Årets utländska album 2019

Musikredaktionen listar de allra bästa utländska skivsläppen från året som gått.

1. Nick Cave and the Bad Seeds — Ghosteen
Ghosteen Ltd/Border
Förra albumet spelades in i omedelbar chock efter att Nick Caves son avlidit, och Ghosteen är den uppföljande traumabearbetningen och sorgearbetet. Det är eftertänksamt, långsamt, episkt och mycket vackert, och auktoriteten i Nick Caves barytonstämma röst blir bara starkare med åren. Ghosteen är inte en rockskiva utan en mästares allra starkaste och mest komplexa konstverk.

2. Tyler, the Creator —Igor 
Columbia/Sony
Funfact: Earfquake skrevs ursprungligen för Justin Bieber, men Biebs tackade nej. Tur var väl det, för det kom att bli den mest framgångsrika låten på Tylers första Billboard-toppande album. Skivan är en berättelse om en relation från början till slut, till tonerna av själfull r&b, funk och neo soul. Han kan dessutom skryta med gäster som Pharell, Kanye, Jack White, CeeLo Green, Playboy Carti, Solange och Frank Ocean, och bevisar att vi har med en av vår tids mest nytänkande och modiga kreatörer att göra.

3. Julia Jacklin — Crushing
Transgressive/Border
Ingen sjunger så hest, slarvigt och slappt som Julia Jacklin, och ingen är så cool, självsäker och begåvad som Julia Jacklin. I år visade den australienska indiestjärnan oss att en skiva inte behöver vara felfri så länge den är rolig att lyssna på. Crushing är en skiva om att våga ge upp och att osentimentalt släppa taget. Det är den perfekta kombinationen av elektriska svängar och energi som inte längre kan tryckas ner. Det är perfektion i sin skevhet. 

4. TR/ST —The Destroyer – 1
Grouch
Robert Alfons släppte två album i år och detta är det vackraste. Det är kanske också den mest depp-popiga låtsamling han har släppt, med sorgsna syntballader, avskalade arrangemang och mycket känslor. Här har ingenting gömts bakom tunga ljudlager, utan rösten är naken och sårbar. Och vilken röst sen.

5. Young Thug — So Much Fun
300 Entertainment/Atlantic 
Efter en karriär full av mixtapes släppte Young Thug till slut ett album - och vilket album det blev! Hans avantgardistiska stil har länge varit en grogrund för andra stjärnor och So Much Fun står som ett monument över en genre som ständigt utvecklas. Trots att albumet är fullt av tunga gästartister lyser Thugger utan tvekan klarast. Det är omöjligt att ta sig genom So Much Fun utan att konstatera att det är ett av årets bästa album. 

6. Rival Sons — Feral Roots
Atlantic/Warner
Det har ofta handlat om ett direkt tryck och en intensiv smocka av sväng från Rival Sons, alltid genomförd till yttersta perfektion, men alltid med utrymme för luft. Feral Roots vågar stanna upp och rota ner sig, bokstavligt talat. Det är varmt och organiskt på ett sätt du sällan upplever rock på stora scener i dag, men också med ett större djup och låtar som vågar ta tid på sig för att bygga dynamik.

7. Alex Cameron — Miami Memory
Secretly Canadian/Playground
Ingenting är för privat när Alex Cameron skriver en låtsamling till sin tjej Jemima Kirke. Här finns ärliga funderingar kring att vara styvfarsa, orgasmskildringar och annat juicy, till kompetenta och svängiga poptoner med drag av Springsteen och mer samtida soft rock. Som en uppriktig, tonsatt dagbok med indiehitpotential. 

8. Solange — When I Get Home
Columbia/Sony
Solanges resa har länge handlat om att ta sig bort från traditionell pop och r&b och i riktning mot obrydd frihet förknippad med jazz, experimentell soul och psykedelisk rock. Här tacklar en modig allkonstnär arv och miljö i en musikalisk hommage till staden Houston, på ett album som ibland nästan helt överger traditionellt låtskrivande till förmån för känslor och ljudkonst.

9. Black Midi — Schlagenheim
Rough Trade/Playground
Fyra unga arga ekvilibrister kan fanimej inte bestämma sig för om de vill spela avancerad jazzrock, suggestiv kraut eller bara röja våldsamt. Så de gör alltihop, samtidigt, i tvära kast och krångliga vändningar som hade kunnat vara outhärdliga. Men kompromisslösheten är frustande och ruskar om, och Geordie Greep har en gedigen kaxighet som inte hörts sedan Mark E Smiths ungdomsdagar. 

10. Blood Orange — Angel’s Pulse 
Domino/Playground 
Någonstans i gränslandet mellan neo soul och r&b finner vi Blood Oranges briljanta mixtape Angel’s Pulse. De vilt skilda spåren alstrar alla energin ur mötet mellan hårdhudade urbana uttryck och Blood Oranges silkeslena röst. Resultatet är brokigt och vackert. Alla spår på detta lågmälda mästerverk är dessutom producerade av Blood Orange själv vilket vittnar om hur genialisk han faktiskt är.  

11. Lily & Madeleine — Canterbury Girls
New West/Border
Om möjligt har vi börjat älska 70-talsinfluerad pop ännu mer i år. Musiken är mjuk, produktionen okomplicerad och systrarna Jurkiewicz satsar sina kort på texterna. Lily & Madeleine har förstått storheten i en avskalad ljudbild och använder sig av det instrument de bäst behärskar – rösten. Sången på den här skivan är magisk och en lättsamt och lättsmält approach till sorgliga ämnen gör systrarna till en intressant popduo. 

12. Slipknot — We are Not Your Kind 
Roadrunner/Warner
Det amerikanska storbandets sjätte album kom som en förlösande funktion efter stor turbulens i Slipknot-lägret. Den frustration, ilska och sorg som byggts upp, inte bara hörs, utan känns även djupt. Det är ett Slipknot som ännu en gång balanserar mellan galenskap och tyglad aggression. Detta resulterar i ett album med tydligare metalinfluenser och en Corey Taylor i magnifik toppform, såväl som vrål och sång.

13. Orville Peck — Pony 
SubPop/Playground
Mannen bakom den fransbeklädda masken i Stetsonhatten fick oss att kliva ur våra trånga popkostymer och anamma countrymusiken och dess klädkod i år. Aldrig har det varit så hett med cowboys! Tack vare Orville Pecks skickliga konstnärskap har vi suktat efter ökenhetta i den amerikanska södern, boloties och hemliga romanser män emellan. Pony har även öppnat upp dörren för queermusiker inom genren och det tackar vi för.

14. Maggie Rogers — Heard It in A Past Life
Capitol/Universal
Ett plötsligt kändisskap slängde henne in i det offentliga över en natt, och förväntningarna blev plötsligt enorma på en artist som inte ens släppt en EP. Men även om debuten fick hastas fram levererade den över förväntan. Den här plattan gav oss oförglömliga hits, tog debutanten till några av världens största scener, och har lagt grunden för ett framtida artisteri på hennes egna förutsättningar.

15. Deathspell Omega — The Furnaces of Palingenesia
Norma Evangelium Diaboli
Frankrikes mörkaste och mest excentriska black metal-band tar fram sitt mest ljudmässigt kontrollerade kaos. Vågen tillåts tippa brant mellan kaos och disharmoni, men hittar alltid en väg ut och in i ett svart lugn. Denna nyfunna riktning som inleddes på föregående album visar upp hur de är ett av få band som förtjänar den elitistiska benämningen som avantgarde.

16. Lana Del Ray — Norman Fucking Rockwell
Polydor/Universal
Tänk att det gick att göra en lika bra skiva som Honeymoon. Här har Lana Del Rey stigit ut från sin opiumdimmiga kammare, ut i den bländande kaliforniska solen, där hon sjunger precis så oantastligt skört, nostalgiskt och släpigt som bara hon kan. Detta är en destruktiv kärleksskiva som låter lika mycket 50-tal som precis just nu.

17. Mercury Rev — Bobbie Gentry's the Delta Sweete Revisited
Bella Union/Border
Obskyr-poppens tonsättare släppte en tidlös, smooth och förförisk skiva i år. Bandet hyllar och tolkar Bobbie Gentrys album från 1968 genom att bjuda in 12 olika sångerskor för att sjunga in låtarna, bland andra Norah Jones och Susanne Sundfør. Arrangemangen blandar de olika musikernas olikheter med Mercury Revs ljudbild och enkla utförande. Slutprodukten är både respektfull mot originalet och ett nyskapande av formatet.  

18. The National — I Am Easy to Find
4AD/Playground
”I had one thing to do, and I... couldn’t do it”, suckar Matt Beringer med den där medryckande djupa förtvivlan som blivit hans signum. Men The National fortsätter också förnya sin dova och pessimistiska rockmusik, här med elektronik, barnkörer, pålkranar och en parad av gästartister som bjuder in till djuplyssning utan att förlora sin omedelbarhet. 

19. Summer Walker — Over it 
Interscope/Universal 
Debutalbumet bevisar att Summer Walker är den okrönta drottningen av inkännande slow jams. Walker lyckas skapa progressiv r&b utan att tappa kontakten med genrens ursprung, och det gör Over It till en nytänkande nostalgitripp med så många starka spår att det är svårt att välja en favorit. 

20. Kanye West — Jesus Is King
Good/Def Jam
Han må ha lagt ribban ganska lågt för sig själv, men denna platta inhyser mycket av Kanyes bästa musik på flera år. Den tog honom dessutom tillbaka till toppen av hitlistorna, och in på ett gäng religiösa topplistor som nog inte hade väntat sig ett gästspel av Kanye West. Workshopad under ett helt år av söndagspredikan levererade han musik med air av forna tiders glansdagar.  

21. Ezra Furman — Twelve Nudes (Bella Union/Border)

22. Amanda Palmer — There Will Be No Intermission (Cooking Vinyl/Playground)

23. Apparat — LP5 (Mute/Border)

24. Devin Townsend — Empath (InsideOut Music)

25. Freddie Gibbs & Madlib — Bandana (ESGN/Sony)

26. Kevin Morby — Oh My God (Dead Oceans/Playground)

27. Mark Ronson — Late Night Feelings (Columbia/Sony)

28. Yak — Pursuit of Momentary Happiness (Fat Possum/Caroline)

29. Mayhem — Daemon (Century Media)

30. Purple Mountains — Purple Mountains (Drag City/Border)

31. Thom Yorke — Anima (XL/Playground)

32. Tiny Ruins — Olympic Girls (Ba Da Bing/Border)

33. Beth Gibbons & The Polish National Radio Symphony Orchestra — Henryk Górecki: Symphony No. 3 (Symphony of Sorrowful Songs) (Domino/Playground)

34. Beyonce — Homecoming The Live Album (Columbia/Sony)

35. Bonnie 'Prince' Billy — I Made A Place (Domino/Playground)

36. Dave — Psychodrama (Neighbourhood)

37. Tim Presley & White Fence — I Have to Feed Larry's Shark (Drag City/Border)

38. Vitriol — To Bathe from the Throat of Cowardice (Century Media)

39. Drab Majesty — Modern Mirror (Dais Records/Playground)

40. Dream Theater — Distance Over Time (InsideOut Music)

41. Pivot Gang — You Can´t Sit with Us (Pivot Gang)

42. Toy — Happy in the Hallow (Tough Love/Border)

43. Keuning — Prismism (Thirty Tiger/Border)

44. One True Pairing — One True Pairing (Domino/Playground)

45. Rammstein — Rammstein (Universal)

46. Skepta — Ignorance is Bliss (Boy Better Know)

47. Weyes Blood — Titanic Rising (SubPop/Playground)

48. Angel Olsen — All Mirrors (Jagjaguwar/Playground)

49. Deerhunter — Why Hasn't Everything Already Disappeared? (4AD/Playground)

50. Redd Kross — Beyond the Door (Merge(Playground)

Här hittar du musikredaktionens lista över de bästa svenska skivorna 2019.