Bro science – Myt eller hobby?

När mansidealen kräver muskler tvingas fler fåfänga till gymmet men också ut på internet efter tips och råd. Men istället möts de av en snårig skog av svårgenomtränglig bro science. Björn Werner har rett ut var denna manliga form av träningsmyter kommer ifrån, och hur vi ska förhålla oss till den.

En dag vaknade jag och insåg att jag ätit en burrito för mycket. Det gick inte längre att ursäktande gömma sig med en scarf och trevlig tröja, den metrosexuella mannen är sedan länge dödförklarad. Det var dags att börja träna.

2014 ska män vara Paradise Hotel-Smail. Men hur? Efter någon månads harvande med schemat från introduktionen på gymmet kände jag mig sänkt. Träna hela kroppen två till tre gånger i veckan, till vilken nytta? Gylfen fortsatte att gå upp på mina lite för små byxor. Skjortan stramade åt betänkligt över naveln. Så jag började googla. Och googla. Plötsligt blev det sena nätter på nätforum med mystiska namn som Kolozzeum och Muscles. Läste inlägg av användare som ”KettlebellKingen” om att inte onanera för att spara testosteron, vilket träningsprogram av ”Starting Strength” och ”Mad Cow” som är bäst, vilken mat som är mest ”opti” och vad som behövs för att få bäst ”gains”. Jag hade upptäckt bro science.

Bro science är i sin renaste form träningstips från tvärsäkra gymkillar som alla vet exakt hur man ska göra för att snabbt uppnå drömkroppen. En homosocial verksamhet där män försöker imponera på varandra med sina träningskunskaper. Som nykomling lyssnar man gärna på de erfarna. Liksom, de måste ha rätt. På de välbesökta nätforumen finns bildbevisen. Kolla bara på deras före-och-efter-bilder. För ett år sedan oformliga saccosäckar. Nu välsvarvade biceps, perfekta tvättbrädor, svällande bröstmuskler. Sjukt rippade på fyra veckor. Om det funkar för dem borde det väl funka för mig? Varför inte testa?

Att resonera på detta sätt är att skriva in sig i en tradition med anor långt bakåt i tiden. Till en epok när kroppsbyggande inte var en folkrörelse utan en obskyr träningsform för män med Arnold Schwarzenegger som hjälte och en spruta med steroider i skinkan. 

I de fuktiga omklädningsrummen i mörka källargym fanns en bördig grogrund för word-by-mouth-träningstips att utvecklas och förvandlas till sanningar utan att möta på motstånd av seriösa råd från idrottsforskare i kost- och träningslära. Kanske spelade det ändå ingen roll. Med kroppen fylld av ryssfemmor växer musklerna hur man än gör.

Under de 30 åren som följde hände något. Precis som Jane Fondas träningsvideos på åttiotalet skapade en våg av kvinnligt grupptränande i aerobicsklasser som fortfarande pågår, blev det manliga tränandet inriktat på styrkelyftning och snygga muskler. Från att vara en verksamhet i skumma källare har gymtränande blivit allmängods. Det finns enligt Eniro 1 708 gym i Sverige. Enligt gymbranschorganisationen IHRSA:s siffror är det dubbelt så många gym per invånare jämfört med resten av Europa. 

Den senaste trenden är de budgetslimmade Ryan Air-gymmen, som Fitness 24/7 och Nordic Wellness, som i storstadsregionerna ligger lika tätt som Seven Eleven-butiker. Konceptet är välutrustade men obemannade träningslokaler som ytterligare understryker logiken att träning är synonymt med styrketräning. Att en snygg kropp är en muskulös kropp. Här tränar enligt siffror från Riksidrottsförbundet 20 procent av landets befolkning med vikter minst en gång i månaden.

Det är ironiskt. Världens kanske mest jämställda land är också världsbäst på att arbeta för stereotypa könsideal. Queerkulturens jakt på ett fördomsfritt land har inte nått de heterosexuella utseende-stereotyperna. De verkar snarare ha förstärkts. Kanske är det just en effekt av jämställdheten, att även män nu måste förhålla sig till att vara objekt. Från att ha varit en obskyr stereoidpumpad hobby till något som varje man anses vara engagerad i om de ska vara riktiga män. Precis som kvinnor i alla tider bantat och lagt sig under kniven måste nu också män slita för sitt utseende för att vinna uppskattning.

Styrketräningen har kanske för att det blivit folkligt också blivit anonymt. På de dygnet runt-öppna, överallt tillgängliga pop-in-gymmen är åttiotalets nichegemenskap utraderad. När din iPhone är din enda träningspartner blir internet ventilen för att skryta om dina framgångar och sprida erfarenheter och hitta inspiration att fortsätta. Källargymmen är få, men bro science lever vidare, online. En kultur som en gång bara spreds bland ett fåtal är nu tillgänglig för alla, en knapptryckning bort.

Jag frågar Jacob Gudiol, legitimerad fysioterapeut som driver träningsbloggarna Träningslära.se och Tränastyrka.se, om varför bro science lever vidare. Svaret är delat. För honom är bro science i första hand ett skällsord, som han kallar den desinformation som vältränade bloggare sprider när de försöker sälja produkter genom att hitta på kostråd och övningar som egentligen inte behövs.
– För att få mer auktoritet bakom deras påhittade råd förutom att de är vältränade hittar de ofta på en förklaring, säger han. Och då låter det förstås bättre om man länkar till någon artikel och lägger in ord på latin istället för att bara säga att man lyft en vikt på ett speciellt sätt.

Men det rör sig också om en hobby. Något att motivera sig med i det långsamma arbetet som det faktiskt innebär att bygga muskler.
– Många som hänger på forum som Kolozzeum vet hur man tränar egentligen. Det är mer ett intresse, att fixa på marginalen och diskutera.

För nykomlingen blir det förstås frustrerande att försöka sortera ut vad som är koketterande skryt och vad som är riktig information. Och diskussionerna om vad som är bäst träningsmetoder pågår inte bara mellan enskilda forumanvändare. På förtroendeingivande träningsbloggar levereras djupdykningar i aktuell forskning, för att inte tala om de olika kostråden och träningstipsen som dagligen sköljer över tidningsställen.

Inte sällan är det motstridiga budskap. Ska jag äta lite ofta eller mycket, sällan? Stretcha eller inte? Stång, hantlar eller maskin? Ett parallellt landskap till den kvinnliga skönhetshysterin har uppstått, men upprätthållandet av skönhetsidealen kryddas här med manliga attribut som prestation och kunskapsmästrande. 

För den som köper idealen är landskapet kanske ännu mer svårhanterligt. Kravet på prestation och kunskap både upprätthåller och stänger ute. Istället för att ha tillgång till konkreta råd för att bli vältränad har jag uppgått i en postmodern malström av godtycklig kunskap. Hur vet jag vem som har rätt och vem som bara är en bro? Guidol menar att det inte är konstigt att jag blir snurrig. Styrketräning är ju egentligen en idrott.
– I all annan idrott har du en tränare som berättar vad du gör. Det är bara jogging och styrketräning där folk ger sig på det helt själva. När de sedan ger sig ut på nätet och letar information upptäcker de snabbt att det inte riktigt stämmer. Då kan informationen lätt bli förvirrande om du saknar grundkunskaper.

Han tycker en bättre hållning är att ta läsning av bloggar, artiklar och forumsnack som ett trevligt intresse. Men han menar ändå att det kan finnas en anledning att inte helt räkna ut den form av bro science som handlar om muskelskryt och tips. Uppenbarligen har den fungerat för dem. Problemet är snarare bristen på empiri och vetenskaplig metod.
– Risken finns att det de rapporterar ger effekt inte är det som faktiskt har gett effekt.

Här får Gudiol medhåll av universitetsvärlden. Dan Andersson är universitetsadjunkt på Borås Högskola där han föreläser på sjuksköterskeprogrammet om fysisk aktivitet och hälsa. 
– Det finns absolut skäl att lyssna på vad de säger. Men deras sanning är förstås inte alltid andras sanning.

Vetenskapliga studier bygger nämligen på stora grupper, medan enskilda personers utsago just är enskilda. Eftersom träningseffekter på individer kan skilja sig ganska kraftigt åt från person till person innebär det att enskilda personers scheman faktiskt funkar utmärkt för dem. Men det betyder inte att de funkar på dig. Finns det då ingen patentlösning baserad på forskning? Jodå.
– Jag rekommenderar att ha som utgångspunkt att köra igenom kroppen ordentligt två till tre gånger i veckan, ha två till tre set per övning och äta och sova ordentligt, säger Dan Andersson.

Jag sneglar på passet min PT gav mig. 

Gudiol från träningslära.se har ytterligare ett råd för den som vill lära sig träna bortom bro science-tipsen. Bli medlem i en styrkelyftningsklubb.
– Det är billigt och du får råd av folk som har tränat länge. Du får ingen PT och det krävs att du har ett litet engagemang, visar att du vill lära och berättar det för andra på klubben. Ibland krävs också lite mod för att börja röra sig i en miljö där vissa lyfter uppåt 300 kilo. Men där finns folk som vet vad de håller på med och som gärna hjälper dig på riktigt. På min klubb går till exempel två gamla OS-lyftare som du ibland kan få tips från helt gratis.

Långsamt börjar jag förstå vad som hänt. Vad som en gång var ett perifert samtal för människor som ägnade sig åt kroppsbyggning och styrkelyftning har idag blivit en riksangelägenhet. Broscience fyller klyftan som uppstått mellan idrott och skönhetsideal. För vissa ett seriöst samtal om hur man blir bättre på idrott. För andra en sorts peptalk, en manlig och därmed mer tävlingsinriktad form av kvinnlig ”thinspiration”. För några ett sätt att sälja produkter till desperata nybörjare.

Förvirringen blir därför störst hos den som utan kunskap går in i styrketräningen med fåfänga drömmar om snabba resultat och en vacker kropp när de egentligen påbörjat en idrottsform som kräver tid och engagemang.  

Är detta jämställdhet? Att även männen nu måste slita för att vara attraktiva? På sitt sätt, antar jag. Min burrito är bytt mot kycklingfilé och råris. Jag lyfter tungt tre gånger i veckan. Skjortan stramar fortfarande åt. Jag har inte skaffat ett konto på Kolozzeum. Än.