Botens sakrament — om att känna skuld för att man är man

Det är tyst kring företeelsen mansgrupper och dito jourer. Inte oroväckande, bara tyst. På senare tid har det visserligen kunnat förklaras med att dessa hyst en tillvaro lite i skuggan av F!, ROKS och Bellas vänner. Det kan också bero på att mansgrupper inte är något man pratar särdeles högt om — om man är en man som deltar i en mansgrupp.

En snabb titt på de mansgrupper som finns och man tror lätt att man hamnat i femtiotalet. Artonhundrafemtiotalet. Från den kvinnohatande pappaombudsmannen i Metro, Arne Wirén, till mysiga pappagrupper går en klart lysande linje. Naturligtvis handlar allt om skuld. Att kunna tala ut utan att få dömande blickar eller att sluta känna sig som ett svin. Det är mansgruppens uttalade syfte, att vara en varm förstående famn.
Det finns tre sorters mansgrupper om vi räknar bort de ångestfyllda vänstervarianterna, som endast går ut på att få män att känna sig kassa för att de har en pillesnopp. Först har vi såklart pappagrupperna för dem som behöver stöd i största allmänhet och vill lyssna på föreläsningar om att man måste ha förståelse för att ”frugan inte är pigg i sänghalmen” strax efter förlossningen och höhö-anden kring hur många backar öl man egentligen får in under liggvagnen. Som förutsätter att bara för att alla vi här inne har fått barn ska vi ha något som helst utbyte av varandra. Ett gäng män som berättar att det är tur att TV1000 finns när frugan är nyförlöst. Och att det är helt okej att känna så, känn ingen skuld.

Sedan har vi mansgrupperna för de förorättade fäderna som har hätska strider med mamman till barnen. Mycket bitterhet vädras här. Bland de förorättade och kränkta hittar man även de som har misshandlat kvinnor men som försöker att sluta upp med det. Det handlar väldigt mycket om att killarna ska känna sig bra trots att de slår tjejer. ”Det är ju aldrig ens fel att två träter” säger en representant för en mansjoursorganisation, med tillägget ”Kvinnor är ju ofta så att de trakasserar män, sticker med barn, anklagar för pedofili och så. En kvinna kan egentligen häva ur sig vad som helst”. Härligt, då har vi löst skuldfrågan redan innan första träffen. Man kan exempelvis beskylla ”sin kvinna” (ja, det här är män som ofta använder det uttrycket) för att hålla sig med härskartekniker. Hos Sveriges Mansjourers Riksförbund kan man få veta hur man känner igen sin kvinnas härskartekniker och hur man bemöter dem på lämpligast vis: ”Som pappa kan det vara väldigt svårt att värja sig emot mammor som använder sig av dessa metoder för att tillförskansa sig makt över dig som pappa och ditt barn”. Vidare ”Osynliggörande av dig som pappa försiggår när du blir bortglömd, förbigången eller överkörd och fråntar dig din kontakt med barnet”. Och lösningen? Jo: ”Vad du som utsatt pappa kan göra: Träna rösten, ett lågt tonläge är mer respektingivande än ett pipigt. Tänk på ditt kroppsspråk, en hållning som om du vore klädd i frack är respektingivande”. Som om Loa Falkman skulle inge respekt.

Sist men inte minst har vi grupperna som riktar in sig på att stärka den manliga självkänslan lite allmänt sådär. Den helt klart konstigaste gruppen. En sådan håller psykologen och psykoterapeuten Åke Högberg i. Han driver kursgården Symbolon där man ”finner sin inre kraft genom fysisk aktivitet och hederligt kroppsarbete” genom att ”vråla, hoppa och släpa träd”. Man frågar sig om sådana här män fortfarande finns på riktigt, som verkligen får ut något av att diskutera Krigarens själ för att därefter gå ut och skrika okvädningsord i en närbelägen skogdunge? Men det är just vad den där tredje gruppen går ut på - att stärka den egna självkänslan. Utan sprit.
Ja, det är lätt att raljera med mansgrupper. Men det är ofrånkomligen lite tragikomiskt just för att mansgruppandet så lite handlar om att ta tag i sig själv på allvar och så mycket om att på ett lagom klädsamt och distanserat sätt bli fri från skuld och dåligt samvete. Som mansjouren som i skyltfönstret till sin lokal hade uppslaget ”SLÅ DIN FRU” och under med mindre bokstäver ”med häpnad och gå med i en mansgrupp”.

/Hannes Dükler och Sandra Engström