Amanda Romare: "Hos mig faller tusen och noll står åter"

Hur många gånger klarar en person egentligen av att bli dumpad? Alexandra Lundbladh har pratat med Amanda Romare om hennes debutroman.

I sin debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig skriver författaren Amanda Romare om den desperata jakt på kärlek som kan uppstå när man är 30+ och samhället tycker att det börjar bli dags att “bilda familj”. 

I boken får vi möta några av Amandas potentiella partners såsom Konsulten, Elektrikern, Lycksele-Lukas, Ansiktslösemannen, Dansaren och Grannen. Den gemensamma faktorn hos männen är (spoiler alert) att de alla förr eller senare dumpar henne. Man skulle kunna tro att det har en naturlig förklaring, att Amanda helt enkelt råkar vara motbjudande.  Eftersom bokens huvudperson är löst baserad på författaren själv bjöd jag in Amanda Romare till Nöjesguidens kontor för att luska i det, och kan självsäkert säga att det inte finns någon naturlig förklaring. 

Amanda Romare har själv, likt karaktären Amanda, avverkat många dejter under de senaste två åren. När det inte gick som hon hoppades behövde hon någonstans att ventilera sina upplevelser och till slut blev det en bok. 
— Till en början var jag lite naiv som trodde att jag skulle gå på sex dejter och sedan hitta min true love. Sedan började den här resan av kille efter kille efter kille. Det blev nästan alltid samma resultat och det var jättesvårt att komma till en tredje dejt. Jag kände också ofta att jag var öppen för det, men att de jag dejtade inte var det. I både den smärtan och all humor och ironi som uppstår i sådana situationer började jag skriva den här boken som är ett hopkok av fiktion och mycket mig själv. 

Jag tycker att boken är som en blandning av Bridget Jones dagbok och Girls om Bridget Jones var lite mer deppig och Girls var lite mindre destruktivt. 
— Det är jättekul att du tar upp dem. Jag vet inte om Girls är den största inspirationen till den här boken, men det är definitivt den serie som ligger mig närmast. Det var när jag såg den första gången som jag verkligen kände “detta är jag”. Karaktärerna är inte så lika mig på alla sätt, men det var realismen som gjorde att jag kände mig hemma. Även nuförtiden när jag mår dåligt sätter jag på ett avsnitt av Girls bara för att känna att jag inte är ful eller kass. Serien har definitivt varit en inspiration, men kanske snarare till mitt liv och att jag började dejta och leva på det sättet vilket i sig så småningom skapade boken. Bridget Jones och Sex and the City har jag också en kärlek till. De är väldigt spot on med humor och till viss mån igenkänning. Karaktären Amanda och Bridget Jones är ganska lika i hur de dealar med sina liv, även om Bridget mer velar mellan två killar. 

Till skillnad från Bridget Jones och karaktärerna i Girls verkar Amanda inte kunna behålla någon kille alls. Jag påpekar att det, bortsett från att det är tråkigt för Amanda, är befriande att läsa en bok om kärlek där det går dåligt hela tiden. 
— Jag har tänkt på det mycket, för det är inte bara jag som haft det här problemet utan även mina kompisar. Den ensamheten är jävligt tuff. Jag har skrivit en reflektion i boken om när jag var på dejt och lyckades få en andra dejt och så insåg jag hur lätt allting var. Att ha ett stöd av en annan person. Jag fattar att det inte är supergrönt på andra sidan. Det kommer rätt mycket andra problem då också, men det är ändå betydligt lättare att ha en trygg punkt i en partner gentemot när man är ute och ska hantera de här dissarna. Om man heller inte har bra självförtroende, vilket gäller för många tjejer och killar, så är det ju skittufft. Därför känner jag mycket för singlar och deras struggle. 

Att gång på gång hoppas för att sedan bli besviken resulterar ju till slut i ett beroende av att hitta någon.
— Ja, och den tomheten kan jag själv känna igen mig så mycket i. Det är inte lätt att gå på en tinderdejt. Man måste verkligen vara i rätt mode, men just Tinder är svårt. Man tar sig tid att matcha, skriva med personen och får upp sina förhoppningar. Man gör sig i ordning och så inser man under dejten att det inte klickar, vilket händer i 80 procent av fallen. Man har lagt hela den tiden, och det kanske man gör ganska ofta. Den utmattningen hade jag också svårt att hantera, även om man inte var med om något hemskt. De dejter som liksom var lite mellanmjölk tar ändå så mycket energi för att man lägger in så mycket av sig själv. 

Det låter inte så ljust.
— Jag funderade inför den här intervjun om det fanns något positivt jag kunde säga om dejtandet för att peppa, men så landade jag också i att när man väl dejtar och det inte går bra så är det svårt att peppa. Min pappa har sagt när jag är som mest ledsen att: “Amanda, faller en står dig tusen åter”. Jag känner bara att hos mig faller tusen och noll står åter. Jag har dels skrivit boken för att jag har en förhoppning att komma i kontakt med alla andra som går igenom detta. I mitt kompisgäng delar vi med oss väldigt mycket, men det är också härligt att connecta med folk i en större skala för att inte känna sig ensam. Det hoppas jag att boken ska bidra med, men också för min del att få stöta på andra som kämpar med detta. 

Det är tydligt i boken att Amanda är väldigt osäker. Vad bottnar det i?
— Jag tror att man mals ner lite när man dejtar så mycket. Amandas osäkerhet växer med tiden, det ser jag också ett mönster av i boken. Jag har inte kunnat styra den här karaktären hundra procent utan hon har utvecklats av sig själv. Det är läskigt för henne redan i början att dejta, men ju fler dejter och ju tyngre det blir desto mer skavs hennes självförtroende bort. Hon tvivlar på sig mer och börjar släppa sina moraliska hållpunkter. Hon accepterar att bli behandlad sämre hela tiden och står till slut på en plats där hon undrar hur fan det kunde hända. 

Amanda Romare förklarar att hennes egen osäkerhet funnits med sedan mellanstadiet. 
— Jag har alltid haft mindervärdeskomplex till killarna i grundskolan. Även nu när jag går förbi en grundskola och det står ett gäng killar där händer det att jag tänker: “Ser jag bra ut?”. De är unga som fan och egentligen borde jag absolut inte bry mig. Det tror jag att Amanda kämpar mycket med i boken också. Om man som ung hamnar i facket att man kanske inte är superintressant för killarna så vänjer man sig vid det. Om man känner redan från början att man inte ser tillräckligt bra ut, är tillräckligt rolig eller lockar killar så kan det hänga kvar. 

Men hon är ju varken ful, tråkig eller motbjudande. Varför blir hon dumpad?
— Hon har ju en teori om att det är för att hon är för självsäker och på. Jag tror inte att hon någonsin förstår det till hundra procent, och det är väl lite den problematiken jag lyfter; att man oftast inte fattar det själv. Amanda går nog runt och funderar på de ytliga grejerna, typ: är det något med min andedräkt, stönar jag för dåligt, är jag för kass på sex? Om man går på ett djupare plan kanske hon är lite för provocerande. Hon är rädd för sin uppväxt där hon var osynlig så nu när hon dejtar försöker hon ha kontroll över situationen. Då kanske hon äter upp den hon dejtar lite, vilket för en kille kan bli skrämmande. 

Amanda fortsätter:
— Men om jag ska prata utifrån min egen erfarenhet så har jag svårt att fatta mekanismen bakom dejting. Dels för egen del, men även folk runt omkring mig går på dejt efter dejt och lyckas inte hitta någon. De är normala, snygga, trevliga personer. Det är märkligt att det ska vara så svårt. Där kan jag inte hitta något tydligt svar. Jag utgår mest från tjejer och där kan jag se att många väninnor dejtar killar under sin liga. 

Det är ett utbrett problem. 
— Det finns ju killar som har problem med dejting också såklart, men när jag dejtade blev jag förvånad över grejen att det behövde vara en riktigt dålig matchning för att jag inte skulle vilja träffas igen. Samtidigt kändes det som att jag behövde vara en superbra matchning för killarna för att de skulle vilja träffas igen. Den obalansen är också något som jag iakttar i boken. I filmer och böcker är det ju väldigt sällan man ser en snygg kille dejta en normal-looking girl. Då är det inte så konstigt att vi tjejer bär med oss den här känslan av att man ska nöja sig och har dåligt självförtroende. 

Vad har varit svårast i bokprocessen?
— Svårast har kanske varit att veta hur man skriver när det är en blandning av fiktion och självupplevt, att kunna hitta balansen. Det känner jag med även när jag sitter här, att man är så himla hoptrasslad med historien. Det är lite svårt att bena ut och det har jag även haft långa samtal med förlaget om. Vi har pratat om hur mitt förhållningssätt ska vara. Jag ser ju att huvudkaraktären delar mitt namn fastän vi är olika personer. Jag och min syster skämtade igår om att det är som sådana anrika engelska familjer där pappan heter Charles och sonen Charles Junior. Jag försöker se huvudpersonen som Amanda Junior. Det funkar ganska bra, men ja, det är lite svårt. Jag hade kunnat byta ut namnen och skriva boken som en roman, men jag brinner också för att prata om de här ämnena. Jag vill ta reda på den frågan själv: varför blir Amanda så dumpad? Därför har jag försökt hitta en mellanväg där jag kan stå för att vissa delar är självupplevda, för att också utforska i mig själv. Varför gick det som det gick i boken? Jag har skrivit i många år och också skickat in manus till förlag och blivit refuserad. Med denna boken blev det tvärtom — den plockades upp fort. Lite så har det varit att skriva den också. Det har funnits så mycket material och jag har varit så frustrerad. Jag känner att jag kan grotta ner mig hur mycket som helst i de här ämnena. Men samtidigt som jag pratat mycket om de svåra delarna av dejting vill jag också poängtera att boken inte hade blivit av om jag inte hade kunnat se ironin och humorn i alltihop. 

Halva Malmö består av killar som dumpat mig finns ute nu.