48 timmar Tokyo

Jag möter Jean Snow (min informer) vid Ikebukuro Station. Jean har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Ända sedan den där första gången vi träffades på ett Konishi Yasuharu-gig på lilla Organ Bar i Shibuya. Där imponerade han med rövarhistorier om hur han i sin ungdoms Kanada experimenterat med hallucinogena svampar tillsammans med en blond svenska. Den blonda svenskan växte upp till popstjärna, döpte sitt band efter sin favoritkofta och gifte sig med en skäggig countrysångare. Det är varmt, den tunga och fuktiga luften utgör en ständig påminnelse om tyfonen som är i antågande. Ackompanjerade av knarrandet från mina lånade Clarks-kloner till skor går vi mot Jeans favoritkafé Pause. Här samlas universitetstudenterna efter skolan och längs fönstren som skiljer gatan från glamouren sitter människor som titulerar sig själva artister och röker smala cigaretter. Vi är här för att hälsa på Jun Hyodo som äger kaféet, och vars företag Roughtoyz tillverkar udda leksaksfigurer. Jag hinner beställa in en karaff vin innan Jun dyker upp iklädd ett dyrt mjukisställ och matchande frottémössa. Precis som många andra japaner framstår han som en stenhård b-boy där, bakom sina solglasögon. Men i takt med att dessa faller till bordet faller även den köpta fasaden som dolt hans vänliga natur. Vi diskuterar leksaksproduktion i Kina, och Jun visar oss tygbaserade leksaksprototyper som man själv bygger ihop. Jun bygger ihop något som liknar en penis och kallar det elefant. Vi har tagit tunnelbanan till Shibuya. Korsningen vid Shibuya Station är 2000-talets Picadilly Circus med gigantiska reklamskyltar, tv-skärmar och världens mest vinstgivande Starbucks. Trots att närmare en miljon människor passerar här varje dag stöter man alltid på någon man känner. Denna gång är inget undantag. Vid Hachiko, en lika självklar mötesplats som Svampen i Stockholm, träffar jag arkitekten Eero Koivisto och Monica Förster som är ute och rastar sonen Bruno. Det visar sig att paret, likt Beckham och Posh, låter världen veta var det idkats samlag, då de förvånansvärt snabbt berättar att Bruno heter Shibuya i andranamn. Regnet tilltar allt mer och jag plockar upp ett paraply utanför Lawsons. Vi går fel och av en händelse väljer vi att kolla kartan precis utanför Foot Soldier. Vad man än gör i popkulturella Tokyo så dyker alltid alfahanen Nigo och hans dominanta streetwear-märke A Bathing Ape upp som en röd tråd - vare sig man vill eller ej. Och trots att A Bathing Ape känns jävligt Bibel november 1999 älskar jag fortfarande att hata att älska hela fenomenet. Vi korsar gatan för att besöka Pan Am-romantiserande butiken Terminal innan det blir vernissage på Collex Living. Längre ner på gatan ligger Zero First Design, där jag bestämt träff med designern Kouichi Okamoto. - Ahh, Mistaa Laason. He iis eksupekting you. Pleasu wait, säger japanskan i entrén. Japanskan med totten på sned. Hon puttar till en kollega. Putten är japanska för "hämta". Butiksägaren dyker upp och vill skaka hand. Han liknar Achtung Baby-Bono i sina läderbyxor och wraparounds. Han pekar och se där, i andra änden av lokalen sitter Kouichi. Bono blir Moses och delar det hav av gratisdrickare som skiljer oss åt. Hej, hej, byta kort kort. Kouichi har designat tre produkter jag känner till: en cd-skiva som satt på random spelar en oändligt lång melodi, en dvd som gör vilken tv som helst till en färggrann installation, samt en nu-traditionell ballonglampa. Jag samlar på mig en massa drinkbiljetter till någon klubb innan vi ursäktar oss och tar tunnelbanan till Office. Patrick, som utöver jobbet som programmerare säljer begagnade japanska cd-skivor via nätet, är redan på plats med sin kvinnliga kamrat Chisari. Patrick är något av en otaku (nörd) och bor passande nog i stadsdelen Nakano som i folkmun kallas otaku no machi (nördköping). Området har fått sitt namn på grund av varuhuset Broadway, dit många manga/anime/hobby-nördar vallfärdar för att tillfredsställa sina behov (har du vägarna förbi området ska du även besöka det skumma kaféet Classic 10). Jag beställer ett tjugokronors cigarettpaket som levereras på ett silverfat samtidigt som Midori dyker upp. Midori som är konstnär och ena halvan av experimentella elektroduon Glamtool delar ut flyers till sin spelning på Bullet's. Vi diskuterar varför jag tröttnat på japansk musik och Chisari som jobbat på indiemagasinet Marquee vaknar till liv. Som försvar lovordar jag snabbt unga tjejduon Halcali som är så fel att det blir rätt. I videon till Strawberry Chips dansar flickorna utklädda till julgranar. Scener som varvas med slowmotionklipp där de slåss med shoppingbagar och sprutar ner varandra med dyr champagne. Det känns som en omedveten men klockren satir på det japanska samhället. Chisari verkar uppriktigt imponerad av min analys. Hon berättar att hon numera arbetar på en dagstidning men brinner för sin butik Wonder Mall, där hon förutom några få hushållsartiklar säljer använda Arla-förpackningar, ICA-recept och tågtidtabeller ifrån SJ långt ifrån billigt. Du skojar med mig? - Nej, jag har en kompis i Sverige och får varorna gratis. Du menar att det finns en marknad för använda svenska mjölkförpackningar i Japan? - Ja visst, just nu är det en stor efterfrågan på Arlas röd- och grönrandiga mjölkkartonger, säger hon som om det vore det mest självklara i hela världen. Klockan närmar sig midnatt och tågen slutar snart gå. Trots Tokyos status som världsmetropol existerar ingen form av kollektiv nattrafik vilket resulterar i att förortskidsen ofta sover på klubbarna i väntan på morgontågen. Mina kamrater vill inte sova under bordet eller ta taxi så de skyndar iväg mot stationen. Jag stannar kvar för att dricka upp när jag hittar drinkbiljetterna i min bakficka. De visar sig gälla kvällens klubb på Unit. Efter rekommendationer från personalen betalar jag notan och lämnar kontoret för en kväll på stan. Fattig som jag är väljer jag att promenera dit. Några killar från tidningen Boon undviker regnet under en viadukt. De tycker det är hysteriskt kul att jag gått ända ifrån Office. De är egentligen på väg hemåt men med några drinkbiljetter övertalar jag dem att visa mig vägen till klubben. Sagt och gjort, en taxi senare står vi i baren på Unit med varsin Cuba Libre i handen. Killarna försvinner i mängden. Jag tappar mina skor på vatten och vrider ur strumporna på toaletten innan de sista drinkbiljetterna förvandlas till alkohol. Strax träffar jag Yukimi Nagano, Christoffer Berg (aka Hird) och bandet MusicMusicMusic. Jag och Christoffer diskuterar att man får en massa mer för pengarna nu när yenen är så låg. - Jag mäter alltid en valutas värde genom antalet tolvor man får för pengarna, förklarar han. Tolvor sprit? frågar jag helt seriöst, innan jag inser hur alkoholskadad min mp3-hjärna blivit. En stund senare raggar jag på fula Hirdgroupies och blir sur när en tjej i baren inte vill dricka mina vodkashots. Som min räddare i nöden kommer en japansk skivbolagskille och berättar att det är dags att åka vidare. Hans Honda kör oss tillbaka längst vägen jag tidigare promenerat. Inuti mitt huvud spelas soundtracket till Lost in Translation... in her honey dripping beehive, beehive... Bilen stannar utanför klubben Mix i Aoyama. En liten smal trappa leder oss ner till källarlokalen där en poster deklarerar att det är ill breaks, phat beats, fresh vibes & fine malts som är kvällens melodi. Folk ropar att de älskar Hird, och jag hänger på som en mantel när det bereds en väg fram till bardisken. Med memorerade japanska fraser som "tokyo är för kul för mitt eget bästa" och "jag arbetar som proffesionell slacker" blir jag snabbt populär hos bartenderduon Masashi och Satoshi. Två timmar senare, när mina svenska vänner sedan länge gått hem, står jag fortfarande kvar och predikar om mitt kärleksförhållande till Tokyo. Masashi som visat sig vara klubbens manager, bjuder på tequila som förstärker min eufori. Jag är förälskad i allt och alla, men ägnar mer och mer av den lilla uppmärksamhet jag har kvar till servitristjejen Nami. Jag pratar med Masashi som låter Nami slippa städa och vi ger oss av för att invänta morgontågen tillsammans. Jag är den första utlänning Nami försökt prata med och hon säger att jag påminner henne om Brad Pitt. Jag skrattar, men hon menar allvar. Flickan med de sneda tänderna, det varma leendet och de spänstiga hårtottarna får en liten puss på kinden när hennes tåg anländer. Vackert som i en tonårsfilm av Roy Andersson, tänker jag just som mitt eget tåg anländer på spåret mittemot. Jag är sen. Taxi till Gaienmae för att träffa Jean. Just som taxins automatiska dörr öppnas, ringer Jean och meddelar att han blir försenad. Mina taxipengar skrattar åt mig, baksmaken i munnen och bullret ifrån storstaden gör sig påmind. Smått bitter men desto mer bakfull fördriver jag tiden genom att besöka kafé Signs källarutställning. För att sedan lyssna på den senaste Brasilienimporten en våning upp. Jean bjuder mig på en ursäkt iform av en dubbel espresso när han väl kommit till rätta. Den uppiggande effekten får mig att inse att mitt svenska svårmod inte hör hemma i Tokyo, särskilt inte om vi ska hinna med dagens alla inplanerade stopp i Aoyama, Harajuku, Shibuya och Ginza (inte skivaffären). En bit ifrån Sign besöker vi designbutiken Cïbone där underbara, ouppnåliga möbler ser ut att fnysa åt min fattigdom, ungefär som Fendiflickorna på Stureplan. Längre ner på samma gata, förbi Omotesando crossing ligger And A där man hittar allt ifrån små smyckeskollektioner och revolutionära tvåtusenkronors-t-shirts som uppmanar USA att lämna Okinawa i fred till fanzines och designertejp. Jag ber att få köpa tejpen, och ett leende butiksbiträde plockar ut den ur glasskåpet som om den vore ett Fabergéägg och transporterar den varsamt till kassan en våning ner. Vi tittar till nya Prada som för tankarna till Stanleys 2001 och på Bape Exclusive besöker vi en grafittiuställning och jag inhandlar en dyr A Bathing Ape-kondom i rosa camoförpackning. Härifrån bär det av till Undercover och sedan vidare till nästa apinhängnad, Bape Café där vi käkar brunch. Jag beställer in en musselsoppa och kan inte motstå frestelsen att proppa min väska full med inplastade servetter och tandpetare i väntan på maten. Allt på grund av en liten ap-logotyp. Efter 10 Corso Como Comme des Garcon tar vi en kort andningspaus på taket till designbutiken Sputnik där enkla solstolar satts upp. Det sägs att man en klar dag kan se ända till berget Fuji härifrån. Detta är ingen klar dag. Husen som omger oss tycks oändligt många, och eftersom inga jättefallos till skyskrapor våldtar den jungfrueliga utsikten ser man dem ändå bort till den dimmiga horisonten. Sida vid sida samsas nybyggda hus med pittoreska trähus och små tempel. Framtid, samtid och historia i ett slags ordnat kaos. På vägen ut ur butiken lägger jag märke till en hylla sammansatt av skateboardbrädor med ett litet japanskt bonsaiträd ovanpå. Mycket samtid, lite mindre historia. Kanske är det framtidens 8-bitars melodi. Efter ett behövligt besök på min gummilaminerade favorittoalett på kafé Low i Sputniks källare går vi längst Omotesando igen. Jean visar mig kaféet Montoak som uppenbarar sig likt en glansig sida ur Wallpaper innanför de mörktonade rutorna. Vi tittar på lunchmenyn men hittar inget som frestar vare sig våra smaklökar eller plånböcker. På en tv-skärm vid Meiji Dori visas Bape TV och en reklamfilm för kondomerna jag köpt. Jag fastnar ett ögonblick, och ser förmodligen ganska dum ut när jag står still just som det blir grönt och folk skyndar över gatan runtomkring mig. Något senare på Beams T är det istället tshirts på galgar som passerar runtomkring mig och jag står och dumglor precis som tidigare. Jag vet inte hur långt tid det tar för tröjorna att passera längst den inglasade banan i taket som slingrar sig genom hela butiken och dess skyltfönster, men så länge står jag i alla fall still och iaktar de olika motiven som svävar framför mig. Det är himmelriket för en bokstavstroende t-shirtfundamentalist som jag. Vi passar på att gå igenom Final Home som är inrett med en massa orangea tyggarderober. I en av dem finner jag en ryggsäck ur märkets ReName-kollektion som tillsammans med din skateboard bildar en stol med ryggstöd. Smart, praktisk, snygg och dyr. I en annan av dem finner jag en svart motorcykelhjälm med Musse Pigg-öron, kul, ful och säkerligen ännu dyrare. Solen tittar fram mellan molnen och upplyser oss om vägen till Baby Milo Store där vi tänkt avsluta dagens ap-safari. Marschmusik och en lång rad små Baby Milo-figurer leder vägen ner till källorlokalen i vars mitt större Baby Milo-figurer rider runt runt på matchande karusellhästar. Det är omöjligt att hålla leendet tillbaka. Jag botaniserar bland prunkande tshirts, skjortor, väskor och dyr designertejp. Jag ber att få köpa tejpen och konstaterar snabbt att servicen var bättre på And A. Området mellan Omotesando och Harajuku är en labyrint av små gator med vildväxta små trädgårdar, lummiga kaféer och vackra mode butiker. Ebba von Sydow skulle förmodligen kalla området "Ura-Hara" och Denise Rudberg rent av "Urran". Fast det spelar ingen roll. Detta är fortfarande ett av mina favoritområden i Tokyo. Även om jag varit här många gånger förut har jag svårt att hitta tillbaka till Revolver som jag vill visa Jean. Butiken ligger på en bakgata mittemot en leksaksaffär som har specialiserat sig på Happy Meal-leksaker. Det finns ingen skylt, inte ens en dörr eller ett handtag, bara en vägg. Man känner sig som Ali Baba när någon invigd visat en vart man måste stå för att väggen ska öppna sig. Nu verkar det vara stängt eller så har ingången flyttats. Längst Takeshita Street upp mot Harajuku Station hittar man mycket av det sämsta Harajuku har att erbjuda såsom idolbutiker, krimskrams och andra typer av massproducerad och standardiserad individualism (jag antar att det var här JC fann inspirationen till sin Dolly & Pops - From Harajuku with love-kollektion). Några av de subkulturer som shoppar här tar sig tämligen extrema uttryck varje söndag vid stationen dit vi är på väg. I´'d rather be in Tokyo. I´'d rather listen to Thin Lizzy-oh Watch the Sunday gang in Harajuku. There's something wrong with me, I'm a cuckoo - Belle and Sebastian. Vad som en gång varit en levande folkrörelse med Elvisimitatörer och folk utklädda till sina seriefigursidoler, känns nu mer som ett skådespel för oss turister och perversa japanska män som samlats för att fotografera ett fåtal unga svartsminkade flickor i barockklänningar. Vi seglar runt i en pessimistjolle och höjer inte på ögonbrynen förrän vi ser två söta flickor iklädda naziuniformer. Nog för att swastikan modemässigt kan fungera överkryssad på slitna punkjackor av skinn, men att stilmässigt replikera SS-officerare med röd-vit-svart-armbindel, officermössa och tyskt 40-talsbling är något jag har svårt att acceptera, även i Japan. När jag kollar upp fenomenet visar det sig att många japaner endast känner till nazisterna som otroligt ondskefulla människor med en unik stil, ungefär som ärkeskurkarna i deras favoritserier. Och folk här älskar att kostymleka ärkeskurkar. Vi hoppar över Shibuya och ett besök på mitt älskade Cafe Apres Midi där den bohemiska stämningen är så unik att en cafe latte kostar 80 kronor, och tar istället tunnelbanan direkt till Ginza. Området där det sägs att man på åttiotalet kunde tappa en $1 000-sedel och veta att markkostnaden för ytan den upptog var värd mer än så. Apple Store Ginza är en av anledningarna att åka hit. Mujis flaggskepp är ett annat. Alla de andra anledningar håller stängt så vi skyndar vidare. Tunnelbana igen. Det är så där trångt som man hör att det alltid är i Tokyo fast sällan är. Avstigning på den största och mest skrämmande stationen av dem alla, Shinjuku. Trots att vi har ont om tid måste jag gå inom Franc- Franc och sedan Tokyu Hands - förmodligen världens bästa butikskedja. Det är som om Panduru Hobby och Clas Ohlson gått ihop och plötsligt fått ett otroligt sinne för smak. Vi hämtar upp min svensktalande japanska tjejkompis Yukari (hon säger sig ha sett "Fucking-jävla-kuk-Åmål" sex gånger) på Beams där hon jobbar och tar en taxi till Svenska Ambassaden där det är fest. Trots att Yukari är liten som en sjuåring dricker vi ren Absolut Vodka så som sig bör på svensk mark. Folk börjar bli berusade och eftersom dj-båset står tomt kryper in och bryt-dj:ar. Att ingen avbryter eller kastar ut mig när jag spelar JMYHAZE Beatbox eller Tough Alliance har jag förståelse för, men när jag låter Nic & The Familys debutalbum rulla från början, räknar jag inte med att få höra skivans sista spår - en japansk version av "Hej hej Monika". Kanske är folk för fulla eller upptagna för att lägga märke till musiken, eller så gillar de helt enkelt infantil enkel popmusik innerst inne. För en stund senare dundrar Ne Ne Momoko ur högtalarna. Jean vinglar iväg för att hinna med sista tunnelbanan hem till frun och jag ser Yukari försvinna iväg i en taxi. Fattig som jag fortfarande är väljer jag att promenera till Superdeluxe. Superdeluxe är vanligtvis ett glatt tillhåll för stadens alternativa elit, men tyvärr ganska dött idag. Svenska Helene, som jag träffade redan på ambassaden, bjuder på taxi till Omotesando där Paul Smith bjuder upp till fest i FN:s universitetsbyggnad. Utanför FN-skrapan stöter jag ihop med Wayne, vars företag Superfuture tillhandahåller ovärderliga guidekartor till Tokyo. Han har under dagen guidat Chicks on Speed runt stan och kommer just ifrån medeltidsinspirerade Loveless. Paul Smith-festen verkar ha passerat sitt klimax när vi väl kommer in. Och trots partyrespiratoriska inslag av lättklädda asiatiska pojkar med shotglas runt höften och glittrigt paljettutsmyckade män i lustiga hattar finner vi oss snart ute på gatan igen. Här står en japansktalande franskman i byggarbetarhjälm och presenterar sig som "en gigolo som inte tar betalt". Det är lätt att skaffa nya vänner i nattens Tokyo. Att jag och hans flaska Absolut Vodka kommer ifrån samma land räcker. Han tycker det är världens häftigaste grej och tillsammans med en härligt långsam Yoko Ono-japanska vid namn June beger vi oss till klubben Fai. Fai är så där lagom svettigt. Musiken dundrar ur högtalarna och en skara människor dansar mot dj:n. Ännu fler sitter vid de små borden längst klubbens väggar. Jag betalar inte för en enda drink men har ständigt nya i handen. June skriver poesi på servetter och ger mig en med ett leende; "The window she is broken and the rain she is coming in". Fransmannen, som svettas mer än alla andra, kommer just ifrån toaletten och säger sig ha släckt ännu en ensam japanskas törst efter kärlek - utan debitering förstås. Dj:n mixar in Make It Happen som tvingar mig att dansa. Jag diggar och antar att det är jag som givit honom skivan. Jag vill inte att natten ska ta slut så jag stannar till det bittra slutet. Efter stängning hjälper jag personalen att städa. Jag äter brunch på Idee Service Station tillsammans med Jean och amerikanen David (aka Marxy) medan mina tankar stelnar till från sömnens tomma hjärna. Vi lyssnar på en promo av Marxys debutalbum Kyoshu Nostalgia innan jag lämnar nordamerikanerna och möter upp Yukari och hennes pojkvän Daisuke. På lånad cykel rullar jag fram längst den körsbärsträdskantade kanalen i Nakameguru. Lilla Yukari står upp bak på Daisukes pakethållare men når trots detta knappt över Daisukes huvud. Vi färdas förbi Organic Cafe (beställ Triple Decker Toast) och Helvetica Hair (där man förmodligen klipper groteska frisyrer) vidare till Groovisions alldeles egna butik GRV1788. Groovisions är ett mediekollektiv ifrån Tokyo som på grund av sitt samtida poputtryck även har uppmärksammats inom konstvärlden. Ständigt återkommande i Groovisions olika produktioner är den ålders- och könlösa figuren Chappie som möter oss i naturlig skala en bit innanför dörren till butiken på översta våningen. Jag har inte råd med Chappie och köper istället en rulle av deras fantastiska designertejp. Vi lämmnar Joseph Müller-Brockmann-estetiken bakom oss och cyklar till Silas+Maria. Eftersom vi redan har sett alla James Jarvisfigurer bär det raskt av vidare till Supreme - som varken har en inomhusskateboardramp eller Kate Moss t-shirten jag skrivit upp på min inköpslista - innan mina vänner lämnar över mig till Katsue vid Daikanyama Station. Hej då Yukari och Daisuke. Hej hej Katsue. Katsue är som en japansk motsvarighet till Charlotte i Sex & The City. Framgångsrik trettionågonting, uppklädd i mörka designerkläder och ofrivilligt singel med sannolika drömmar om ett sagolikt bröllop med den rätta. Hon har lovat att jag ska få sitta hårmodell åt hennes kompis och vi promenerar till den lilla salongen B.a.l.a.n.c.e som ligger inklämd mellan två anonyma bostadshus på en bakgata. Katsue berättar att Maki Nomiya (f.d. Pizzicato Five) alltid klipper sig här. Yuriko, som ska klippa mig, fimpar genast sin smala cigarett och ursäktar sig för sin dåliga engelska innan vi introduceras. Yuriko tvättar mitt hår mer noggrannt än någon någonsin gjort förut, medan Katsue visar mig bilder på tänkbara frisyrer. Yuriko har utbildat sig i sex år till frisör, men säger sig fortfarande behöva erfarenhet av västerländskt hår, som hon tycker är mjukt och änglalikt. Jag väljer en assymetrisk frisyr och Yuriko går loss med rakbladet. Med en ny sylvass snedlugg lämnar jag salongen tillsammans med Katsue och Yuriko för att ta en bit mat. Just som vi satt oss till bords på Frames slår det mig att jag helt glömt bort kvällens dubbelbokning med musikern Gakuji Matsuda (aka Chabe, aka Cubismo Grafico). Jag ursäktar mig från bordet och rusar ut. Jag springer hela vägen till Chano-ma där Chabe sitter och väntar på mig. Jag är andfådd och svettas. Folk tittar på mig med förundran, men Chabe bara ler. Vi byter skivor med varandra och han visar bilder på sin nyfödde son som han önskar jag hann träffa. Något är fel när en grammy-belönad japansk artist sitter och beklagar sig över att han alltid är upptagen och stressad. Jag tar med mig Chabe tillbaka till Frames men han måste snart hem till familjen. Under tiden har kvinnorna fått i sig några drinkar och korsförhöret om det sexuellt frisläppta Sverige inleds. Japanskorna verkar särskilt intresserade av begreppet one-night stand, något de säger sig vara sugna att prova på. Nästan vetenskapligt frågar de hur det går till? Hur man vet att det är ett one-night stand och inget annat? Vad som händer dagen efter? Vad man säger? Känner? Jag svarar så gott jag kan och alla förvånande uttryck dubbleras då Katsue tvingas tolka för Yuriko. Ett åhh följs av ett ännu ett gemensamt Åhhh, ett ahhhh av ett ännu ett Ahhh. Katsue beklagar sig över att japanska män inte gillar hennes stora bröst och rumpa. Jag ger henne komplimangen att hon liknar Beyoncé men det vet hon inte vem det är. Katsue betalar notan. Och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att gud är Nalle Puh? Jag tänker på Dean Moriarty.