Årets bästa musik 2018

Musikredaktionen listar de allra bästa skivsläppen från året som gått. Listorna är framröstade av Nöjesguidens musikredaktion, som består av Sara Berg, Christoffer Bertzell, Patrik Forshage, Armani Maleh, Tina Rosenfink och Sophie Winberg.

Årets bästa svenska skivor 2018

Med Ruins har First Aid Kit gjort årets bästa svenska album. Grattis, Johanna och Klara Söderberg!
– Det är helt sjukt ju! Hur tänkte ni?
– Tack som fan!

När Nöjesguiden träffade First Aid Kit inför utgivningen av Ruins i januari i år var ni inte helt säkra på hur skivan skulle tas emot. Nu vet ni. 
– Jaa… eller… Man vet ju inte, de flesta reaktionerna från dem som lyssnar får vi ju aldrig veta om. Men det är klart att det är kul att vi fick ganska bra recensioner! '
– Men när skivan väl är släppt så släpper vi nog den i tankarna också, och börjar tänka framåt. 

Betyder det att ni redan är på väg med ny musik? Inför Ruins hade ni ju en flera år lång paus, och ni beskrev den som nödvändig efter att ni kört slut på er själva.
– Och det här året har varit det värsta någonsin. Vi har gjort någonstans runt 125 gig i år, en spelning var tredje dag. Överallt!
– I USA har vi varit flera gånger. 
– Så vi kommer att behöva ta en paus igen. Men förhoppningsvis inte lika lång. 

Ni tog ut svängarna i arrangemangen på Ruins. Vart tar musiken vägen härnäst?
– Det vet man inte än, tvekar Klara. Men vi ska inte skriva lika deppiga låtar. Man orkar inte hålla på att sjunga bara ledsna sånger, vi behöver lite mer upptempo. Om det beror på att vi är gladare nu vet jag inte…
– Jag är, jublar Johanna. 

Om ni hade suttit i Nöjesguidens musikjury, vilken skiva hade ni röstat på som årets bästa år 2018?
– Oj, svårt, tvekar Johanna. Mitski kanske? Florence har gjort en bra skiva, och Neko Case. Och Phosphorescent!
– Jag vet inte, säger Klara. Vänta ska jag kolla mina spellistor…. Nämen jag lyssnar ju på musik från så många olika år. Men visst, vi kan enas om Mitski och hennes Be the Cowboy.

1. First Aid Kit – Ruins (Columbia/Sony)
Med en katalog som deras fanns en rädsla för att det skulle bli svårt att överträffa sig själva. För ett band som redan nått näst intill teknisk perfektion var den enda vägen att slänga sig ut på djupt vatten, och svaret hittade systrarna i att totalt blotta sina trasiga hjärtan, ärligare och sorgsnare än någonsin förut. Det enorma arbete som ligger bakom deras musik lägger en stadig grund, men får spela andrafiol när den riktiga stjärnan är de själva. Deras erfarenheter, känslor och den force de majeur som är systerskapet. Resultatet blev en ruin, vackrare än den ursprungliga byggnaden någonsin kunnat vara. 

2. Seinabo Sey – I'm A Dream (Saraba/Universal)
En plats i toppen av listan är en självklar placering för den andra skivan signerad Seinabo Sey, Sveriges absolut största, vackraste och mäktigaste röst. Det är en känslostorm där hjärtat växer större för varje ton och varje ord tränger in djupare under huden tills varenda låt känns som en egen värld man aldrig vill lämna. När den sista tonen tystnat dröjer sig rysningarna kvar, av välbehag.

3. Robyn – Honey (Konichiwa/Universal)
Efter ett uppehåll på åtta år är Robyn tillbaka med en träffsäker skiva som är både sensuell som dansant. Robyn levererar en perfekt balans mellan mjukt och starkt samtidigt som det är personligt utan att kännas för privat. Den här skivan är efterlängtad av många och lämnar ingen besviken. Årets comeback!

4. Lykke Li – So Sad So Sexy (RCA/Sony)
Det här är en oerhört proffsig och välproducerad skiva, där Lykke Li har hittat den optimala blandningen mellan hitliste-r'n'b, powerballader och en stor personlighet. Låtarna är känslofyllda utan att bli förutsägbara eller sliskiga, sorgsna utan att bli gnälliga och kraftfulla trots att de i grunden är lågmälda. En alltigenom mycket elegant prestation.

5. Jenny Wilson – Exorcism (Goldmedal/Border)
En stark skiva, både musikaliskt och textmässigt. Jenny Wilson gjorde konst av en våldtäkt och resultatet blev något av det bästa hon skapat hittills. Sången är skarp, panikartad, distanserad och digitaliserad, som om hon klivit utanför sin kropp för att kunna bearbeta upplevelsen. Musiken är hetsig, artificiell och arg, som en blandning mellan MIA och ett tevespel.

6. Viagra Boys – Street Worms (YEAR0001)
Stockholmsbaserade Viagra Boys debuterade med en rå och underhållande platta som är ett knytnävsslag i magen samtidigt som den är en blöt kyss på pannan. Viagra Boys har en så tvärsäkert uttryckssätt och musiken har lämnat oss med att längta efter mer.  

7. The Field – Infinite Moment (Kompakt/Border)
Axel Willners minimalistiska techno är varken publikfriande eller särskilt lättillgänglig och det är just det som är dess styrka i dessa tider av själlös, kommersiell EDM. Skivan består av sex långa, repetitiva spår, där ljudbilden ofta tycks hämtad från naturen, innan den styckats upp och skitats ned. Det är kornigt, knastrigt och dunkelt och lika fängslande som ett sektmöte.

8. Hardcore Superstar – You Can't Kill My Rock N' Roll (Gain/Sony)
På sitt elfte album genomför göteborgarna en nystart med ett album som levererar en tidigare ouppnådd nivå av melodiskt rockhantverk. Det är med en djupare eftertanke och genomtänkt dynamik som bandet hittar kärnan i sin hårdrock där 80-talets arenarock samsas med ett hårdare metalriffande. Det är fortfarande party, men den skramliga punkigheten har polerats till Sveriges snyggaste rock.

9. Hästpojken – Hästpojken är död (Tamiami Records)
På sitt fjärde album flörtar Hästpojken skamlöst med den mest kommersiella popmusik. Det är är idel solskensmelodier och soulblås, Abba och Gessle, och Martin Elissons sång är snygg och tillgänglig. Men texterna är intensivt mörka, och passionen är större än någonsin förr. 

10. ShitKid – This Is It EP (PNKSLM)
Förstaupplagan av den här EP:n bröt mot lagen och fick dras in för sitt omslags skull, men egentligen är det ShitKids avskalade och hyperintensiva låtar för trashgitarr och basal trummaskin som är riktigt samhällsfarlig. Med sin tvärsäkra kan-själv-kaxighet gör ShitKid landets mest moderna rockmusik.

11. Tove Styrke – Sway (RCA/Sony)
Det här är ett praktexempel på vad modern pop bör vara. Det är smart, sexigt, dansant och har redigerats med järnhand för att resultera i en kort platta utan några svaga stunder. Med denna pop-perfektion placerade sig Styrke i toppen av sina samtida likar, och omvärlden har nu, mycket välförtjänt, börjat uppmärksamma henne. Vi inväntar nästa steg med spänning.

12. Dolores Haze – Play Hard Fuck Hard Love Hard (Warner)
Efter att återigen ha bevisat att de kan bitas minst lika hårt som de skäller är det hög tid att vi slutar förvånas över hur bra de faktiskt är. Denna uppföljare är mer arbetad, städad och polerad än debuten som föregick den, men lyckas ändå behålla bandets fuck-you-essens. 

13. Sarah Klang – Love In The Milky Way (Pangur)
Ett kärleksfullt utformat soundtrack, redo att addera lite melankolisk magi till ditt liv. Sarah bidrar med det pampiga och melodramatiska som den svenska musikscenen så desperat behöver, och det är lätt att glömma att vi har med en debutant att göra. Varenda spår framförs med en självklarhet och ett självförtroende, välpolerat på ett sätt som är få debutplattor förunnat. 

14. Avantgardet – Alla känner apan (Avantgardet/Border)
Det har redan sagts men det tål att upprepas: Avantgardet släppte sin bästa skiva i år. Utan att kompromissa bort sin personliga stil har bandet hittat ett sätt att utvecklas som är naturligt och efterlängtat. Det råa och sorgsna soundet som bottnar i missbruk och vilsenhet samspelar med mer upplyftande melodier om kärlek och framtid. Avantgardets nya skiva är ljuset i tunneln.

15. The Night Flight Orchestra – Sometimes the World Ain't Enough (Nuclear Blast/Sony) 
Som en neonstjärna på det tidiga 80-talet lyser denna skånska pärla upp en annars ganska medelmåttlig nutida aor-scen. Nog för att detta är en nostalgitripp utan dess like där discorock samsas med peppiga Survivor-gitarrer och fluff-syntar, men denna typ av organisk rockmusik har en viktig plats i dagens odynamiska marknad för lite tuffare rock – en lektion i allt som var bra med 80-talet.

16. Fricky - Aqua Aura (Random)

17. Little Jinder - Hejdå (Trouble & Bass/Warner)

18. Neneh Cherry - Broken Politics (Smalltown Supersound)

19. Tribulation - Down Below (Century Media/Sony)

20. Taken by Trees - Yellow to Blue (Art:Ery)

 

Årets bästa utländska skivor 2018

1. Kendrick Lamar – Black Panther. The Album – Music From And Inspired By (Top Dawg/Universal)
Vem lyckas samla hela hiphop- och RnB-världens bästa och hetaste namn till ett film-soundtrack om inte Kendrick Lamar? Och vem, om inte han, lyckas genomföra det med sån utsökt precision att den toppar denna årsbästa-lista? Tillsammans skapar de olika rösterna och uttrycken, under hans briljanta regi, något större än filmen i sig. Soundtracket till 2018 är inget annat än detta.

2. St. Vincent – MassEducation (Luna Vista/Caroline)
På sitt förra album excellerade St Vincent i extrovert elektrisk och elektronisk konstrock, så omtumlande att budskapet om maktstrukturer riskerade att hamna i skuggan. Med en ny version av skivan, nu enbart ackompanjerad av en mäktig flygel, framstår budskap, sånger och Annie Clarks geni ännu tydligare. 

3. Cat Power – Wanderer (Domino/Playground)
Cat Powers magi har förtrollat oss under årtionden, men nu använder hon sina krafter för stärkande berättelser om viktiga kvinnor. Det är lika vackert som fantasieggande och upplyftande.

4. Boy Pablo – Soy Pablo (U OK?/Border)
Indiemusikens nya golden boys. Med influenser från Kanada och USA har det norska bandet Boy Pablo hittat ett koncept som är oslagbart. De gör poppig musik som viskar om melankoli och sårbarhet som alla millennials upplever och det är uppfriskande med ett ungt band som vågar vara personliga. 

5. Phosphorescent – C’est La Vie (Secretly Canadian/Playground)
Matthew Houck har hittat nya värden i livet - familjen istället för flaskan - och sångerna är nu hoppfulla och ibland rent sprittande kärleksfulla. Arrangemang kopplar traditionell pedal steel med AutoTune, och stundtals är det rent Leonard Cohenskt på Phosphorescents starkaste skiva hittills.

6. John Maus – Addendum (Ribbon/Playground)
Efter att ha varit tyst i flera år, släppte John Maus två skivor på kort tid. Detta är den andra, av titeln att döma sedd som ett tillägg, rent av ett förtydligande. Kanske att låtarna är aningen dovare och mer tillbakadragna, men barockorgeln, medeltidsorkestern och kyrkogårdssvänget finns kvar. Det är egentligen inte speciellt samtida, men så har ju Maus aldrig varit känd för att gå i raka led heller.

7. Judas Priest – Firepower (Sony)
Gammal är äldst – och här stämmer det för de brittiska veteranerna som ännu en gång demonstrerar hur ett gubbigt sväng går att kombinera med moderna metalgitarrer och dubbeltramp. Rob Halford visar extremt få tecken på att gå väl över pensionsålder samtidigt som nyförvärvet Richie Faulkner föryngrar bandet med sitt nära Zakk Wylde-iga driv. Vill du veta vad heavy metal är – lyssna på Firepower.

8. Let's Eat Grandma – I'm All Ears (Transgressive/[PIAS])
De här två brittiska bästisarna startade band när de var 13. De bär upp träningsoverall bättre än du någonsin skulle kunna, och gör musik som verkligen inte ber om ursäkt för sig. Full av allt-på-en-gång-pop och alla-instrument-samtidigt-låtar kräver skivan din uppmärksamhet, och Brexit till trots ser åtminstone Englands musikframtid ljus ut. 

9. Teyana Taylor – K.T.S.E. (GOOD Music/Universal)
Detta är kanske det enda riktigt bra som kom ur Kanye Wests Wyoming-production-bonanza of 18’. I och med detta släpp har Taylor äntligen nått de höjder vi i tio år vetat att hon haft kapacitet till. Tidvis lyckas skivan till och med ge oss bland den bättre hiphopen/r&b’n släppt på den här sidan om millennieskiftet.

10. Kamasi Washington – Heaven and Earth (Young Turks/Playground)
Tre ord som inte ofta används tillsammans: svincool, bred, jazz. Men det är just var det här är. Kamasi Washington spelar med samtidens bästa, från Kendrick Lamar till Ibeyi, men det är på sina egna plattor han får fritt spelrum att nörda ur. Resultatet blir evighetslånga skivor fulla med musik som är odiskutabelt bra.

11. The Blaze – Dancehall (Animal 63/Columbia)
Först langade kusinerna i The Blaze ut en rad filmiskt perfekta musikvideor under ett par år, innan de äntligen släppte sin debutskiva. Titeln ska inte läsas som en genrebeteckning; detta är snarare driven, lekfull och melodisk electro med röster som förvrängts för att låta förvillande lika. Och även om låtvideorna imponerar, är detta ändå musik som står bra på egna ben.

12. The Internet – Hive Mind (Sony)
Varje gång The Internet släpper nytt puttar de ner sig själva från toppen av modern soul-berget och denna skiva är inget undantag. Nu är de ännu mer färgstarka, modigare och framförallt funky. Beundransvärt är det definitivt hur bandet lyckas skapat något så nyskapande medan det samtidigt låter så bekant. Svängarna är stora, men leder till fantastiska platser man aldrig kunde förvänta sig.

13. Carpenter Brut – Leather Teeth (No Quarter/Caroline)
Synth wave-scenen fortsätter bara att växa och Carpenter Brut går i fronten genom att här lyckas kombinera scenens två motpoler: den mörkt ockulta, dödsglorifierande och sexfixerad hårdheten med den mer sliskiga 80-tals neonskimrande westcoast-stämningen. Kontrasterna kan te sig hårda, men fransmannen binder obehindrat ihop dem på ett sätt som ingen annan inom genren gör – än.

14. Buxton – Stay Out Late (New West/Border)
Buxton är otroligt bra på att kombinera folk, rock, indie och psykedelisk Americana utan att det blir rörigt. Buxton är egensinniga i sitt sätt att göra musik på och det är en sann treat att få ta del av deras värld. Den här skivan funkar lika bra på fest som på regniga tisdagar, de ger oss allt vi kan tänkas behöva.

15. Arctic Monkeys – Tranquility Base Hotel & Casino (Domino/Playground)
Arctic Monkeys tar oss på en surrealistisk resa genom en melankolisk och mörk galax. De återvänder starkt efter ett längre uppehåll med ett nytt spännande sound. Den nya skivan är utomjordlig, hemlighetsfull och unik. Alex Turner har aldrig varit mer självsäker och äventyrlig på samma gång, och bandet lämnar ett stort avtryck på musikåret.

16. Hinds – I Don't Run (Lucky Number/Border)
Spaniens coolaste personer i ett och samma band? Ja det är Hinds, såklart. Årets insats är ett album som påvisar att Hinds klarar av att ta sig ann ett mer polerat projekt och utföra det skickligt. Den nya skivan är mindre lo-fi än tidigare, men minst lika underhållande och älskvärd. Vi ser fram emot att se vad indiebandet hittar på nästa år.

17. Blood Orange – Negro Swan (Domino/Playground)
Som en dagbok har Dev Hynes lyckats presentera ett samtida porträtt av sig själv och sin generation. Sprängfylld av politiska referenser, spoken word, rap och allt man kan tänka sig (stråkar inkluderat) lyckas säcken knytas ihop med den där unika men sköra fingertoppskänslan som bara hittas på ett Blood Orange-album.

18. How to Dress Well – The Anteroom (Domino/Playground)
Detta är det finaste Tom Krell har åstadkommit i musikalisk väg. Så sårbart, öppet och skissartat och långt ifrån hur han brukar låta. Här har den sliskiga r'n'b:n fått stå tillbaka för en betydligt mer komplex och intressant ljudbild, där låtarna trevar sig fram, vänder om och återkommer i nya skepnader. Det är sampligt, electroexperimentellt och genomgående mjukt, sårbart och ärligt.

19. Ty Segall – Freedom's Goblin (Drag City)
På det bästa av det här årets tre Ty Segall-album slänger han sig under 75 minuter med en lång radda låtar som var och en hade varit det bästa andra band någonsin skapat. Somt är kraftfullt rockigt, somt är intrikat psykedeliskt, annat är eleganta countryballader och något är bara hardcorepunk. Ty Segall är bäst på alltihop.

20. Kurt Vile – Bottle it in (Matador/Gulcher/Mexican Summer)
Han drar fram det vackra i vemodet och sorgen. Det finns något gammalmodigt med Kurt Vile, han sjunger om livet och kärleken på ett sätt som sällan förekommer nuförtiden. Han använder fraser som dryper av den amerikanska landsbygden och får oss att längta efter en svunnen tid.

21. Timecop1983 - Night Drive (Timecop1983)

22. Young Thug - On The Run (Warner)

23. The Carters - Everything Is Love (Roc Nation/Sony)

24. Travis Scott - Astroworld (Epic/Grand Hustle)

25. Car Seat Headrest - Twin Fantasy (Matador/Playground)

26. Kasper Bjørke Quartet - The Fifty Eleven Project (Kompakt/Border)

27. A Perfect Circle - Eat The Elephant (BMG/Warner)

28. The Growlers - Casual Acquaintance (Beach Goth)

29. Ravyn Lenae - Crush EP (Warner)

30. Ry Cooder - The Prodigal Son (Caroline)

31. The Beat Escape - Life is Short the Answer's Long (Bella Union/Border)

32. Bleeding Through - Love Will Kill All (Sharptone)

33. Kids See Ghosts - Kids See Ghosts (GOOD Music/Universal)

34. Troye Sivan - Bloom (Capitol/Warner)

35. Janelle Monae - Dirty Computer (Bad Boy/Warner)

36. The Aquadolls - The Dream and the Deception (Burger/Aqua Babe)

37. The Midnight - Kids (The Midnight)

38. Planningtorock - Powerhouse (DFA/Border)

39. Tony Molina - Kill the Lights (Slumberland)

40. Belle & Sebastian - How To Solve Our Human Problems (Matador/Playground)

41. Angelique Kidjo - Remain in Light (Waveworks)

42. Blood of the Sun - Blood's Thicker Than Love (Listenable/Border)

43. George FitzGerald - All that Must Be (Double Six/Playground)

44. Jacob Banks - Village (Interscope/Universal)

45. Courtney Bartnett - Tell Me How You Really Feel (Milk!/Playground)

46. Kanye West - Ye (Good Music/Universal)

47. Frankie Cosmos - Vessel (Sub Pop/Playground)

48. Jon Hopkins - Singularity (Domino/Playground)

49. LeBrock - Real Thing (LeBrock)

50. Paul Simon - In the Blue Light (Sony Legacy)

 

Läs även: "En av de mäktigaste fotoböcker som någonsin publicerats i Sverige".