Han växte upp med Bob Marleys arv i högsta grad levande i familjen och med The Clash som regelbundna gäster i föräldrahemmet. Nu producerar David Bowies producent Tony Visconti den första singeln. Men inbilla dig inte att Cole Salewicz och hans Artbreak lever på andras meriter.
Det finns olika sorters silverskedar man kan födas med. Cole Salewicz kan knappast beskyllas för att ha vuxit upp under välsituerade förutsättningar rent ekonomiskt, tvärtom, men musikaliskt kan man inte få en bättre start. Hans pappa Chris är en legendarisk brittisk musikjournalist, som räknade Bob Marley som en nära personlig vän och som umgicks tätt med The Clash. Men för Cole var det inget speciellt när Joe Strummer kom förbi på en kopp te.
– För mig var han liksom bara farbror Joe, jag brydde mig bara om fotboll. Det var först när Joe dog, när jag var 14, som jag fattade att The Clash hade längre livslängd än The Libertines och The Strokes. Det är ovanligt med ett band som hade allt - de såg fantastiska ut, deras låtar var fantastiska, det de hade att säga var så relevant. Det är så ett band ska vara. För mig klickar en artist som Kendrick Lamar i alla de rutorna nu, det är så aktuellt och så personligt.
Nu är Cole Salewicz själv på väg att klicka i rutorna. Efter att han spelat förband bland annat åt Primal Scream har Artbreak nu uppmärksammas av Drowned in Sound och BBC. Allt tack vare deras första singel Will to Survive.
– När jag skrev Will to Survive visste jag att det var örongodis, jag skulle ljuga om jag påstod något annat.
Att Tony Visconti producerat var inte till nackdel vare sig för sound eller uppmärksamhet. Efter David Bowies Blackstar har han ägnat merparten av sin tid åt att återberätta historierna om hur han producerade mer än tio av David Bowies viktigaste album, och Marc Bolans, och Morrisseys.
– Han såg oss när vi var förband till Adam Ant, och han gillade oss. Jag hade faktiskt inte jättekoll på vem han var, men sedan förstod jag. Han har en aura omkring sig. Att arbeta med honom var det bästa som kunde hända oss. Han är så trevlig, så uppmuntrande och fick hela bandet att känna sig viktiga. 71 år gammal och fortfarande lika cool, fortfarande lika hungrig efter ny bra musik och engagerad i att låta folk höra bra musik.
De knepiga konstnärliga krumsprången och krångliga takterna och tempoväxlingarna i indielåtar som Soda Can och My Sweetheart the Drunk kommer från gitarristen Josh Miles, som tillsammans med sin lillebror Benjy, Tom Williams och nyrekryterade Harry Pike utgör resten av bandet. Men Cole Salewicz vill inte riktigt kännas vid referenser som Gang of Four eller termer som art-pop .
– Vad betyder det? De krångliga verserna är Joshs och Toms. De mjuka refrängerna är mina. Vi trivs tillsammans, så vi hittar sätt att få ihop det.
Dynamiken mellan Cole, Josh och Tom är påfallande.
– Josh och jag har spelat i tio år, så vi känner varandra väldigt bra. Josh kusin spelade i ett band med Mick Jones dotter, och hon ringde för att fråga om jag kunde spela bas. Jag spelade några gig med henne och lärde känna Josh, men jag är ingen basist, så vi gick vidare och bildade först The Savage Nomads och nu Artbreak.
Will to Survive kompletteras med en video inspelad på gatorna i Brixton.
– Jag var extremt noga och la mig i varenda bildruta, varenda detalj - allt skulle vara perfekt. Jag ville skildra miljön där jag växte upp i södra London. Det var en rätt hård miljö när jag var barn. Tvärs över gatan låg ett kafé där man kunde köpa alla möjliga saker, så det var ofta polisräder.
Stämningen i videon ska också fånga den musik som Cole Salewicz verkligen brinner för.
– Grime är störst! Wiley, det är min kille det. Han är det allra bästa från grimescenen, och just nu är han äntligen på väg att få det erkännande han är värd. Stormzy, Skepta - de där UK-rapparna är verkligen grymma just nu, det är det jag lyssnar på. Inte gitarrmusik. Men det kanske ändras nästa vecka.
Artbreaks debutsingel Will to Survive finns ute nu.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2017.
