I den satiriska komedin The Death of Stalin demonstrerar Armando Iannucci sin politiska besatthet som aldrig förr. Regissören besöker Göteborg filmfestival på blixtvisit och Nöjesguiden har givetvis träffat honom.
Vid det försynta påståendet att The Death of Stalin är som en trekant mellan en såpopera, The Office och Dr Strangelove skiner Armando Iannucci upp och nickar entusiastiskt.
Vad inspirerade dig till att göra en sådan film?
– Jag ville göra en film om en fiktiv, samtida diktator och läste allt möjligt om diktatorer. I samma veva blev jag kontaktad av de som äger rättigheterna till den grafiska utgåvan av The Death of Stalin. När jag läste den insåg jag direkt att den tar upp exakt allt som jag vill prata om. Jag slogs också av att det är en del av historien som vi inte riktigt uppmärksammar, särskilt inte i västerländsk film. Vi kollar på andra världskriget, nazisterna, spioner under kalla kriget, Kuba- och missilkrisen, Kennedy, allt det där, men 50-talet och Stalin är helt blankt.
En lucka i historien?
– Precis, kanske för att Stalin var en allierad under kriget och en av segrarna. Vi vet att hemska händelser ägde rum, men har valt att låta det falla i glömska.
Vad använde du för referenser till filmen?
– Jag tittade framförallt på Charlie Chaplins Diktatorn, som fångar några av hans starkaste ögonblick som komiker, men också kombinationen av att behandla ett ämne med humor och sanning. Han gjorde det redan 1941, mitt i händelsernas centrum.
Varför gör du den här filmen nu?
– Jag ville undersöka vad som händer. Just nu. Du vet, sjuka saker har hänt i demokratier i hela världen. Oavsett om det är i Grekland med Gyllene gryning, Italien med Berlusconi, Turkiet och Erdoğan som ändrade hela konstitutionen för att få mer makt, Putin som använder sin presidentposition för att koncentrera makt. Populistiska rörelser i Storbritannien. UKIP… Det är som att demokratier har blivit väldigt influerade av turbulens i största allmänhet. Jag tänkte hela tiden att det värsta som kan hända i en sådan här tid är att en populistisk politiker utnyttjar situationen för att bli en diktator.
Är du en politisk nörd?
– Ja, jag är väl det. Jag har alltid varit det. Jag vet inte varför. Jag tycker politik är fascinerande och hur allt funkar. Hur mycket dina kläder kostar eller hur det här hotellet är byggt. Allt är baserat på ett beslut som någon annan har fattat.
Inspirerades du något av Trump & co?
– Vi spelade in filmen 2016, så Trump var inte ens nominerad då. Fast för bara en vecka sedan jämförde den amerikanska senatorn Jeff Flake, Trumps språk med Stalins. Stalin för att han kriminaliserade meningsmotståndare, och Trump för att han twittrar om NBC som fake news-media och refererar till Washington Post som ”folkets fiender”.
Är du ”nöjd” med filmens tajming?
– Jag kan inte påstå att jag är överväldigad över världens politiska riktning, men filmen kommer vid rätt tidpunkt. Det som från början var tänkt som en varning till något som inte får upprepas blir i stället förmaningen ”Hallå, ser ni inte vad som händer?” I grunden handlar det om att inte ta demokratin för givet. Ett samhälle måste hela tiden sträva efter mer demokrati och vårda den som en blomma.
Är demokratin en ”skör blomma”?
– Väldigt! Jag tror att många människor tänker ”Varför bry sig om att rösta när inget kommer ändras”, med resultatet att saker har ändrats… så nu tänker folk i stället ”Jag måste rösta”. För andra världskriget får aldrig hända igen.
Inspirerades du något av den brittiska regeringen?
– Alltså, Brexit gick ju igenom när vi precis höll på att sluta filma, men litegrand kanske. Men allt det här med UKIP och främlingsfientligheten, deportera folk hit och dit, det är så kolossalt obrittiskt. Storbritannien är egentligen ett väldigt öppet land. Och USA är ju också det! Ett öppet och välkomnande land. Egentligen. Det är en väldigt mörk tid hur som helst, och det enda jag tänkte på är hur det måste ha varit på 20-talet. Se bara vad som hände då. Så det är viktigt att överblicka utvecklingen och ha tungan rätt i mun.
The Death of Stalin känns väldigt brittiskt rå i hur karaktärerna pratar med varandra. Vilka likheter har karaktärerna egentligen med sina Sovjetiska persona?
– Dialogen är ju helt vår egen. Men vi gjorde väldigt mycket research. Åkte till Moskva och kollade på Stalins gamla Kreml för att få rätt ”look” på filmen, och pratade med människor som växte upp med Stalin. De sov alltid med kläderna på så att de åtminstone skulle vara varma om de blev deporterade på natten.
Läste du Gulag-arkipelagen?
– Ja, men också Svetlanas (Stalins dotter) självbiografi och gamla brev. Vi pratade även med de som jobbade med honom en gång i tiden. Mest för att få en generell bild av hur det var…Ju mer trogen vi blev historien, desto roligare blev det. Men också mer fruktansvärt.
Det är ett mörkt ämne att skämta om, minst sagt.
– Ja, väldigt mörkt, men tänk dig då hur många människor som levde med det på en daglig basis. Även då skämtade folk. Det fanns en så kallad ”skämtbok” om Stalin. Om det uppdagades att någon hade den blev den personen skjuten. Det var lite ”De kan ta min familj, de kan ta mig, men om jag kan skämta om det här har de inte tagit min själ”.
En försvarsmekanism?
– Ja. Det är ett sätt att försöka förstå något som saknar mening.
I filmen rör sig politiker i tjusiga salonger medan de skickar iväg fattiga till arbetsläger för att de kritiserar regimen. Var det svårt att göra satir om det?
– Inget får igång mig så mycket som censur. “Vadå, får vi inte prata om det här?” Då måste jag prata om det.
Är du en provokatör?
– Det är ingen provocerande film, utan en verklighetsbaserad. Det första vi bestämde när vi började med filmen var att vi inte fick skämta om det som hände, alltså det som människorna var med om. De som skulle skämtas om var i stället politikerna och makthavarna. Vi har visat filmen för en del ryssar och de bekräftar att innehållet är sant.
I din film tar ingen regimen på allvar, men alla låtsas som att de gör det. Hur mycket överensstämmer det med verkligenheten, tror du?
– Jag tror att de bara fann sig i det ärligt talat, det är så det var. Ta en person som Molotov, som först är obeskrivligt lojal mot Stalin, och sedan i ett regimskifte byter ståndpunkt i en handvändning (Armando börjar gapskratta) till en helt motsatt för att med ens vara lika lojal mot den. Det klart att det gör något med människor. Mentalt. Sanningen är det du tror på, lite så. Efter Irak-kriget försökte Tony Blair förklara varför han gick in i landet, trots att det inte fanns några kärnvapen att tala om. ”Jag vet bara vad jag tror på”, sa han. Vilket är lite motsatsen till praxis, eftersom de flesta makthavare har ett visst underlag innan de gör som han gjorde.
Någon måste väl ha sagt emot honom?
– Nej, för han sa det i ett tal. Phew, för honom. Och nu är vi i samma situation med Donald Trump. Han ”vet” också bara vad han tror på och är fullständigt låst i sitt eget huvud. Och allt i hans huvud är sant, vad honom anbelangar.
Är Trump farlig, enligt dig?
– Potentiellt. Jag tror att han håller på att bli ganska farlig utifrån tesen ”allt jag tror på är sant och är därför rätt”. Och alla som inte håller med honom är hans fiender. Det är en farlig väg för en ledare.
Filmens få kvinnliga karaktärer har mycket integritet men syns knappt. Vad är grejen?
– Det är inget val att knappt ha några kvinnliga karaktärer, det är så det var. I boken också. Stalins inre cirkel var en väldigt manlig värld, alla var ungefär lika gamla och negligerade sina familjer till förmån för en sup långt in på småtimmarna i varandra sällskap. Svetlana utgör lite funktionen ”publikens fönster in i filmen”. Hon föddes in i den världen och hade inget att säga till om. Hon led väldigt mycket.
Du har kallats ”den politiska satirens torped.” Är det en rimlig beskrivning av din yrkesprofil?
– Det där var hundra år sedan. Förresten håller jag inte med alls. Jag svär inte, slår inte folk, eller du vet… skjuter dem.
Det är ju bra.
– Ja, alla borde följa mitt exempel.
The Death of Stalin har premiär den 9 februari.
