Nöjesguidens filmredaktör pratar med regissören bakom Butiken - en hybridfilm om en värld gömd i skuggan av den trendande lågprisbutiksromantiken, där skådespeleri blandas med leranimation.
Om man skulle jämföra Ami-Ro Sköld med någon annan i kulturvärlden, skulle det nog vara serietecknaren Henrik Bromander som, utled på medelklasskildringar, gett röst åt några av de sex miljoner svenskar som sällan ryms på kultursidorna. Hennes Granny’s Dancing on the Table (2016) handlar om en instängd och misshandlad tonåring som fantiserar om sin farmor, en amerikafarare som låter henne skjuta med gevär från rollatorn. I Skölds första långfilm Nasty Old People (2009) anställs en nynazist för att ta sig an de tokar som ”ingen annan på hemtjänsten vill ha”.
Den nya filmen Butiken skildrar konflikten mellan den påhittade lågpriskedjan Smarts pressade anställda och de hemlösa som dumpstrar i butikens containrar. En skakande skildring av ett växande skuggsamhälle, rätt långt ifrån rapporteringar i stil med SvDs spaning Nu handlar de rika på Willys - i smyg.
Vad känner du när du läser sådana rubriker?
— Jag tänker ändå att alla tillfällen och alla samtal där vi visar oss sårbara inför varandra, när vi pratar om vår skam, när vi pratar om känslan av att inte kunna, att ha det svårt och inte orka vara fastlåst i systemet, är viktiga.
Vi måste börja leva på ett annat sätt för det här systemet vi har haft håller inte längre, det har spelat ut sin roll. Allt jag vill är att få till ett samtal om ekonomi, mellan alla grupper. Jag tror på vår förmåga, jag tror att vi som samhälle kan bättre. Kan vi skjuta ut oss i rymden kan vi också lösa den här krisen.
Butiken skildrar dina erfarenheter från tiden som tillförordnad butikschef på Netto, och även din tidigare erfarenhet av hemlöshet.
— Jag jobbade först i kassan och plockade varor. Under den perioden i mitt liv, såg jag inte bara ett pågående förtryck utan var också en del av det. Det här förtrycket pågick så öppet. Jag fick till exempel order om att säga upp en som var gravid. Nu gjorde jag inte det – jag lyckades förhala det. Anställda erbjöds fem timmars arbetsdagar för att butiken skulle slippa betala för lagstiftade raster.
Eftersom jag själv bara några år innan dess hade varit hemlös efter att ha rymt från ett våldsamt hem, och var väldigt utsatt, vågade jag inte säga ifrån. Jag var så rädd att inte prestera bra nog för att kunna vara kvar inom systemet. Det är så länge sedan, 20 år, men det känns fortfarande så himla nära mig.
Är alla händelser i filmen hämtade från verkligheten?
— Alla har någon dimension som bygger på mina erfarenheter. Också från den tid när jag jobbade på ett universitet och inte vågade berätta först om min graviditet för att jag inte hade fast anställning. Jag återvände till jobbet så fort jag bara kunde och pumpade stressad ut bröstmjölk på toa. Butiken är som en metafor för alla ställen där de här otrygga och tillfälliga anställningarna finns. Där ingen vågar protestera ordentligt av rädsla att bli av med sitt jobb.
Utan att avslöja för mycket - din film är rätt mörk. Är du inte rädd att publiken kommer undvika att se den? De flesta vill helst blunda för verkligheten.
— Jag upplever att folk som ser den blir väldigt berörda, att det är en stark film, bitvis svart men att den också väcker ilska, hopp och en önskan om att vara med och skapa förändring.
Vi behöver ta in att den här mörka världen också existerar i det här solskenslandet. Men det är just därför alla ska se den! Vi behöver en revolution i Sverige. Så länge vi tror att allt detta jag skildrar inte händer här, att dessa problem inte existerar, kan vi heller inte förändra någonting. Vi måste först på något sätt fatta hur det ser ut.
Precis som din senaste film Granny’s Dancing on the Table är Butiken en hybridfilm som blandar leranimation med skådespeleri. Vad behöver du lerdockorna till?
— Jag animerar mycket själv, och när jag gör det händer någonting med min förståelse för det jag håller på med. När jag jobbar med händerna, med allt från att bygga dockor och bygga miljöer till att långsamt animera det vi improviserat fram, hittar jag ner till djupare nivåer i mig själv. I Butiken skildrar dockorna personalens funktion i ett stort system. Med tiden blir de lite trasiga och prickliga, vilket återspeglar att funktionen inte går att uppfylla utan att man går sönder. De längtar efter att bli människor och de längtar ut ur sin sårbarhet, och paradoxalt nog längtar de samtidigt ut ur det som gör dem mänskliga.
Butiken har biopremiär den 14 april.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2023.
