Nöjesguiden kan inte låta bli att ringa upp Mattias Alkberg i Lule, eftersom vi blir så till oss över Sveriges bästa björnkvartetts nya album.
Ska vi kalla det en återförening?
-- Inte det minsta, för att återförenas måste man skiljas. Vi har hållit ihop hela tiden, utom Peter Noutttaniemi som la av ett tag men är tillbaka igen. Han brukar göra så. Och vi har gjort fullt med skivor, i tanken, det har bara inte blivit av att spela in dem.
Men det blir inte särskilt mycket livespelningar?
-- Det verkar finnas någon uppfattning om att vi inte gillar att spela live, men den är helt fel. Vi har inget emot det alls. Det handlar mest om att få ihop nog med pengar för att det ska funka. Men det där med att åka runt och spela på nationer och så, och sitta i en liten buss en massa 40-åringar tillsammans, det skulle nog inte vara så bra för oss. Däremot är vi öppna för en massa udda livesaker, vi har inga principer eller så om livegig.
Men om att spela gamla låtar har ni principer, förstår jag?
-- Egentligen inte. Det är väl bara att Jari (Haapalainen) och Jejo (Perkovic) inte är intresserade av det. Vi andra körde ju i Lule i julas, tillsammans med några andra killar, och då blev det bara gammalt BQ-material. Men så funkar vårt band, om fyra vill och en inte vill så blir det inget. Vad ska man med en massa demokrati och sånt till, hehe.
Du skrev någonstans att du sparade din black metal för att ha med på det här BQ-albumet. Berätta.
-- Det jag gillar med Black Metal är att det inte finns några macho-markörer, som i annan metal. Det är lite tunt och lite kusligt, och inte alls så där uppblåst muskulöst. Det är som att de snusar mer än att de tar en massa droger.
Du har kallat BQs nuvarande sound för “postfuturistiskt” och “lyxigt”, medan Jari Haapalainen i förväg talade om skivan som en mix av The Stooges och The Go-Betweens. Din beskrivning ligger närmare verkligheten tycker jag.
-- Haha, tack. Jag vet att jag skrev att det lät så, och jag är lite generad över det. Men jag ville ha den där känslan som på Kate Bushs två första skivor, att skapa ett stort ljud som man aldrig skulle hört något liknande förut. Jaris beskrivning var nog mera ett mål för inspelningarna, just då.
Så det finns ingen färdig ritning för en skiva, att sedan färdigställa?
-- Nej, skivan är inte klar i våra huvuden i förväg, den växer fram. Eller, förra skivan var nog rätt klar i huvudena redan innan, men inte alls 89.
Är det ett självändamål med att alltid överraska publiken (trots att vi vant oss vid att förvänta oss vad som helst)?
-- Inte alls. Vi tycker bara att det är så väldigt tråkigt att upprepa oss. BQ existerar i en helt egen BQ-värld, och om den någon gång skulle råka vara i fas med resten av världen så skiter vi ändå i det. Men det betyder också att vi aldrig anstränger för att vara motströms.
Och så det oundvikliga. Vad menar ni med albumtiteln?
-- Det är bara ett viktigt år. Det var då franska revolutionen skedde, det var året när Berlinmuren föll, det var året när BQ bildades. Bara saker som var skitdåliga. Eller rättare, bara saker med goda avsikter och usla resultat.
Det är ett välkänt faktum att BQ inte tar skit. Men är ni mottagliga för beröm?
-- Absolut. Det är klart att man blir glad för beröm. Men det är klart att jag kan bli sårad om folk missuppfattar oss också, jag kan ta åt mig. Det handlar egentligen om integritet, BQ finns inte för andra utan för oss. Vill de höra annan musik får de väl göra den själva – om vi klarar det så klarar verkligen precis alla det.
Varför ger ni ut skivan på Adrian efter alla år på A West Side Fabrication?
-- De frågade, och de hade råd. Men det finns inga hard feelings mellan oss och A West Side Fabrication. Tvärtom Jag släpper en egen skiva, Nerverna, om en månad. Den kommer på A West Side Fabrication, som vanligt.
Och den här gången är det rockabilly?
-- Eh. Någon sorts rockabilly, eller åt det hållet, åtminstone.
Stad:
Artist:
Kategori:
