Det är inte förvånande att Julian Assange så snabbt lyckades bli nätaktivismens posterboy. För en generation åttio- och nittiotalister uppfödda på The Matrix, var han ett tacksamt hjälteideal att mytologisera: en ideologiskt bevandrad actionhjälte med patos och dödsföraktande auktoritetskritik. Nätaktivismen och piratrörelsen gav många desillusionerade unga en möjlighet att känna sig delaktiga i något som var större än de själva. I en tid av stora berättelsers död då alla stora kamper tycks ha övergått i självförverkligande-projekt och identitetspolitik var de tacksamma för att få uppleva den revolution som de idealiserat sedan deras föräldrar berättade om ’68-rörelsen. Jag minns när jag följde rättegången mot The Pirate Bay på P1 och hur den fick mig att känna som att jag deltog i något som skulle komma att definiera framtiden.
När Assange beskriver hur han viktlös tog klivet ur sitt stökiga tonårsrum in i ett framväxande internet och lämnade identiteten bakom sig kan jag känna igen mig så mycket. Internet var inte bara ett tekniskt hjälpmedel, det var ett nytt sätt att vara i världen på. Där kunde jag koppla bort min kropp och lämna jaget bakom mig, där kunde jag tänka tillsammans med människor på ett sätt som gjorde det svårt att avgöra var de egna tankarna började och de andras slutade. Individen blev en divid.
Idag är tröskeln lägre mellan den fysiska verkligheten och internet. Jag använder mig inte av pseudonymer på chattforum och sociala medier som jag gjorde i början och det är svårare att helt lämna sig själv och sin historia. Men fortfarande svindlar det i kroppen när jag tittar upp från min android för att upptäcka att jag befinner mig någon helt annanstans än när jag tittade upp från skärmen senast. Som om kroppen laggar och inte riktigt hinner växla mellan köttet och den virtuella rymden. Internet har gjort kroppen till ett överflödigt bihang och den fysiska platsen till en transportsträcka.
Men trots Assanges inledande progressiva syn på hur internet upplöste jaget fastnar han tyvärr ändå i den självgoda martyrism och jagfixering som är så typisk för manliga genier. Sedan han var liten har det alltid varit oerhört synd om honom eftersom alla har varit emot honom. Brandkåren körde med flit långsammare med flit till hans brinnande hus eftersom myndigheterna var emot hans familj, och rektorn kallade upp honom på samtal efter att han hade slagit en liten flicka med en hammare. När han blir anklagad för sexuella övergrepp i Sverige skyller han allt på Sveriges statsfeminism som enligt honom även grundlade beslutet att skicka trupper till Afghanistan. Höjdpunkten i boken är när han står åtalad för dataintrång och går omkring i en nationalpark och tycker synd om sig själv istället för att umgås med sin son, och jämför sig med Jesus när han var 40 dagar i öknen. "Jag vill inte jämföra mig med Jesus, men..." borde definitivt bli ett nytt internetmem.
Han lärde sig tidigt att "bekämpa sina fiender med solens kraft" då han brände ihjäl myror med ett förstoringsglas som barn. Jag tycker om hans megalomaniska narcissism, den får honom att påminna om en excentrisk Bondskurk och ger boken stort ironiskt underhållningsvärde.
Jag pratade med några svenska hackers som berättade att Assange har förlorat det mesta av sin trovärdighet inom den nätaktivistiska rörelsen. Det är synd att en rörelse som skulle tjäna på att vara en platt organisation föll för The Matrix-myten om en heroisk, självuppoffrande Info-Jesus. När en rörelse blir allt för associerad med en person är det lätt att den kollektiva kampen övergår i personpolitik. Assange säger själv vid något tillfälle i boken att den största kampen alltid handlar om att vara sig själv. Jag trodde att kampen handlade om något som var större än självet.
Julian Assange: ”Memoarer är prostitution” – En omtvistad självbiografi (Norstedts) finns ute nu.
