Foto: Elin Berge

Annika Norlin och bekräftelsebehovets olika ansikten

15:22 12 Mar 2020

Annika Norlin har alltid skrivit. De längre texterna har dock alltid varit förenade med större bekymmer – tills nu när hennes skönlitterära debut Jag ser allt du gör släpps.

Jag minns när jag upptäckte Hello Saferide hemma i sovrummet i mitt barndomshem. Det var på högstadiet och Long Lost Penpal, The Quiz och My best friend kändes som något helt nytt – som att lyssna på en berättelse. Jag minns också att jag sedan kände mig både lurad och hänförd, men framförallt glad, vid upptäckten av den svenska versionen, Säkert!. Annika Norlin har sedan dess varit en artist, konstnär rent av, som funnits med mig och många. Vuxit med oss och konstant omvandlats – som ett virus, fast på ett bra sätt. Orkesterkonserter, musikbrevväxlingen Correspondence med Jens Lekman, och nu denna novellsamling. I åtta noveller skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.

I Jag ser allt du gör finns mycket av den Annika Norlin vi känner som låtskrivare där, med vardagsnära berättande, men också mycket nytt för att det helt enkelt är längre. Framförallt finns där egensinniga karaktärer att känna sympati med och känna igen sig i: ett dåligt band på turné som drömmer om genombrottet, en hemtjänst mamma som faller för dåliga killar, första ligget och många fler. 

 

"Jag tror att jag har samma syn på skrivande som folk som bestiger berg"

 

Du är journalist i grunden och har en förmåga att aldrig stanna, att ständigt hitta nya uttryck. Hur ser du själv på förflyttningen mellan olika textformer?
– Tack för att du uppskattar att jag rör mig mellan olika former. Varje rörelse brukar möta lite motstånd, vilket jag förstår. Jag minns att jag själv, innan jag började släppa skivor, tyckte det var konstigt att folk gjorde nya saker istället för att fortsätta göra den sak de var som mest framgångsrika inom. Men det handlar ju inte om det. Jag tror att jag egentligen har samma syn på skrivande som folk som bestiger berg eller nåt, jag vill inte klättra upp för samma berg två gånger, jag vet ju redan hur det ser ut däruppifrån.

Annika Norlin har försökt skriva långt länge, men det har inte riktigt gått. Så hände tre saker som möjliggjorde en längre skönlitterär bok. En av dem var att hon hittade sin skönlitterära röst där det kändes lätt och roligt att skriva.
– Jag har skrivit journalistik och låttexter i hela mitt liv, och har känt att jag hittat mitt språk inom det. Men skönlitterärt var jag inte framme. Problemet jag har haft med skönlitterärt är att jag själv har svårt för att läsa böcker där det liksom ligger ett skönlitterärt filter över boken, att man hela tiden tänker på att man läser en bok i stället för att vara i boken, att man tänker på författarens närvaro. Vackert språk har jag alltså inte gillat att läsa. Och det är svårt om man som jag älskar att skriva, för det är kul att skriva så vackert och intressant som man kan. Men man skulle kunna säga att det jag, utspritt under en lång period, gjort var att ta mitt språk till boot camp, strippade ner det till noll, tog bort alla adjektiv, och först när jag gjort det kunde jag börja bygga på utanpå det. Om man läser boken nu är mitt språk inte alls så sparsmakat egentligen, det var mer att jag var tvungen att hitta någon slags kärna som var ren, och först efter det kunde jag göra karaktärer och världar. Och när jag väl hittat det var det helt plötsligt lätt och kul att skriva.

Hon beskriver att det har varit svårt att navigera i avsaknaden av musik. För någon som är van att alltid ladda text med känslor från toner står man plötsligt inför utmaningen att locka fram känslorna bara genom ord.
– För någon annan är det ju en icke-fråga, men jag ser hela tiden framför mig musiken till texten och blev ibland frustrerad över att jag inte fick använda det verktyget. Men jag tror jag också gick igång på det problemet, och såg det som en fördel. Det löste sig när jag började bejaka det, och försökte hitta sätt att arbeta som att det fanns musik i novellerna. De handlar ganska mycket om musik, det har varit ett sätt att visa det, att skriva in musik. Och om man läser med de glasögonen kan man nog också se hur jag textmässigt försöker visa var det är refräng eller var stråkarna kommer in.

Hur menar du? Jag känner ett omedelbart behov av att läsa om boken.

– Det här är assvårt att svara på märkte jag nu. Jag är nån slags synestetiker, alltså ett freak som kopplar ihop ljud, ord och toner i huvudet och tycker att det är helt självklart för mig hur saker ska hänga ihop, att ett visst ord har en viss ton. Det här är ju rent subjektivt, men jag glömmer alltid bort att det är det och tycker det är självklart. Refräng för mig kan vara att man byter tempus, från imperfekt till presens, eller att man skriver mycket mer fysiskt och i en annan rytm, att man flyttar sig från beskrivande till rena känslor. Och stråkarna, där det ska understrykas en känsla, det är också ett annat slags språk. Där får det vara vackert. 

annika_norlin20191004_3525.jpg

Hon namedroppar också musik i flera av novellerna, Bach och Nick Drake till exempel. En novell handlar om band på turné, ett hardcoreband och ett punkband.
– Min förhoppning är väl kanske att hjärnan ska få en tydlig bild av hur en scen ska kännas bara genom att säga Nick Drake, han ska fungera som en Madeleinekaka. Om man aldrig har lyssnat på Nick Drake så kan man gott börja göra det tycker jag. 

Även om platser sällan nämns under läsningen får jag känslan av att novellerna utspelar sig på mindre orter. Kanske är det för att de generellt gestaltar ett mindre liv och sammanhang och med karaktärer som känns annorlunda, men därmed också spännande – det fina i att få uppleva ett liv mer fragmentariskt genom noveller. 

Jag frågar Annika om hennes egen uppväxt i Östersund, och numera leverne i Umeå, har inspirerat berättelserna. Om liv borta från storstaden påverkat henne mycket i skapandet?
– Alla noveller i boken utspelar sig på olika platser i norra Sverige. Exakt var beskrivs sällan, och jag tycker inte heller det är viktigt, eller snarare: det har varit viktigt för mig att inte skriva det, för om jag hade skrivit ut exakta platser hade det tagit så stor plats. Det är väl för att många platser i norr så sällan får vara med i media, så det blir extremt viktigt när det väl händer, att det ska bli rätt.

Annika berättar vidare att det faktum att boken utspelar sig i städer och byar i norr är både viktigt och inte viktigt alls för densamma. Sakerna som händer människor skulle ha kunnat ske var som helst, men jargongen är ofta hämtad från norr.
– Hur sjukt det än låter har jag haft tv-serien Atlanta som ledstjärna i det här. Atlanta handlar ju främst om människor, manuset hade funkat var som helst, men man märker att det finns en tydlig humor och rytm som härstammar från att någon har bestämt sig för att serien inte ska behöva vara allmän, den utgår ifrån att man lyfter fram en viss slags rytm och människotyp som neutral. För mig har det nog också varit viktigt att placera texterna i norr kanske eftersom jag ofta har känt att alla kompisgrupper i alla orter kommer med olika uppsättningar normer och humor, och att jag ofta har känt att mitt sätt att vara kul eller min bild av ett logiskt sätt att leva missförstås av folk som har andra ramar. Om man bor i norr står man alltid i relation till storstäderna. Inte för att det är en så stor grej, men mer att det blir tröttsamt den tionde gången man säger nåt jättekul om sina egna tillkortakommanden och möts med ett ”Tryck inte ner dig själv! Du är jättefin, mäktig och stark!” Det blir förnedrande i sin enkelhet, man försöker vara rolig och möts som ett offer.

Den första novellen i Jag ser allt du gör berör på olika sätt bekräftelse. Den konstanta jakten på att känna sig sedd, hörd och uppskattad. Vi får möta en person som jobbar som bekräftare, en slags omvänd psykolog, som också själv kämpar med det egna bekräftelsebehovet, i synnerhet från män. Det är tydligt att just detta tema kanske är bokens enskilt viktigaste, åtminstone att döma av svaret på frågan hur Annika Norlins egen relation till bekräftelse är.
– Väldigt laddad, och jag tror att det är anledningen till att jag hade så mycket att skriva om det. Även om jag jobbar mycket med andra personer är jag ofta till syvende och sist själv, och det har inneburit att jag förstått hur viktigt det är för mig att bara be någon att spegla en, förklara för en vad som just hände. Det är som att man inte vet om det var något om ingen säger att det var något. Det låter helt skruvat, men jag kan flera år senare behöva kommunicera med mig själv: ”Där när du spelade för tusentals personer, eller där du fick dödshot, eller där du fick en guldskiva, eller där du blev hånad i tidningen, det var faktiskt något. Även om du inte fattade det just då. Det är ok om du kände mycket saker kring det.” Så det finns dels det, att jag har upptäckt mitt eller människans behov av att någon som bara säger rakt upp och ner ”Det där hände.” Den delen av bekräftelse.

Annika Norlin fortsätter och säger att en annan del är romantisk kärlek. Hon har alltid intresserat sig för vad kärlek egentligen är, och hur man kan separera det från vad vi får se i film och tv. Hon säger att hon tycker att det är intressant, nu när både hon och vänner ha lite olika romanser, kan jämföra olika kärlekshistorier och se på dem i efterhand.
– Man faller så lätt faller för en person som kan bekräfta en, eller presentera en story kring ens romans. ”När jag såg dig visste jag att…” eller någon som är ihärdig och tydlig. Det är som att vi, när vi träffar någon som är så tänker att ”det här är sann kärlek”. Det är inte att det inte är underbart när det händer, det är mest att jag tror att det blir trixigt när vi förväxlar det med att det kommer vara ens person resten av livet.


Sedan har vi motsatsen.

– I Bekräftaren kommer det in en person som är underbar, men inte ger någon bekräftelse alls. Jag tycker det är intressant hur det känns, att läsa om en sån person. Det kliar i hela kroppen. Kan det ändå vara kärlek, om man inte blir bekräftad och inte får någon story?

 

"Jag förstår barnstjärnor som blir heroinmissbrukare."

 

Den största delen för Annika är ändå skillnaden mellan hur mycket bekräftelse hon fick innan och efter hon började släppa skivor.
– Man börjar ett år med att få höra en gång i veckan att man är fin i håret av nån kompis, och innan året är slut får man mail från hela världen och ryggdunkar av big shots. Jag tycker det är intressant, för jag har nog mest uppfattat just den resan som negativ, och jag hade aldrig kunnat gissa det innan. Jag tror jag trodde att folk som får mycket komplimanger skulle få jättebra självförtroende, men jag tycker det blev tvärtom. Jag måste kämpa med min självkänsla på ett helt annat sätt nu än innan. Jag förstår barnstjärnor som blir heroinmissbrukare.

Så bekräftelsen skiljer sig åt; den du får som artist, den du nu förhoppningsvis får av denna skönlitterära debut, och slutligen den av medmänniskor för din person?
– Absolut. Den jag är är definitivt avundsjuk och bitter på det jag gör. Det finns en person med i Bekräftaren, en idrottsman som fick bli nån slags samlingsperson för olika framgångsrika personer jag träffat och pratat om det här med inklusive mig själv, några mycket mer framgångsrika än jag såklart, som beskriver ens person som en tvillingbror som ingen längre ser eftersom den andra tvillingen, det man gör, skriker och gapar och hoppar. Och så tycker jag absolut att det är.

Om vi stannar kvar en stund vid bekräftelse, något de allra flesta ägnar en stor del av sin tid åt, finns det i boken ett citat från en kvinna i en relation som jag tycker är enormt träffande, och som skulle kunna appliceras på många andra situationer:
”Det här förstod jag: att detta skulle gå åt helvete men att jag inte kunde låta bli att stå kvar där i ljuset. Det var så varmt i ljuset. Det var första gången jag fick uppleva hur det är att få någons uppmärksamhet riktad helt totalt åt ens eget håll, hur det är att bli beskriven av någon som tycker man är fantastisk.” 

 

Kan man prata om någon skillnad i mäns och kvinnors bekräftande, eller jakt på bekräftelse?
– Jag tycker ofta det kan kännas som att man går runt i livet med en fråga, och frågan, eller snarare frågorna, är väl typ: ”Duger jag? Är jag nog? Om jag står här? Om jag har på mig det här? Om jag säger såhär? Är jag då bättre eller sämre än tidigare?”
Det här skäms vi för, och försöker låtsas som att det inte är så. Det är väl där #humblebrag föds. Men till syvende och sist, är det inte det enda vi letar efter? Att få se oss själva genom någon annans blick på ett sätt där frågetecknet försvinner.  Jag tycker det är intressant att träffa folk när de precis träffat en ny partner som kan bekräfta, de blir helt annorlunda, klädseln, hållningen. De ser sig själva genom den andras ögon.

Annika menar att förmågan att kunna bekräfta definitivt är ett maktmedel. En av hennes favoritdelar i Bekräftaren är när huvudpersonen träffar på en person som tidigare gett henne mycket komplimanger, och det gör att hon förvandlas till Gollum. Hon ser den där lysande skatten framför sig, och gör vad som helst för att komma åt dem, suddar ur sin stolthet helt och hållet bara för att hon känner doften av att vara i närheten av bekräftelse.
– Jag tyckte nog förut att det var pinsamt att vilja bli bekräftad överhuvudtaget, men nu har jag börjat se det annorlunda. Mycket tack vare att jag pratade med en kompis, som genomgått en könskorrigerande behandling. Jag är så intresserad av hormoner, och frågade honom: vad hände i dig när du började ta testosteron? Och han sa att en sak som slog honom, förutom då att det kändes rätt och så, var att han känslomässigt märkte att han började tappa intresset för vad andra människor tyckte. Jag menar inte att det här är något som är typiskt just för testosteron och definitivt inte för män, utan mer att den här enskilda personen kunde urskilja det här som ett separat personlighetsdrag: att vara mer eller mindre intresserad av andra människors åsikt.

Annika fortsätter och berättar att hennes kompis sa att den där känslan var det värsta han kunde tänka sig, och att han slutade bry sig om hur andra såg honom, för han var rädd att det skulle göra att han blev ett asshole.
– För mig gjorde det att jag började se det som något fint, att det kanske inte handlar om att man har dålig självkänsla utan mer att man genuint bryr sig om vad andra människor tycker. Och ju viktigare det är för en, desto viktigare blir det väl att få höra att man är rätt ute, att andra tycker att man passar in.

Det är föga förvånande att inse att Annika Norlin är en tänkande person, som många skrivande personer. Och med tanke på hur många år det tagit för henne att hitta denna röst att skriva längre med känns det även naturligt att texterna skulle vara svåra att lämna. Att en novell, eller någon speciell karaktär, skulle fortsätta att tydligt följa med henne även efter att boken avslutats.
– Vissa texter har jag sett som en historia, att jag berättar om en värld och några karaktärer i den. Några karaktärer finns med i två noveller, ett par kompisar som heter Mikael och Siri, dem skulle jag kunna skriva om varje dag till döds ände, de känns som mina kompisar nu, jag vill bara vara med dem. Men Bekräftaren och har jag nog skrivit mer som början på en kommunikation. Jag har skrivit ner olika tankar om de här ämnena, bekräftelse och sorg-bearbetning, och jag hoppas att det kommer att innebära att folk kommer vilja prata om dem med mig. Jag är inte färdig med de ämnena, längtar efter att få höra vad folk kommer att tänka på när de sakerna lyfts.

Har det varit ensamt att skriva denna novellsamling?
– Det har ju varit lyxigt att få arbeta med Anton som är förläggare och Tove som är redaktör, men annars har det varit fruktansvärt ensamt. Jag har blivit tvungen flytta in på ett frilanskontor för att ha några sociala kontakter. Det sjuka är att jag faktiskt tror att det har påverkat boken, att jag skrev fram kompisar i Mikael och Siri till exempel så jag inte skulle behöva vara så själv. 

Innan vi måste avsluta undrar jag såklart vad du funderar mest över i nuläget, förutom debuten. Vad händer härnäst i skrivandet?
– Jag skriver musik nu, väldigt mycket musik, men utan att ha en tydlig riktning på det än, på bägge språken. Det brukar komma efter ett tag, åt vilket håll det ska gå.

Åtminstone jag väntar med förväntan, men lugnt, på vad som komma skall. Historien förtäljer att det både brukar bli något nytt, och något bra.

Jag ser allt du gör släpps den 25 mars. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!