Andreas Bengtsson lever ett liv som många svenskar bara vågar drömma om efter några glas vin. Vi tog ett snack med honom innan han lämnade landet för jobb i Japan.
Om adjektivet ”berest” hör hemma i något sammanhang är det i detta. Andreas Bengtsson är grundare av Mountain Guide Travel, ett reseföretag som erbjuder alla möjliga sorters imponerande fjällaktiviteter världen över. “En kort intervju” var förutsättningarna för vårt avtalade samtal, men Andreas hade så mycket att säga att jag skulle kunna byta ut allt redaktionellt material i den här tidningen mot hans ord. Det fick jag inte göra, så det blev helt enkelt bara en kort intervju.
Hur kom det sig att du föll för klättring och skidåkning från början?
– Jag har låtit bli att sluta klättra. Det är inte som att jag börjat vid någon tidpunkt, utan jag har helt enkelt aldrig slutat. Alla barn utforskar sin omgivning och saker runt omkring dem genom att klättra upp och ramla ner, men sen när man är sådär 13-14 är det inte längre socialt accepterat. Du kommer undan med det när du är tolv, men sen börjar det vara töntigt. Så när jag var 14 år upptäckte jag att man kan klättra i berg istället. Och så började jag göra det.
Jag blir avundsjuk. Jag vågade inte ens klättra i äppelträd när jag var liten.
– Alla barn hittar nog någonting som de dyker in i och vill hålla på med, och för mig blev det bergsklättring. Jag köpte mitt första sele när jag var 14 år.
När Andreas blev äldre tillbringade han säsonger i Alperna och fick på så vis upp ögonen för en annan sorts skidåkning. Under den här delen av vårt samtal inleds en lång utläggning om det svenska sättet att åka skidor och hur Ingemar Stenmark tillsammans med Lasse Åberg-klassikern Sällskapsresan: Snowroller lagt grunden för det.
– I Alperna är inte skidåkning och klättring uppdelat, utan där finns en alpin kultur som mixar de aktiviteterna. Det blir mer som en hel bergsupplevelse, och jag har hållit på med det sen dess. Under nittiotalet kombinerade jag att jobba som klätterinstruktör med att vara konsult i IT-branschen.
Och sen bestämde du dig för att satsa på ditt intresse helt och hållet?
– Ja, i slutet av nittiotalet sökte jag en utbildning till att bli bergsguide. Sedan nollnolltalet har jag gjort det här på heltid.
Vem kan följa med på era resor? Vilka förutsättningar krävs mer än de ekonomiska?
– De flesta som kommer på våra resor är skidåkare som åkt ganska mycket och kan åka alla backar utan problem. Många gäster berättar att de inte tycker skidåkningen är lika kul längre och känner att de kan det hyfsat bra. Då tycker jag att det kan vara läge att hitta off pist-skidåkning och kanske prova att bestiga berg.
– Då kommer ofta den här upptäckarglädjen hos dem, “Vad finns på andra sidan fjället?”. Så fort frågan uppstår så uppstår också en längtan att ta sig dit och ta reda på det.
Här närmast ska Andreas guida off pist-skidåkning och gå toppturer i Japan. Han förklarar att trots att de gäster som följer med på Mountain Guide Travels resor i regel är skidentusiaster så är de flesta också livsnjutare.
– Man kan fortfarande äta bra mat och prova skillnaden mellan varm och kall sake. Skidåkningen är ett kul sätt att sätta sig in i andra kulturer.
Någonstans här gör jag misstaget att fråga Andreas om vilket resmål han gillar bäst och blir sågad ner till höftkulorna.
– Den klassiska frågan, säger han syrligt. Det där är som att fråga om någons favoritmat. Du har säkert en favoriträtt men du vill ändå inte äta den varje dag. Om jag håller kvar i mitt insnöade (pun intended? red.anm.) off pist-perspektiv handlar det mest om vilket ställe som har bäst snökvalitet och terräng, men det finns så många olika aspekter att det inte går att mäta. Det är omöjligt att ta fram en enda som har allt.
Efter Guide Michelin-referenser, en utläggning om när Åre utnämndes till världens bästa skidort 2009, och name-droppande av framstående skidorter i såväl Frankrike som Schweiz lyckas jag få en syl i vädret.
Ja okej, jag fattar. Men om du struntar i objektivitet då, har du ingen personlig favorit?
– Jo, eller då blir det bara utifrån vad jag upplevt själv, men norra Skandinavien på svenska och norska sidan är fantastiskt för ski-touring. Området kring Narvik i Norge är helt otroligt. Jag har börjat jobba mer i norra Skandinavien de senaste åren och det är definitivt ett favoritområde för ski-touring.
Händer det att du tröttnar på det? Eftersom man kan vänja sig vid i princip allt, menar jag.
– Ja, det är klart att det finns aspekter av jobbet man kan tröttna på. Att jobba som guide gör ju inte att du slipper skicka in blanketter till skattemyndigheten, till exempel. Sånt är tråkigt men den dagen själva yrket inte är kul längre är det bara att göra något annat istället för att sitta och whina. Jag har dock svårt att se ett jobb jag skulle trivas bättre med. Jag har gjort lite Youtube-föreläsningar och poddar och i någon av dom pratar jag om att man måste fundera på om man genuint tycker att det är roligt att guida folk. Att lära ut och lägga tid på att förmedla det till någon annan. Om du bara tycker att det är kul att själv åka kommer du aldrig bli en bra guide. Då är det bättre att du har ett vanligt jobb. Men jag tycker att det är en otrolig förmån att träffa våra gäster. Människor är ju smarta. Vissa har startat något stort företag och andra har läst en väldigt avancerad utbildning, det är alltid spännande att få lära känna dem.
Jag syftar mer på att man kanske börjar ta själva upplevelsen för givet.
– Ja, den risken finns. Jag tror att man måste variera sig och om jag till exempel är mätt på skidåkningen så får jag guida i klättring. Jag håller också en del inspirationsföreläsningar för företag. Dels är det jobb jag kan göra under lågsäsong och så är det också en väldigt rolig variation. På det viset slipper jag åka skidor 100 dagar i sträck, men det där är ju ett lyxproblem.
Andreas frågar om jag själv åker skidor och jag svarar, aningen skamset, att det inte alls sker särskilt ofta längre. Vi pratar om den typiska svenska skidsemestern, det vill säga den där huruvida stugan har en bastu eller inte är dealbreakern snarare än om skidorten har bra snö eller inte. Semestern där umgänget är viktigare än skidåkningen. Till min lättnad säger Andreas att han tycker att det är bättre att människor prioriterar varandras sällskap framför att vara hardcore off pist-åkare som bara bryr sig om underlaget. Jag berättar att jag är den sortens skidåkare som längtar efter lunch efter första åket.
– Men då passar den italienska dolce vita-skidåkningen perfekt!
Andreas har helt rätt, visar det sig. Skidåkning kombinerat med långfrukost, lyxig lunch och mysiga promenader i “byn” är exakt de aktiviteterna jag vill ägna mig åt under en alpsemester. Det känns betryggande att han inte har för avsikt att shamea min lata syn på vintersport. En vacker dag kanske jag också bokar en resa med Mountain Guide Travel.
