Efter framgångarna med Avalon har regissören, manusförfattaren och konstnären Axel Petersén etablerat sig som ett av filmsveriges mest intressanta namn. Nöjesguidens Victor Schultz träffar honom för att prata konstbransch, arabisk vår och kommande filmprojekt.
En av Avalons styrkor är dess äkthet. De sociala koder som studsar mellan åldrade festfixare, sommargallerister och finansmän i Båstad är uppskruvade, men likväl autentiska, återberättade av någon som kan och förstår dem. Regissören och manusförfattaren Axel Petersén gräver där han står. Han växte delvis upp i tennisstaden och använde sig säkerligen av egna minnen när han skrev genombrottsfilmen från 2012. Som konstnär med flera utställningar och projekt bakom sig är det därför inte konstigt att han använder den världen som ramverk för kommande filmen Under pyramiden.
Vi har stämt träff på en nedstängd bridgeklubb på Östermalm i Stockholm, inte långt från Humlegården. Rummet där vi sitter domineras av ett stort spelbord med den karaktäristiska gröna filtmatta som återfinns på både biljard- och pokerbord. Axel Petersén berättar att det här ska bli hans kontor under sommaren. Att lokalen inte är hans att disponera än blir dock tydligt när Lars-Yngve Johansson, bullrig smyckesexpert i Antikrundan tillika ägare till lokalen, dyker upp tillsammans med Léonore Ekstrand, Peterséns faster som även har en roll i Avalon. De ska spela bridge lite senare och blossar på ett par cigariller samtidigt som de deklarerar att vi kan bli utslängda om ett tag.
Din kommande film, Under pyramiden, kan du berätta om den?
– Ambitionen har varit att göra en äventyrsfilm för vuxna, vad det nu betyder. Det är ett klassiskt upplägg med skattjakt, mystiska män, faraonska artefakter, ökenromantik, orientalism – alla ingredienser som hör genren till. Även om storyn spelar väldigt mycket på en äventyrsfilm à la Tintin eller Indiana Jones riktar sig tematiken, undertexten, sammanhanget och frågeställningarna mer mot en vuxen publik. Vi spelar in i Stockholm, Israel och Egypten. Den utspelar sig i konstvärlden med den arabiska våren som en typ av backdrop. I det här fallet är protagonisten en andra generationens gallerist på jakt efter både sin pappa som är försvunnen och en liten faraonsk artefakt som också är försvunnen men som olika mystiska personer hävdar att hon är ägare till.
Hur viktigt är konst som tema för filmen?
– Huvudpersonen jobbar ju med att tolka och sälja bilder. När hon tappar den tolkningsförmågan eller tron på att hon kan förstå vad saker och ting är, ställs frågor om vad som är bakom och under, vad som är yta och vad som är representation av en bild och vad som är en bild på riktigt. Sedan finns det ju ganska mycket konst i filmen eftersom den utspelar sig i konstvärlden, och där är tanken att konsten i filmen kan få tjäna samma roll som den gör i verkligheten, åtminstone för mig. Att det inte bara blir en tavla på en vägg utan att ett konstverk kan vara en fråga eller ett svar. De verk som finns i filmen, de kommer att produceras nu under det här året. Det är inte så ofta det händer på film, då är konst ofta bara rekvisita, de här verken är väldigt integrerade i storyn och bildspråket.
Men konstvärlden är något som fascinerar dig? För den är ju inte samma sak som konsten i sig.
– Ja absolut, filmen börjar ju mycket i det. Hon (protagonisten) är framgångsrik och allt går som tåget, men när hon börjar skrapa lite på ytan är det något som inte står rätt till och hela hennes existens sätts plötsligt i gungning. Mycket är kopplat till den här artefakten som finns i centrum för storyn, ungefär som i Riddarfalken från Malta. Men här kanske det handlar mer om proveniensen, var artefakten kommer ifrån, varför och hur den hamnade här. Allt det här slår tillbaka på henne och hennes bakgrund, vem hon är och vad hon gör. Och ja, proveniens... det pågår ju i dagsläget hur många rättegångar som helst på det temat, museer och regeringar emellan. Ta till exempel Turkiet som är mitt i uppbyggnaden av Ottomanska riket del två och vill ha tillbaka den ena konstskatten efter den andra.
Här svävar samtalet ut i ett längre resonemang kring hur just enskilda föremål kan skriva om historien, grundat i ett möte som Axel hade med en släkting till antikhandlaren Frieda Nussberger-Tchacos när han var i Alexandria. Tchacos var den som återupptäckte det så kallade Codex Tchacos, en kopia av Judasevangeliet, en text från kristendomens födelse som helt omvärderar Judas roll i Bibeln. Utläggningen avbryts dock när Lars-Yngve och Leonore gör anspråk på bridgebordet och vi bestämmer oss för att fortsätta intervjun i Humlegården.
Hur närvarande är den arabiska våren?
– Den kommer närmare och närmare eftersom filmen slutar i Kairo, så man kan väl säga att resan börjar i Stockholm och går mot under pyramiden. Protagonisten kommer närmare målet på något sätt, till en början finns bara detta skeende i bakgrunden på nyheterna och hon tänker knappt på det, det är inget som stör hennes cirklar, men tillslut befinner hon sig mitt i det, vare sig hon vill eller inte.
Men manuset formades i Egypten parallellt med det som hände i verkligheten?
– Jo, men så är det väl alltid, verkligheten tar sig in på ett eller annat sätt... tematiskt visste jag ungefär vad jag ville att det skulle handla om. Jag visste också i vilken genre jag ville att det skulle vara, och det var ju lättare sagt än gjort att skriva en tight äventyrsthriller utan att det blir cheesy. Men det började i en sida tematik, en sida estetik, en sida dramatik. Och den här sidan dramatik var ju den som sedan har blivit manus. Men med tanke på att den här genren i sig bara är en enda stor uppslagen dörr har det varit svårt att göra något intressant som fortfarande betyder något. Det har tagit tid, men när det gäller både tematiken och estetiken står det samma sak på de där sidorna som det gjorde 2011.
Inspelningen av Under pyramiden beräknas börja i år.
Artikeln har tidigare publicerats i Nöjesguiden nr 6 2013.
