Ouchimama! Vad hände? För bara några år sedan var den här listan omöjlig att sammanställa utan asbestsaneringsdräkt och lugnande tabletter. I år finns tio, kanske 15, svenska filmer som varit trevliga bekantskaper. Även här är det tre filmer som står i särklass. En om naturen, en om övervakningssamhället och en spröd liten rockumentär.
1. En film om Olle Ljungström
Regi: Jacob Frössén
I rollerna: Olle Ljungström
Är det en större filmisk upplevelse att titta på när Olle Ljungström funderar på att köpa torp med mulltoa än när hela jävla Västeuropa, av olika anledningar, håller på att implodera (se plats 2 och 3)? Nä, kanske inte. Men Jacob Frösséns ytterligt tålmodiga rockumentär om en av vår tids största dandyikoner är kanske ändå den vi håller närmast hjärtat i år. En film om Olle Ljungström visar att stor porträttfilm bara låter sig göras om grundackorden är kärlek och respekt. På ett plan fungerar Frösséns film som en ren upplysningsfilm – ty frågan hur det egentligen står till med Olle Ljungström har varit ett självklart barsamtalsämne åtminstone sedan En apa som liknar dig för nio år sedan. I filmen nämns skottskador i Afghanistan, besök på psykakuten, skrivkramp, värkande rygg och värkande tänder, diagnoser som blodförgiftning, diabetes och alkoholism. Hans mamma är orolig. Sonen är skör. Men det här är en dokumentär som genom sitt tålamod lyckas tränga förbi den rena faktoid- och anekdotnivå som den här typen av dokument gärna fastnar i. En film om Olle Ljungström landar i bredare frågor om den mänskliga existensen. Varför är det så att vissa tycker att det är lätt att leva och andra att det är ganska svårt? Finns det några obanala svar på den frågan? Jacob Frösséns film ger ingen vägledning på den punkten, men frågorna har sällan träffat så här rakt i hjärtat.
Grattis Jacob Frössén! En film om Olle Ljungström har blivit utsedd till årets bästa svenska film.
–Tackar så mycket! Det känns väldigt kul.
Varför tror du att vi är så förtjusta i den?
–Kanske för att ni precis som jag tycker om riktiga människor som pratar utan att vara regisserade. Jag tror att Olles sätt att prata och berätta är något som sticker ut. Sedan är han även en av de roligaste människorna jag vet, men har samtidigt ett djup och ett allvar. Jag tror det är det som gör att man blir förtjust i Olle och därmed filmen.
Det är en bitvis outhärdligt sorglig porträttfilm – fanns det något tillfälle när du tänkte lägga ner?
–Nej, så kan man inte hålla på, väljer man att göra en dokumentärfilm så får man skylla sig själv och stå sitt kast.
Vilket är ditt finaste minne från inspelningen?
–Det finns flera minnen. När vi satt ute på en udde på Gotland och kollade på måsar i solnedgången, och hans totala glädje den dagen han flyttade in i huset på landet, och den där sommardagen i juni när jag hälsade på hos Misse (Olles mamma) ute i skärgården och hon hade dukat upp lunch på altanen.
Hur har din och Olles relation ändrats (om alls) genom filmen?
–Den har inte ändrats förutom att han bor ute på landet och att vi inte ses så ofta. Och att jag inte har hans VISA-kort längre.
2. Man tänker sitt
Regi: Fredrik Wenzel och Henrik Hellström
Manus: Fredrik Wenzel, Henrik Hellström
I rollerna: Sebastian Eklund, Jörgen Svensson,
Hannes Sandahl
Årets mest njutbara kontemplation över det som med ett fasansfullt ord brukar kallas samtid, låter sig inte sammanfattas i en handvändning. Med Man tänker sitt uppfinner Fasad-fabrikens Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, i tätt samarbete med geniala inhouse-kompositören Erik Enocksson, ett alldeles eget berättarspråk. Här finns en närmast pastoral grundton. Begrepp som livsstil, natur, frihet och demografi åker runt i oklara banor i huvudet på den som tittar. Någonstans i utkanten anar man också ett raseri mot det moderna – men inte mycket sägs och formellt sett är Man tänker sitt renons på analys. Det här har blivit en klassisk vattendelare, vissa älskar den, andra hatar den, och det är så det ska vara med en film som gräver i en helt egen trädgård. Att inte känna något alls får betraktas som en egenartad reaktion.
3. Metropia
Regi: Tarik Saleh
Manus: Fredrik Edin, Stig Larsson och Tarik Saleh
Röster: Juliette Lewis, Vincent Gallo, Stellan Skarsgård
Tunnelbanekramaren Tarik Salehs animerade övervakningsdystopi har från första spadtaget fått det att se nästan oförskämt lätt ut att långfilmsdebutera – därtill i en hybridgenre som liksom precis håller på att uppfinna sig själv. Det började med att man, bara så där, lyckades fylla röstensemblen med en smärre who’s who av Hollywoods ärkedårar – Udo Kier, Juliette Lewis, Vincent Gallo. Sedan vann man ett prestigefyllt pris i Venedig när filmen nätt och jämt var färdigklippt. Lägg därtill att Metropia, som tagit en bra stund att idémässigt värka fram, på ett nästan kusligt sätt lyckats fånga internationella skräckscenarion innan de hänt. Kanske är det för att snillet Stig Larsson (som onekligen bör känna sig som hemma i sällskapet) varit inblandad, vad vet vi? Om Metropia lyckas slå även i de bredare internationella publiklagren återstår att se. Men vi tror att framtiden – just i det här enskilda avseendet – ser ljus ut.
4. Fotografen från Riga
Regi: Maud Nycander
I rollerna: Inta Ruka
Det finns något fint i den gamla skolans journalistisk som om det inte har gått förlorat, så i alla fall är ovanligt. Det är det undersökande reportaget. Fråga istället för åsikt. I Fotografen från Riga får man en härlig lektion i äkta murvelstyle i bildjournalistikens tecken. Berättelser om arbetslägen i Sibirien, kalla kriget och villkoren att vara ung, kvinna och konstnär och de privata historierna inom detta förs fram som ett ödmjukt antagande om att inget är säkert.
5. Mammut
Regi: Lukas Moodyson
I rollerna: Gael García Bernal, Michelle Williams, Marife Necesito
Naiviteten som frodas på Möllevångstorget och i den ekologiska fruktdisken har fått en egen film. Det är fel med kolonisering och rika som utnyttjar fattiga och det är fel med sexism. Samtidigt finns kristdemokratidealet penslat över hela filmen. Den hetero-normativa familjen är bäst. Det här är välspelat och välgjort med brister i fogarna. Nästa gång, gör en film om dig själv istället, Lukas. En Scener ur ett äktenskap för 2000-talet.
Niklas Eriksson
