”If you snooze you loose”, det är mottot som Sofi Fahrman har gett Elsa, huvudkaraktären i sin trilogi om modebloggaren som har många likheter med Fahrman själv.
Osäkert arbete och arbetsformer, prekaritet, är termer som dykt upp i det svenska språket de senaste åren. Det beskriver en uppluckring av arbetsmarknaden och arbetsrätten, för de som facken inte kan eller vill organisera. De som är anställda på timme, på vikariat, de som ”hoppar in”, som har projektanställningar och frilansar. De som jobbar på rekryteringsföretag. Det är nya anställningsformer för det postindustriella samhället. Otrygghet, osäkerhet, ångest och stress är följderna. Det handlar förstås främst om unga och arbetarklass, de som har det sämst på arbetsmarknaden. Men det är arbetsformer som också mer dyker upp i media och kreativa branscher.
Modebloggare bloggar om mode, men de skriver också om sina egna liv. Inte så att de nödvändigtvis ger en inblick i det allra mest privata, men socialt liv, restaurangbesök och arbetet har fått större utrymme. Om ”dagens outfit” var vanligt förr, är det nästan mer förekommande med bilder från fester eller restaurangbesök idag. När man läser bloggarna är det svårt att förstå vad som är jobb och vad som är fritid. Det verkar som att de är sina jobb. De umgås med folk i branschen och går på företagsevent som i förlängningen är kopplade till deras jobb. Trots hög arbetsbörda verkar det vara värt det. Mellan mötena bloggar, twittrar eller instagrammar de. Det är ”full fart”.
Alltid snyggt klädda, alltid glada på bilderna. De klagar sällan, möjligtvis om de har blivit sjuka och inte kan jobba. Men man kan alltid blogga. Elin Kling sa en gång ”jag är ingen sån där menstjej”. Det betyder inte, som man kan tro, att hon har utebliven menstruation, utan att hon är ”en glad och enkel människa” .
I bloggarna är det ofta otydligt vad upphovspersonerna jobbar med. Ibland är det en tidning eller en pr-byrå, men vad de exakt gör där hålls utanför. Vissa dj:ar, modellar och gör frilansuppdrag. De är varumärken i sig själva och är inte på någon fast arbetsplats. De flyter liksom, samarbetar med företag, driver egna eller gör mystiska projekt.
De representerar alltid sitt varumärke och verkar därmed aldrig vara riktigt lediga. Ebba von Sydow, ej modebloggare men väl bloggare, förklarade i en märklig debatt med bland annat Janne Josefsson på Publicistklubben den 13 maj att hon är tvungen att vårda sitt varumärke. Hon beskrev sin arbetssituation så här: ”Jag är Ebba von Sydow AB, som de närmaste sju månaderna jobbar för SVT. Det står andra på kö som vill göra mitt jobb.” Hon menade att hon var tvungen att ta olika uppdrag, eftersom hon inte är fast anställd. Hon kunde inte vara en Janne Josefsson med 100 procent integritet.
Det finns likheter mellan dessa bloggares sätt att arbeta och hur arbetsmarknaden har försämrats för alla. Man har ingen trygg nio-till-fem-tillvaro. Man tvingas ge mer än att bara jobba på en arbetsplats. Man måste brinna för uppgiften och vara rätt typ av person, se rätt ut för att ha en chans. Man måste arbeta mycket och kan inte välja mellan jobb som känns bra och som känns fel. Det är svårt att kritisera och hävda sin rätt på en arbetsplats när man vet att man lätt blir ersatt och bara är där tillfälligt. Det finns inget utrymme för att vara en gnällig ”menstjej”.
Det är stor skillnad på att vara telefonförsäljare, städa, jobba i butik eller på ett bemanningsföretag och på att driva en framgångsrik blogg. Men jag kan inte låta bli att tänka att bloggarna egentligen handlar om arbete. Arbetslinjen-livet som arbete. Bloggarna tar sällan upp några exakta ämnen. Det är jobb, vad jag hade på mig när jag jobbade, vad jag gjorde när jag gick från kontoret, bilder på kontoret. De handlar om arbete och nya former för det. Glammigt, eftertraktat arbete. Med 25 procent ungdomsarbetslöshet är det kanske inte så märkligt att de är populära. ν
