"Anger is an energy." Johnny Rottens gamla devis gäller fortfarande; ingenting kan framkalla så mycket driv och tempo i musik som när drivkraften bakom är pur ilska.
Men vilken musik får man egentligen mest utbyte av att lyssna på när man själv är arg? Slayer? Minor Threat? Problemet med den typen av besinningslösa urladdningar är att de är väldigt kortvariga. Det fungerar att lyssna på White Riot i tre minuter om man vill rensa luften, men det är för utmattande för att fungera som stöd under en längre tid.
Om det i stället handlar om mer långvarig frustration och ilska krävs det något annat. Titta till exempel på Russel Crowes olika sätt att hantera ilska i [I]The Insider[/I] och [I]Gladiator[/I].
Den sistnämnda är ett perfekt exempel på Slayer-ilska - när Russel Crowe säger "Unleash hell" till sina trupper är det precis så man själv skulle vilja hantera sin ilska - men ens problem är oftast för komplicerade för att man ska kunna, våga, vilja gå ut och göra sashimi av dem som ljuger, slingrar sig, inte betalar, hycklar, skyller på varandra, saknar ryggrad.
Snarare är det Russel Crowes inre ilska i [I]The Insider[/I] som är lättare att identifiera sig med. När han går runt där i inledningsscenen med så mycket ilska och frustration inombords att han inte ens längre kan höra sina egna tankar - genialt illustrerat av Michael Manns sätt att lägga in påträngande störningsljud under de scenerna - kan man exakt känna igen sig om man inte bara varit arg i några minuter, utan har varit arg i en månad.
För att kunna hantera den sortens ilska krävs något annat - och jag har inte hittat något bättre än Mobb Deep. Alla deras album är bra men det bästa de någonsin gjort finns på soundtracket till Oliver Stones nya film [I]Any Given Sunday[/I]. Mobb Deeps låt där heter [I]Never Goin' Back[/I] och det har funnits dagar då jag lyssnat på den låten 20 gånger. Om och om igen.
Det är långt ifrån den mest aggressiva av låtar men jag har aldrig hört musik som bättre fungerar som ventil - ut med ilskan, analysera den, bearbeta den - när det känns som ens tinningar håller på att explodera inifrån, just som Russel Crowes i [I]The Insider[/I]. Du sitter fast i ett skruvstäd men Mobb Deep hjälper dig att lossa på skruvarna. Om och om igen får du den hjälpen.
Musiken på [I]Never Goin' Back[/I] är inte heller traditionellt hiphopkomp utan låter misstänkt lik den enormt suggestiva stämningsmusiken i filmen [I]Heat[/I]. Ingen samplingscredit anges, men det är samma episka, svepande synthesizermusik som trots att den är instrumental egentligen mest påminner om ett klassiskt körverk.
Jag har i mina recensioner de senaste tio åren ofta använt uttrycket "en av de 23 bästa låtar som gjorts". Tydligen har jag använt det så ofta att folk tror att jag på allvar gjort en sådan lista; jag får ofta brev och mail från läsare som ber mig just att göra en sådan lista. Problemet med de dussintals 23-listor jag gjort är nog att urvalet tenderar att växla från vecka till vecka, men om jag skulle göra en sådan lista i dag, när jag skriver detta, skulle Mobb Deeps [I]Never Goin' Back[/I] tveklöst hamna bland de tio översta.
Jo, jag tycker på fullt allvar att den är lika bra som Joy Divisions [I]Love Will Tear Us Apart[/I], Bob Marleys [I]Waiting In Vain[/I], The Impressions [I]It's All Right[/I], Geto Boys [I]Mind Playing Tricks On Me[/I], Chics [I]Good Times[/I], Aretha Franklins [I]Angel[/I], Funky Four Plus Ones [I]That´s the Joint[/I], John Coltranes [I]My Favourite Things[/I] och Bob Dylans [I]Positively 4th Street.[/I]Stad:
Kategori:
