Under Bokmässan släpper bloggaren och författaren Sandra Beijer sitt debutalbum Tjejdikter. Hennes pojkvän Björn Werner undrar varför ingen av låtarna handlar om honom.
Jag brukar vara lite nervös innan jag gör intervjuer. Men det här är något annat. Det är inte nervositet. Det är något annat. En bävan. Jag ser det i Sandra Beijers ögon också. Vi sitter på ett lunchfullt Kvarnen på Södermalm i Stockholm och småpratar ovanligt artigt för att ha varit ihop i fem år. Det är klassisk krogmark på ett sätt som bara finns i huvudstaden. Schackrutiga golv, takhöjd som i en kyrka, väggarna täckta i konst och målade fönster med fotbollslaget Hammarbys logga.
Det lät som en kul idé, att jag som sett varenda steg i hennes process med skivan Tjejdikter också intervjuar henne om skivan Tjejdikter. Ett musikprojekt där Sandra skrivit texter och sedan skapat musik tillsammans med olika svenska kvinnliga indieartister. Inte så dumt. Jag har trots allt bättre koll än nästan alla på hennes arbete. Jag var med när hon kläckte tanken. När hon gick till skivbolaget. När hon började skriva texter men plötsligt kom på att hon faktiskt kan göra melodier också. Jag har hört alla låtar i alla stadier, från hennes egna glada nynnande över till demos inspelade i studion direkt på mobilen, hela vägen till den slutmastrade skivan.
Men som så ofta med “kul idéer” är det en helt annan sak att göra dem på riktigt. Våra blickar möts. Är detta så smart? Verkligen? I vanliga fall finns det ändå gränser för vad som egentligen kan gå fel i en intervjusituation. Mestadels handlar det om att man inte riktigt får fram något intressant. Eller att det blir stel stämning. Eller att de blir väldigt sura efteråt, för att man inte återgivit samtalet så som de själva tycker att det var. Tråkigt, men inte hela världen. Det är inte som att man bor ihop precis.
Men om man nu bor ihop? Hur gör man då?
Man börjar försiktigt.
– Jag tar köttbullarna säger jag. Till servitören.
– Pytt i panna tack, kontrar Sandra.
– Och bubbelvatten också, flikar jag in.
– Ja, säger Sandra, jag tar också bubbelvatten.
Servitören tar vår beställning utan att röja en min. Glider vidare in i lokalens djup. Sandra tittar plötsligt upp mot en enorm bronsstaty som sitter monterad i ena hörnet, liksom hängandes över ett av borden.
– Jag skulle aldrig våga sitta därunder! Tänk om den ramlar ner.
– Sant, säger jag.
Nu finns det ingen återvändo. Vi kör.
Vad var det som hände i vintras egentligen?
– Våren. 2023.
Just det, våren. Det känns som att det gick från noll till hundra med den här idén. Du mailade lite med en kompis och plötsligt höll du på med en skiva?
– Jag hade precis kommit ur min föräldraledighet och var så himla sugen på att skriva igen, på alla sorters sätt. Så jag skickade ut en massa trevare överallt. Bland annat till en kompis som jobbar på skivbolag, som jag frågade om de behövde låtskrivare till någon artist. Så tog vi ett möte – och mitt i mötet sa de “Men ska inte du göra din egen grej istället?”.
Och det var då idén uppstod?
– Ja, vi bollade fram det i mötet. Det jag gick igång på var att ställa sig frågan: vad händer om man sätter texten framför musiken? Jag skulle skriva texterna – och sedan skapa musiken ihop med artister. Det finns ju gott om artister som tolkar poeter och så, men detta är något annat.
Sandra tar en paus för att äta pyttipannan. Den ser god ut. Jag tittar ner på mina köttbullar. Som vanligt ångrar jag beställningen. Hur lyckas hon alltid beställa den bästa rätten? Det är faktiskt helt obegripligt. Det är också obegripligt att jag tappat bort ett helt år. Det var alltså inte i vintras hon började med detta – utan förra året. När jag tänker efter stämmer det. Och jag börjar minnas mer. Jag minns att hon absolut inte bara skrev texter. Tvärtom var hon med i exakt alla steg: allt från val av producent till val av artister, ja till och med omslaget hittade hon illustratör till och snackade ihop sig kring (“Det är jag som är den kaninen: en ledsen, ganska ful kanin, men trots allt en kanin så lite söt ändå”).
Och så var det det där med nynnandet. Det eviga nynnandet.
– Ja, ja det blev ju så. Alltså, tanken var förstås att jag skulle vara med i hela processen i och med att det var min idé. Men ja, sen när jag började skriva texten så började det också komma melodier. Det var ju inte tänkt att jag skulle komma in i någon låtskrivarsession med en färdig melodi egentligen, men jag tror det hjälpte i vissa fall. Det gick snabbare att komma framåt. Jag har jobbat tätt med min producent David Lindvall och den specifika artisten för varje låt.
Det var verkligen väldigt mycket nynnande där ett tag.
Tanken är att vara lite retsam, men Sandra blir tydligt glad av att tänka tillbaka. Hon ler stort.
– Det var så kul! Lite som det är med allt man gör första gången. Jag visste inte ens att jag kunde. Men när det väl hänt en gång, och man ser hur en melodi man haft i huvudet faktiskt blir till en hel låt… då vill man göra det mer!
Hur många av låtarna på skivan är dina melodier?
– Det är svårt att säga. Det finns delar av mina melodier i alla, men såklart har artisterna och producenterna varit lika viktiga för slutesultatet. Alla har… vänta lite.
Sandra räcker över en servett. Utan att tänka på det har jag torkat av mat från munnen med ena handen istället.
Tack.
– … i alla fall, alla har bidragit med innehållet. Artisterna och producenterna har suttit på enormt mycket kunskap som jag absolut inte besitter, ens lite.
Hur funkar processen när man kommer på en melodi egentligen?
Sandra rynkar lite på pannan. Tänker efter en smula innan hon svarar.
– Det går inte riktigt att frikoppla från själva textskrivandet, i alla fall inte för mig. Först hade jag en konceptuell idé om texten. Och sen skrev jag strofer. Och sen kom jag på en sorts takt och fortsatte att skriva låten efter den. Ganska ofta började det med en refräng och så byggde jag utåt därifrån, så melodin och texten går lite hand i hand!
Visst höll du på med en app också?
– Ja! Jag har ju spelat piano, så till en början laddade jag hem en pianoapp och började ta ut låtarna där. Men det blev jättedåligt, så det slutade med att jag nynnade låtarna direkt för producenten istället och han fattade precis.
Du är ju reklamare i grunden. Jag tycker några av låtarna har lite reklamjingliga kvaliteter. Typ låten Tårarna, den är väldig punchig!
Hennes tonläge förändras, bara lite, lite. Blicken blir lite, lite hårdare. Ingenting som syns, egentligen, men jag märker det ändå. Helvete också.
– Nej, det tycker jag absolut inte! Jag har skrivit låtar jag tycker om!
Nu är vi inne på känslig mark. En bit in i projektet började jag nämligen tröttna på att lyssna på när Sandra skulle sjunga upp den senaste versionen av sin låt. Inte så att jag tycker de var dåliga eller något, handen på hjärtat, kära läsare, så tycker jag att flera av låtarna på skivan är genuint bra. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan höra ens flickvän entusiastiskt säga “Hallå lyssna, lyssna denna version då” medan man själv håller på med nåt annat och ja, den passerades väl. Jag är bara människa!
– Jag vet att du bara är människa Björn!
Jag har inte sagt nåt!
– Nej, men jag vet väl att du gillade mina låtar. Det är mest att jag ofta tänker att vi tänker på exakt samma sätt om allt och befinner oss på samma plats mentalt. Men den där musikvärlden var så himla stor i mitt huvud just då. Det där med att jag sa till folk att du inte alls gillar min musik var ju mest ett skämt som folk skrattade åt så jag körde vidare med det lite.
Ah, tänkte just fråga det, om det var en kreativ strategi, om du gillar att skapa lite i motvind för att “visa alla”.
– Visst, jag vill väl alltid bevisa mig för nån. Men det här var framförallt bara extremt lustfyllt. När jag håller på med romaner och tv-serier är det betydligt mer invecklat, en stor väv av berättelser och narrativ och karaktärer som ska skapas. Har var det bara att köra. En låt i taget, som snabbt gick från idé till verklighet. Bara sådär! Det känns som jag fått leka.
En annan grej. Nästan alla låtar handlar om killar.
– Nästan allt jag skriver handlar om killar! Jag är väldigt intresserad av kärlek. Det är mitt största intresse.
Jo men… hur mycket är från verkliga livet.
– Allt och inget. De flesta låtar är ju ganska knäppa, mycket kan inte ens hända på riktigt. Som i Affären med Dolce där en tjej råkar köpa sitt ex hela matkorg hem från affären. Så funkar det ju inte. Att man råkar lägga nån annans varor på bandet och sen köper alltihop. Men låten handlar om att man inser att ens ex har fått en ny tjej – en känsla som jag såklart haft och som här hittar in i min fantasivärld.
Okej men… ingen av låtarna verkar handla om mig?
– Ja nej men…
Om du skulle skriva en låt om oss vad skulle den handla om då?
– Kanske att vi träffades i en pandemi?
Jag skiner upp. Gulligt!
Fint. “Bara vi” kan den heta.
– Eller “Bara vi, i en pandemi”.
Jag tycker innerst inne att min titel var rarare. Men skitsamma. Det där kan jag köpa. Intervjun börjar lida mot sitt slut. Eller ja, rent tekniskt kan den ju hålla på hur länge som helst eftersom vi ska gå tillbaka till Sandras kontor som vi båda sitter på efter lunchen. Men ändå. Både Sandras pyttipanna och mina köttbullar är uppätna (köttbullarna var goda, ändå) och jag har gått och hämtat kaffe åt oss båda. Några viktiga frågor återstår.
– Ja! Skivbolaget litade väldigt mycket på mig här. Jag lyssnar ju väldigt mycket på ny svensk musik och framförallt ny svensk indie så jag visste nästan precis vilka jag ville ha. Och du hjälpte mig också!
Är det ett feministiskt projekt?
– Ja, allt jag gör är ju feministiskt på nåt sätt tänker jag. Dels att lyfta kvinnliga artister. Och dels att många av låtarna tar sig an feministiska teman. I Julian med Hanna Mel objektifieras en korkad men snygg kille. 22 med Nadja Evelina handlar om att försöka ångestreglera genom att vara smal.
Kommer du att göra en skiva med “Killdikter” sen?
– Det vore kul, men tror inte att det händer. Det vore fortfarande faktiskt roligt att få testa att skriva för arister, det som var min grundidé. Att existera i bakgrunden.
En timme har gått. Kyparen kommer med notan. Det verkar som vi klarade det. Ärligt talat sitter vi ner för sällan och pratar såhär. Som två personer. Inte föräldrar eller partners utan bara två människor som för ett samtal. Sådär som det är i början, innan det gemensamma livet drar igång.
Var du också nervös innan?
– Lite, att du skulle fråga något som gjorde mig arg.
Blev du arg?
– Nää.
Lova!
– Lovar.
Läs även: Frasse Levinsson möter Pete Doherty
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2024.
