Och vi får alla veta att överste Frank Slade är en oerhört klarsynt man trots (eller kanske just på grund av) att han är blind.
Stad:
Kategori:
