Brooklyn-rapparen Cakes da killa heter som en sötsak, men själv föredrar han chips framför kakor. Och varje gång han använder ordet ”bitches” på ett dissigt vis i en låttext, syftar han på män.
Innan Cakes da killa spelar sin sista låt på Inkonst i Malmö, ber han publiken att flytta på sig så att det bildas en catwalk mitt på konsertgolvet. Där spatserar han sedan fram och tillbaka som en primadonna, iklädd skjorta och shorts i samma tyg. Marinblått med vita palmer.
När vi ses i logen efter spelningen, har Rashard Bradshaw, som han egentligen heter, bytt om till en svart, oversizad skjortklänning samt ett moln av Diors ”Miss Dior”. Han pluggade mode när han var yngre, men är inte så intresserad av trender.
– Jag vill bara ha på mig plagg som är bekväma och som håller länge. Modet i New York har blivit en sån grej, alla bögar går runt med lila eller grönt hår, men jag har redan haft allt det där. Nu vill jag bara vara normal. Normal is the new weird.
Baggy pants och keps då?
– Du menar gangsta rap? Det tidiga rapmodet har ju snarare varit Fab 5 Freddy, flamboyant med Kangol-hatt, något slags 60-talspsykedelika. Allt det där kommer ju som en hippierevival nu. Jag brukar säga det, att allting redan har hänt.
Först tänkte Rashard bli journalist, rappandet var mest något han höll på med hemma. Men nu har han sysslat med musik i fem år och har inga planer på att sluta. Jag frågar om Cakes var hans smeknamn som barn.
– Det var ett smeknamn jag gav mig själv. Jag ville ha ett namn som kändes gay, men också lite farligt, därför lade jag till da killa. Du kan inte ana hur många gånger jag har blivit ombedd att posera med en kaka. Jag äter inte ens kakor.
På bordet framför oss står en turnébuffé av chips, godis, ost och annat snacks. Cakes håller sig dock till vinet.
– Förr drack jag whiskey, men nu föredrar jag rödvin eller Riesling. De är nog mina främsta inspirationskällor. Jag brukade se mig själv som en kreativ person, men alla kreativa människor är ju nuts och kan inte få något gjort, så jag har definitivt en ansvarsfull sida också.
Han säger att han är bra på att hålla deadlines och att veta när en låt är klar. Han brukade jobba ganska snabbt, enligt mottot ”when it's done, it's done”.
– Men mitt nya projekt tar längre tid. Det är dessutom långsammare och mer rapbaserat, mindre EDM- och klubbinfluerat. Kanske mer ondskefullt till och med.
Du pratade mycket om din ålder (26) under spelningen, har du ålderskris?
– Egentligen inte. Men min mamma fick mig när hon var fjorton och själv är jag mest ute och reser. Fast jag tror att hon är stolt över mig, jag betalar min hyra och en gång tog jag med henne till Japan.
Själv vet han inte om han vill ha barn eller ej. Framför allt handlar det om att han vill vara säker på att kunna försörja ett barn, kunna skicka det till college.
Eller så gifter du dig med en europé, så får ungen gratis utbildning.
– Vi pratar ju inte ens om det här från samma perspektiv! Det är även annat som är bättre i Europa, jag får mer kuk här än i USA till exempel. Det kanske är något med att jag är den nya killen. Men jag brukar inte berätta att jag är rappare när jag dejtar, på min tinder står det typ ”Netflix and chill”.
Det finns en kortfilm om Cakes da killa, ”No Homo”, där han bland annat berättar att han skriver mycket dagbok. Skrivandet fungerar som terapi för honom, han tycker att det hjälper bättre än att prata om saker.
– Jag brukade ha lätt för att bli upprörd, men det blir jag inte längre. Mina dagböcker innehåller mängder med känslomässiga saker, men det är ingenting jag skulle använda i mina låttexter. Jag brukar faktiskt kasta dagböckerna när de är fulla. Jag är ingen samlare, jag är en slängare.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2017.
