Nöjesguidens musikredaktion listar de allra bästa svenska skivsläppen från året som gått.
1. Hurula - Jehova
Razzia Records/Sony
På sin andra fullängdare försöker Robert Hurula gå vidare från sin traumatiska bakgrund i jakten på tro och hopp. Men hans texter har förblivit lika naket ärliga och berättelserna berör mer än någonsin. En dyster verklighet, där lycka aldrig kommer gratis. Hurula klär sina rader i rättfram pop med punkådran ständigt närvarande. En av de sorgligaste sakerna med 2020 är att vi inte fått ta del av de här låtarna live.
Nöjesguidens musikredaktion har röstat fram Jehova som årets bästa svenska platta! Hur känns det?
– Det är otroligt fint. Jag blev skitglad. Kanske för att allt är som det är. Att man inte har spelat konserter och så. Det känns inte som skivan börjat leva än, utan att den bara lades ut. Jag hade nästan slutat tänka på albumet, gått vidare. Så hände det här! Det känns skitkul.
Det är ju väldigt många som berörs av dina texter och kanske hittar egen mening med hjälp av dem, varför tror du att de berör så pass mycket som de gör?
– Jag märker att folk vill prata med mig, särskilt när jag träffar människor vid konserter och sådär. Att de känner att jag har ju delat med mig så då vill de dela med sig till mig. Folk vill gärna berätta väldigt personliga upplevelser. Då i samband med att de verkligen har känt igen sig i vissa saker. Det är ju enormt fint att det funkar så. Det ser jag som något väldigt stort.
Ditt album heter Jehova, Nöjesguiden tycker att du har gjort årets platta, finns det risk för att ett Jesuskomplex väntar runt hörnet?
– Haha! Nej, nej. Skivan är väl kanske mer för mig en fascination över att behöva leta sig så långt för att hitta någonting. För mig är det extremt att behöva vända sig dit för att hitta en väg ut. Det är stort och svårt att prata om allt det här. Det blir ganska snabbt personligt. Jag har sett det hända liksom. Att den minst troende människan blir religiös. I någon slags desperation.
Har du något eget favoritalbum från i år?
– Jag vet inte, vad har släppts i år? Det har varit ett så konstigt år. Jag har lyssnat mycket på konserter och livealbum. Lyssnat på skitkonstig musik på sistone också. Men Kites liveskiva släpptes i år. Den var fin. Thåström släppte ju en liveskiva också. Den kom ut samma dag som jag skulle ha spelat på Cirkus. Så då ville jag lyssna på livemusik. För att det kändes så tråkigt.
2. Franska trion - Är det konstigt?
Franska Trion
Trion beskriver själva albumet som ”en mollstämd historia, men inte nödvändigtvis så dyster för det”. Låt er inte luras, för den är ganska dyster. Men på ett energiskt och träffsäkert vis. Matti Ollikainen är en av Sveriges bästa textförfattare. Slående skildringar om politisk uppstudsighet och hjärtslitande diskbänksrealism till tonerna av jazzig rock fylld av blås och lysande pianospel. Ollikainens säregna röst är pricken över i:et för att få till precis rätt känsla.
3. Hanna Järver - Tusen täta lögner in
Smuggler Music
Den självbiografiska skivan handlar om en relation i förfall. När det oundvikliga slutet närmar sig och man måste inta position för att minimera skadorna på hjärtat. Järver uttrycker sig genom okonstlade texter på svenska där hon förmedlar något skört och stärkande på samma gång. Med hjälp av modern melankolisk pop och ett härligt överflöd av ljudeffekter ställer Järver sig stadigt på den svenska musikscenen med ett sound som ligger helt rätt i tiden.
4. Dolce - Ur aska
Norr Arts
Temat för Dolces album handlar om att våga låta en dröm dö för att ge plats åt andra. Att avsluta ett förhållande trots att man är rädd för att vara ensam. Att döda en tidigare version av sig själv för att kunna resa sig ur askan. Det är sällan popmusik är så känslosam för en lyssnare, men den norrländska duon har tveklöst lyckats producera en rysning som håller i sig genom alla nio låtar.
5. Christian Kjellvander - About Love and Loving Again
Tapete/Border
På senaste skivan låter Christian Kjellvander improvisationen influera indie-americanan. Sångerna låter sig utvecklas över lång tid, och har gott om utrymme för utsvävningar, men behåller samtidigt sin struktur. Det är i denna kontrast som skivan lyckas skapa ett konstnärligt djup. Ljudvärlden är mörk, vardagen och kärleken är textmaterialet, och med hans sångröst skapas vacker, poetisk musik.
6. I.B Sundström - Antropofagernas rike
Teg/Border
I.B. Sundströms musik är samtidigt vacker, ironisk och drömlik. Texterna på senaste albumet är ett ode till apokalypsen, identitetslösheten och havet. När de levereras av Sundströms sköra stämma blir de samtidigt gränslöst vackra och djupt sorgliga. Lyssnaren sveps in i en feberdröm på randen till undergången, men det är ingen mardröm. Istället är det en hyllning till kärleken. Det här är en av Sveriges mest unika artister.
7. Ana Diaz - Tröst och vatten
Winwin/Sony
Ana Diaz förmåga att förmedla avskalad sårbarhet gjorde att Tröst & Vatten lämnade oss alla med blottlagda hjärtan. Likt tonsatt poesi, sker omsorgsfullt valda ordföljder i perfekta flöden och resonerar såväl med varandra som med lyssnaren. Med Ana Diaz skickliga textförfattande lyckades hon skapa minutiösa och varsamma känsloskildringar där hon bjuder in, anförtror lyssnaren och således totalt trollbinder.
8. Yasin - More To Life
MadeNiggaMusic
Drygt fyra månader efter sitt debuterande album gav Yasin ut sin andra skiva och imponerande nog är det som att artisten hann leva en hel livstid där emellan. More To Life är det ultimata kvittot på att Yasin fullkomligt dryper av kreativ talang och hunger. Rappen sker med om möjligt ännu mer pricksäkert flow, men också med ny mognad och omgång opolerade känslor. Skivan är ett resultat av personlig utveckling, men framförallt beundransvärt mod.
9. The Legends - The Legends
Golden Islands
Johan Angergårds enmansband har på den här skivan fått hjälp av en handfull kvinnor med karaktäristiska röster. Från Karolina Komstedts skira sång till Vilma Floods countryröst. Hela albumet är som en samlingsskiva från Angergårds karriär, inklusive ett flertal av de band han släppt på Labrador. Det är nostalgipoppigt, svängigt och ljuvt och har man aldrig tidigare lyssnat på The Legends är detta en utmärkt introduktion.
10. Lik - Misanthropic Breed
Metal Blade
Grundad i Stockholmssoundet, tar Lik på sin tredje giv mer intryck av den melodiska Göteborgsscenen utan att dra ner på smutsig Entombed-dist. Ett riskfyllt drag, men kvartettens imponerande riffsnickeri är en oemotståndlig uppvisning av en intensiv mångsidighet som vägrar tumma på genrens anrika arv. En morbid musikalisk skräckgestaltning som resulterar i en ren uppgradering av skandinavisk death metal.
11. Håkan Hellström - Rampljus
Woah Dad / Warner
Göteborgaren har de senaste åren fått kritik för att musiken har blivit urvattnad, men på sitt tionde album slår han hål på fördomarna. Det nya soundet genomsyras av ärlighet och ilska. Det är ett stort fuck you mot alla som tycker att Håkan var bättre förr. På skivan målas en hel värld fylld av experimentell musik. Vi svävar mellan den sorgsna verkligheten och de vildaste drömmarna. Håkan flyger - och det gör vi med.
12. Ane Brun - After the Great Storm
Balloon Ranger Recordings
Med fingertoppskänsla skapar Ane Brun musik som på samma gång är lågmäld och monumental. En stråkorkester och elektroniska beats blandas och skapar oerhört vackra och intressanta ljudbilder. Tankar förs till 90-talets Björk, Massive Attack och Radiohead. Men musiken känns samtidigt ytterst modern och relevant. Den är avlägsen, ensam och drömsk. En mästerlig skildring av pandemins känslolägen.
13. Mattias Alkberg - Bodensia
Teg
Detta är ännu en politisk skriva från domedagsprofeten Mattias Alkberg, där texterna överglänser de trivsamt tralliga melodierna. Alkberg varvar sin karaktäristiskt skeva gnällsång med att förvandlas till en klassisk trubadur och skivan har inte bara ett av årets snyggaste omslag, utan är även en ovanligt snäll produktion. Det är mer piano än punk och stundtals låter den nästan psalmlik. Ska man välja en profet, är Alkberg en god kandidat.
14. Alice Boman - Dream On
Adrian Recordings
Alice Boman sjunger gripande om olycklig kärlek. Hennes röst är sårbar, texterna hjärtekrossande. Superproducenten Patrik Berger ger musiken ytterligare djup med en bedårande vacker produktion. En kombination av reverbeffekter, synthar, välkomponerade stråkarrangemang och Alice Bomans sedan tidigare lite analoga lofi-sound. Tillsammans blir det lika intimt som det är mäktigt. Ett anthem för obesvarad kärlek.
15. Shitkid - 20/20 Shitkid
PNKSLM Recordings
Shitkid är bara Åsa Söderqvist igen. Och den här gången har hon tagit sig ut på okända vatten, med ett betydligt mer postpunkigt sound. Trummaskinen är ledstjärnan i produktionen. Det är minimalistiskt, distat och rått i typisk Shitkid-anda. Men samtidigt känns det här som Söderqvists mest genomarbetade projekt hittills. Spöklikt ekande röster och effektfulla kontraster mellan poppiga element och arrogant punk.
16. Mando Diao - I solnedgången
Playground
17. Vasas flora och fauna - Möte med skogsgardisterna
Startracks
18. Florence Valentin - Det var en gång
Playground
19. Peter Bjorn and John - Endless Dream
Ingrid
20. Terra - Underbara saker
Welfare Sounds
Listan är framröstad av Nöjesguidens musikredaktion, som består av Sara Berg, Christoffer Bertzell, Morgan Storesund Skarin, Love Carbin, Anna Bjermqvist, Raffaella Lindström, Sofie Andersson, Patrik Forshage och Tina Rosenfink.
Läs även: Årets bästa utländska album 2020
