Det ringer. Jag ligger med gårdagens kläder i en säng i Helsingfors. Mitt huvud är en centrifug. Det ringer på min mobil. Dimmiga flashbacks från diverse moderna finska barinredningar letar sig igenom min sargade hjärna. Men jag minns inga namn, inga belopp, ingen konversation. Eller jo, fast jag kan ju ha hallucinerat.
Var vi verkligen på ett ställe som hette Åbo igår? Åbo? I Helsingfors? Det är ju helt sjukt. Måste ha inbillat mig. Som om någon krögare i Stockholm skulle få för sig att öppna Göteborg Bar & Kök typ vid Sicklakanalen. Fiskarkitsch på väggarna. Serveringspersonal i samma slags hattar och linnen som Håkan Hellström. På helgerna skulle tjockisen från Soundtrack of Our Lives kunna ha hand om karaoken. Barsnacks: friterade räkskal och makrillar. Haha. Och. Jävlar vad det ringer. Svarar. Det är en vän från gårdagen, vi kan kalla honom Antti. Han är i högsta grad ansvarig för att jag mår som utarmat uran. Dessutom åt han upp allt mitt snus. Nu undrar han förstås om jag sitter och väntar på min helikopter till Tallinn. "Visst, jag har precis checkat in", ljuger jag och hyperventilerar diskret. Jag kollar på klockan - min flight går om exakt 20 minuter. Jag är någonstans mitt i Helsingfors. Copterlines lufthamn [B](1)[/B] är långt, långt borta. Utan hopp rusar jag ned på gatan - och lyckas för första gången i mitt liv vinka ner en taxi på nolltid.
Helikopter är det fräna sättet att ta sig till Tallinn, sägs det i alla fall. Det går snabbt. Det är dyrt. Man susar fram i en gräddfil flera hundra meter över färjglada spritturister med löjliga dra-maten-vagnar. Och färdmedel som kräver att man rusar ut på en startplatta medan man håller i hatten och samtidigt duckar för dödsvispande rotorblad är per definition tuffa. Synd då att jag inte överväldigas av några häftighetskänslor inne i kabinen. Det ser ut som insidan av en trång minibuss. Fem skrynkliga kostymer blänger på mig. Jag ser inga galanta damer i minkpäls. Inga champagnehinkar. Faktiskt ingenting som får mig att känna mig som P Diddy. Piloten gasar. Sjukt nog rullar vi två varv på startplattan istället för att, som jag trodde var själva poängen med helikoptrar, bara göra en vertikal take-off. Men innan jag vet ordet av är vi luftburna. Jag ägnar 15 minuter åt att kriga om lebensraum för mina armbågar med en nervös affärsman och sen landar vi ovanpå en tillplattad aztekpyramid av betong. Jag vacklar ut med min fula axelremsväska som innehåller ett ombyte oömma kläder och telefonnummer till några hip and happening Tallinnbor.
–You know that Estonia have joined NATO now? Party tomorrow! You should go! On Freedom Square. It's a car park now. In middle of town! You don't miss it. Taximannen, som till stor del består av mustasch och förståndig stickad tröja, häller evenemangstips över mig. NATO-folkfesten låter onekligen lockande. Kommer det att dansas på gatorna för att fira en militärallians? Kommer det att sjungas körsång? Jag får inga exakta svar. Jag ber honom köra mig till ett ställe som serverar fett och salt. Därför tvärnitar vi under en skylt som föreställer en fet gris klädd i kavaj. Kuldse Notsu Kõrts bör klassas som ett turisthak, men jag tänker inte vara en kräsen Lonely Planet-snobb. Min kött-potatis-surkålskombo gör sitt jobb. Jag känner mig vederkvickt eller vad det heter.
Vid frihetstorget som blev en parkeringsplats lossar värnpliktiga stora metallrör från en lastbil. Här ligger också Kuku Klubi, en bar som sägs vara ett näste för kulturkoftor. Det enda som vittnar om det är några lappar om konstutställningar. Jag öppnar istället dörren till Kohvik Moskva som är ett basläger för Tallinns it-boys och it-girls. Spanvänligt fik på dagarna, loungig förfestarcentral på kvällarna. På väggarna samsas några rödglödgade silhuetter av Absolutflaskor med Fashion TV. Musiken som spelas är flugviktshouse av den typen som annonsförsäljare älskar så mycket. Alla cappucinodrickande gäster är Bobby Gillespie-smala, skitsnygga och väldigt intresserade av hudvård. Jag känner mig smällfet och ensam, varför jag ringer första bästa nummer på min telefonlista. Anu Samarüütel, designer och modejournalist, visar sig sitta bara några bord bort. Jag tar min viktnoja och hasar över dit. - Jag vet, alla i Estland är spinkiga. Vi har ungefär samma grejer som ni, men vi har inte fått fetman än. I don't know if it's healthy, but it's perfect for models, fnissar Anu. Jag får också veta att grime, som jag anser vara en eufemism för brittisk hiphop, kallas "boing-boing" här. Samt att Tallinntjejer förmodligen är bäst i världen på den livsfarliga konsten att springa i högklackat på kullerstenar, för det är sådana mest överallt där det inte är sprucken asfalt. Anu Samarüütels lilla butik ligger mitt emellan Moskva och Kuku. Nu Nordik säljer kläder från unga estniska designförmågor - det mesta sorterar jag in i facket förnuftig flärd. Det vansinnigaste jag hittar är en topp som ser ut att vara garnerad med diskreta bläckfisktentakler. Jag fingrar på några t-shirts med roliga tryck från den lokala etiketten 72 dpi medan Anu beklagar att hon inte har några herrkläder i sin linje. Hon tipsar om att jag kanske hittar något på Hoochi Mama , en annan liten butik som saluför lokala designers plus dödskalleringar och Bathing Ape-artat streetwear. Vi bestämmer att vi ska ses på klubben Bonbon i morgon kväll. Jag har brådis till mitt hotell eftersom jag råkade se mitt smutsiga jag i en provrumsspegel. Jag går vilse[/B] i det labyrintiska gamla Tallinn. Det är ett medeltids-Disneyland. Självklart jättefint, men ur dolda högtalare sprutar helvetisk säckpipemusik, bankomaterna är uppfiffade med lull-lull av smidesjärn för att smälta in och bland tinnar och torn kan man också hitta flera skyltar med budskapet "striptiis" . Jag rundar en gycklare som i själva verket är inkastare till en turistfälla, Olde Hansa, där servitriserna bär livstycken och snabelboots - samt headsets med kommunikationsradio. Digitalt och barockt på samma gång. Som en temaskiva av Momus. Mitt hotell för natten, Viru , är en annan tidsåldrarnas krock. Det här skulle ju vara en 22 våningar hög och väldigt deprimerande sovjetisk vertikalbunker - men det ser ju fräscht ut! En finsk hotellkedja har tydligen renoverat skiten ur öststatskolossen. Inga mögelfläckar. Inga brunmurriga tapeter. Absolut fritt från kåkfararbrallor och hårda skinnjackor i lobbyn. Helt i linje med gällande EU-regler om hur ett modernt men opersonligt mellanklasshotell ska se ut. Jag stoppar upp min warzawapaktsfetischism någonstans där bak och straffar mig själv med en kalldusch på rummet och kilar ut igen. Den klassiska sunkbaren Tallinn har en synnerligen befallande skylt i brutalaste frakturstil på fasaden. Jag har hört talas om att det ska finnas ett livsfarligt värmesystem med läckande propangas här inne, men jag hittar det inte. Bara ohyvlat trä och lagom alkoholiserade stamgäster med skinande nya mobiltelefoner. Några hundra meter uppför Pärnuvägen hittar jag Café VS . Här ser ut som interfacet till datorspelet Doom: metall, stora bultar, lysdioder och laserljus överallt. I högtalarna varvas tillbakalutad designerhouse med modernare grejer - jag tycker mig höra Justus Köhncke - medan servitriser i tunikor bär ut fyllda naanbröd, fräsande sizlars och urholkade ananasfrukter med grogg i. Även här projiceras Fashion TV på en vägg. En av barflickorna upplyser mig om att de brukar ha en drum'n'bass-klubb i källaren, fast inte just ikväll. Café VS är extra allt, inte stilfullt, men jag gillar det.
Jag har stämt träff här med en lokal före detta indiegud från det legendariska skrammelbandet Röövel Ööbik. Fast nuförtiden är Tarvo, som han heter, modefotograf. Han drar pliktskyldigt några stories om turnéer i Sibirien och upplyser mig om att det ett tag blev snudd på löjligt att pyssla med indiepop i Estland. - När Estland blev oberoende från Sovjet så skulle allt vara "independent". Därför började alla lyssna på indie. Och helt plötsligt skulle Röövel Ööbik spela för 10 000 eller 20 000 personer. Vi var vana med kanske 100. Vi var ju bara ett litet punkband. Spelade ni inte in en Peel Session på BBC i den vevan också? - Jo, och det var stort. Vi var det första bandet från Baltikum som gjorde det. John Peel var verkligen trevlig och sa i radio att "de här killarna behöver feedback från er lyssnare. Här är adressen, skriv till dem nu." Och så bokstaverade han bandnamnet och sade att det betyder ungefär "rövande näktergal". Sen fick vi en massa brev från hela världen. En av 40 hade fått namnet rätt. Alla andra hade skrivit till Mr. Robin Nightingale... Vi avslutar ämnet estnisk indiehistoria. Tarvo rekommenderar mig att gå till Noku Klubi [B](13)[/B] om jag vill prata om dylikt och samtidigt frottera mig med unga design- och konstmännniskor. Men: - Det här är mycket trevligare. Det är mycket bättre blandning mellan arty folk och "rough people". Vadå för rough people, undrar jag. Gangsters? - Inte riktigt, men du vet... inte jättefarliga, men lite tuffa. Tarvo sveper med handen i riktning mot några killar med snagg och skinnjackor som sitter vid i ett hörn tillsammans med några tjejer med utstuderat MTV-utseende. Snubbarna är onekligen lite kroppsbyggartuffa. Men med en urgröpt ananas i handen är det svårt att verka direkt farlig.
Det är dags för vodka och vid bardisken hugger två rysk-estniska busar tag i mig. Förolämpningarna börjar hagla. - Du ser ut som Peter Forsberg, påstår den ene, som jag tror heter Andrej eftersom han senare introducerar sig som Dr Dre. - Du är som en bäbis. Du beställer en liten shot när du ska ta en hel flaska, säger rysk kille nummer två som verkar heta Viktor. Dr Dre frågar vad jag heter och jag känner mig så illa tvungen att svara, varpå Viktor asflabbar: - Tommy? Tommy Salo! Hahaha! Vilken loser! En solklar trestegsraket till slagsmål, alltså. Men det här ser inte ut som killar man bör hamna i råkurr med. Lyckligtvis landar en runda Saaremaavodka och ett stort fat inlagda smågurkor. Isen är bruten. Dr Dre drar den klassiska valsen om att han har en flickvän i Stockholm. Men flytta dit skulle han aldrig göra. - Är man ryss i Sverige så är man fucked! Inget svart bröd! Ni är som bäbisar på bröd! Whatever. Jag frågar om mina svartbrödsfrälsta nya vänner tänker gå till Privé ikväll. - Varför det? De spelar bara gay jazz. Det börjar snurra i huvudet så jag ursäktar mig innan jag än en gång får höra att jag är en bäbis. Tarvo håller på att ringa några polare medan han plottar en lämplig rutt för min kväll. Själv ska han hem och fila på scenografin till ett uruppförande av nyskriven kammarmusik - väldigt estniskt. Första kontrollen på[/B] min karta är det posha vattenhålet Kaheks. Vagt kolonialminimalistiskt på insidan, faktiskt så snyggt och prydligt att det verkar smitta av sig på klientelet: chict och lite spänt. Jag bangar. Nästa stopp, Pegasus, ligger bara några meter därifrån. Jag tycker mig känna igen inredningen från något nummer av Wallpaper från slutet av 90-talet - familjen-Jetson-kraschlandar-på-planeten-nordisk-design. Vid bardisken hänger två killar i vridna Levi's. De nickar glatt mot mig när jag gör entré till de smäktande tonerna av Chicagos If You Leave Me Now. För bra för att vara sant, tänker jag lyckligt och knäpper upp både jacka och skjorta för att flasha Chicago-tröjan som jag råkar bära närmast hjärtat i kväll. - Heter du Andy? frågar den ene vridna Levi's-mannen. Eh... nej. Jag heter Tommy Salo, jag är en bäbis och nu strippar jag för helt fel personer. Jag knäpper skjortan och frågar om de är kompisar till Tarvo. - Nej, men vi ska träffa en engelsk kille som heter Andy här. Han ska skriva en reseguide till Tallin för en tidning. Han har skägg och halvlångt hår. Vi tänkte att det var du. Jag är [I]så[/I] originell. Vi reder ut situationen över några Heineken och håller ett halvt öga öppet efter britt-skägget som inte dyker upp. Snart rullar vi i riktning mot Club Privé, ett av de hippare ställena att skaka röv på i Tallinn. Ryssarna på Café VS hade i princip rätt om gay jazz - ikväll spelar Alexander Barck från Jazzanova skivor. Hans närvaro förgrymmar mig först, eftersom jag verkligen längtar efter lite rivig tysk postpunk och absolut inte funkig tysk jazzhouse. Men jag tinar upp när jag ser att Privés välgroomade crowd dansar som sexuellt utsvultna dårar. Raj-raj, faktiskt. Humöret blir ännu lite bättre när jag ser en dvärg som patrullerar lokalen för att plocka urdruckna glas och flaskor. Och sekunden efteråt är mina mungipor i taket, för vad ser jag om inte ännu en extremt kortvuxen kille i röd Adidaströja! 2004 - dvärgarnas år! Det är ju det jag har sagt hela tiden!
Jag skyndar mig att beställa två bourbon och cola för att skåla lite med lille herr Adidas. Som tur var spelas musiken på så mördande volym att jag inte lyckas framföra något dunderpuckat. Vi nickar lite till varandra istället. Mina nya vänner från Pegasus är försvunna, så jag parkerar vid en bardisk med något som vid första anblicken ser ut som skitstora vattenpipor, men i själva verket är en... syrebar. Smaksatt luft, till och med. Jag hostar upp 50 krooni för att testa en eucalyptuspuff. Jag kan inte säga att jag får en kick eller blir mycket fräschare av det. Däremot inbillar jag mig att alla Privémänniskor helt plötsligt blev ännu lite snyggare här bland syreslangar, sittpuffar, kandelabrar och slingriga jugendornament. Och jag är givetvis tjockast på stället. Jazzanovaröjet börjar gå på tomgång och jag hakar på några okända festmonster till Hollywood' som de refererar till som "the flesh market". Föreställ er ett disco där alla är 15 år yngre än dig själv och MTV-hitsen pumpar utan pardon och hånglandet är närmast pornografiskt. Jag tror att jag måste ta hand om min hunger. Jag hamnar vid något som heter typ Kioosk 24h. Egentligen vill jag skrika i ren terror. Eller åtminstone trycka på en cancelknapp. För hamburgaren som jag just har beställt är - prefabricerad. Det är en mardröm: kiosktjejen öppnar en låda i en metallhurts och fiskar upp en färdig och väldigt död burgare. Hon lyfter på brödlocket och dränker köttbiten med massor av majonnäs. Sallad? Tomat? Gurka? Ånej. Flapp, så landar monstret i mikrovågsugnen. Pling. Klart. Vilken blåsning. Jag skäms medan majonnäsen droppar ner på asfalten. Och mardrömmen slutar inte där. På andra sidan gatan dyker två trötta typer med skinnjackor upp. - Tommy Salo! Want to go for a drink? Den här staden är uppenbarligen för liten för oss tre. Å andra sidan kan jag ju behöva något att skölja ned majonnäsen med. Jag hakar på Dr Dre och Viktor, efter några minuters dösnack om NHL-hockey knackar vi på dörren till ett tvivelaktigt ställe utsmyckat med motorcykel och en och annan sydstatsflagga. Någon öppnar och det divideras fram och tillbaka i några minuter. "Come on", säger Dre och vi vandrar i ytterligare tio minuter. Under ett deprimerat 50-talshus hittar vi ett charmlöst litet ställe med tusentals fimpar på golvet, en bardisk klädd i pärlspånt, några udda bord och en karaokemaskin. Nattens slutstation. Jag köper några ljumna flaskor mörkt öl (smakar som svagdricka) och vi sätter oss vid ett bord för att hålla klaffen tillsammans. En gubbe i skinnväst sjunger dramatiskt för oss med imponerande magstöd. Viktor somnar och ser ut som en fågelholk i ansiktet. Jag säger jag att jag tänker åka till hotellet. För säkerhets skull tillägger jag att minibaren definitivt inte är öppen.
Fyra timmars sömn senare står jag mitt i den gyttjiga parken nedanför Viru och känner mig oförtjänt fräsch. Jag funderar på fika, men tjenare - jag skådar Waynes Coffee [B](21)[/B]. Vänder jag mig om 180 grader möts min blick av finska grillnätverket Hesburgers skylt monterad på en limpformad plexiglasbyggnad [B](22)[/B]. Om jag minns rätt så är Hesburger rätt glada i majonnäs de också. Vänder jag mig ytterligare ett kvarts varv och sträcker på mig kan jag skymta finska varuhuset Stockmanns [B](23)[/B] logotyp på ett hustak. Den nordisk-finska kulturimperialismen kommer kanske aldrig att dominera världen, men här i Tallinn verkar den fungera riktigt bra. Men jag måste faktiskt fika lite. Alltså styr jag mig själv mot Le Bonaparte [B](24)[/B] på Pikkgatan, där jag mölar i mig ett fantastiskt pain chocolat och några småkakor som bonus. Stockholms skräckvälde av brownies och ciabattamackor känns väldigt långt borta. Fylld av socker powerwalkar jag mycket snabbt genom Medieval Disneyland och passerar återigen frihetstorget som blev en parkeringsplats. Ett gigantiskt partytält och en haubits har landat. Peppen inför det stora NATO-partyt växer. Jag köper ett soundtrack till min förmiddagspromenad på Lasering [B](25)[/B], där jag betjänas av en kille i Apoptgyma Bezerk-tröja. Det blir två plattor från lokala caféelectronicalabeln Kohvi records samt en skiva från 2001 med Una Bomba, den lite funkigare fortsättningen på Röövel Ööbik. Det låter bitvis som LCD Soundsystem. Undrar vilka som egentligen var först. Jag passerar även World Clinic [B](26)[/B], som kränger undergroundserier, hårdrock och krimskrams. Ägaren ser ut som en after ski-version av Klaus Dinger (för obildade läsare: tysk trummis som startade Neu!, världshistoriens bästa band), så jag går in och köper en smileybadge. Finns det någon rättvisa i världen så väntar en rejäl acid house-revival runt hörnet. 
–Terve! Vid hamnen möter jag Elvira, en bekants bekant från Helsingfors. Hon har lite mer kläm på Tallinn än vad jag har och föreslår en spårvagnstripp till Balti Jaama Turg, en utomhusmarknad bredvid tågstationen. Vi rafsar runt bland gammalt militärskräp i en bod. Jag tittar på en gasmask och funderar på om det är just den här modellen man hittar i en mycket känd (och skallig) svensk festfixares garderob. - Egentligen vill jag köpa ett maskingevär. Som konst alltså. Det måste ju finnas någon här som kan fixa det, säger Elvira. Jag invänder något stentrist i stil med "ja, men hur ska du få hem det då? Jag tror att ganska få tulltjänstemän betraktar Kalashnikovs som konst". Men diskussionen slutar där, eftersom bådas blickar graviterar mot en gammal väckarklocka med Hitler på urtavlan. Elvira slår till utan att tveka. Ironiskt nog står det "made in USSR" på baksidan. Jag funderar lite på en möjlig reklamcopy: "Vakna tillsammans med führern - varje morgon!" Eller varför inte bara "viljans triumf"? Sedan hittar jag några fredliga pins med djurmotiv. Sjukt fulsnygga. Vi tar oss innanför ringmurarna igen och prövar maskingevärslyckan på Antique Military Collections [B](28)[/B]. Jag fastnar för en snygg soppsskål men tappar den nästan när jag ser ett mycket diskret litet emblem med örn och hakkors på undersidan. Oj då. Vi hittar också en kosmonauthjälm. Och en urgammal, rostig kulspruta på hjul. Funkar den? - You can try it before you buy it, flinar affärsinnehavaren. [B]Lite snabbspolning genom[/B] gamla stan: galaxens sämsta kaffe [B](29)[/B] finner man vid Rådhustorget under en irländsk pub. Tyvärr råkar det vara bästa stället att lapa sol på. Är man seriöst intresserad av att fika bör man istället gå till Anglais, där apelsin- och mandelkakan är en elchock i hjärnans lustcentrum. Depeche Mode Baar [B](31)[/B] är ett slags Hard Rock Café för stadiumsynthare. Kubanska cigarrer röker man på La Casa del Habano [B](32)[/B]. Kolme Näoga Mees [B](33)[/B] och Veinipööning [B](34)[/B] är två välsorterade vinbarer om man gillar sånt. Nyskriven klassisk musik - Arvo Pärt and beyond - finns till Galne Gunnar-priser på Pika Jala Muusikaäri [B](35)[/B] och på en väldigt smal gata hittar man Must Lammas, en tjusig liten georgisk restaurang (när åt du kaukasiskt senast?) Allt detta inom en radie på några hundra meter. Tallinn är litet. Faktiskt så litet att vi plötsligt är på Frihetsparkeringen igen. - The Smilers? No, they have already left the building, får vi veta av en kille med snygga käkben och musikkårsuniform. Synd för oss. För, ärligt talat, det är inte varje dag som man har chansen att se ett folkkärt estniskt boogierockband med en Afghanistansveteran som sångare spela på en NATO-fest. - I think they are shit anyway, tillägger killen i uniform. Runt omkring oss firar Tallinnborna att de nu är medlemmar i en väldigt mäktig militärallians. Små barn krälar på pansarbilar, gamla tanter viftar med blå ballonger prydda av NATO-emblem och marschmusiken dundrar. Det är som en korsning mellan Göteborgskalaset och Repmånad. Vi får vårt lystmäte av maskingevär, man får klappa på dem om man vill. Dock ej till salu. Det pangar och smäller och jag blir nervös, men inser snart att det är ballonger och inte skjutvapen som väsnas. Vi flyr. Elvira tillbaks till Helsingfors och jag någon annanstans. Måste hitta ett nytt hotell. Jag tvekar mellan fint och fult. Barons är en 30-talsdröm inrymd i en jugendbyggnad. Skinnfåtöljerna i lobbyn är strama och en pianist hamrar evergreens. På andra sidan gatan ligger Vana Tom [B](38)[/B], ett lagom billigt vandrarhem beläget under en strippklubb [B](39)[/B]. Jag sätter mig i Barons bar för att känna efter - det goda livet? Eller det sunkiga, porr-Tallinn som jag har lyckats undvika så här långt? Jag får hjälp av en högljudd skotte i kilt som bor under stripperian. - Vandrarhemmet är schyst men strippklubben är so-so. Man kan titta på tjejer som duschar. Inte riktigt min grej. Ljudisoleringen är det bästa de har att erbjuda. Jag har rummet under scenen och hör ingenting. Med de visdomsorden checkar jag in på Barons och softar med lite ullkardning på estnisk tv. När skymningen sänker sig beger jag mig till "the financial district" - ett område där ett nytt höghus i glas och aluminium reser sig mot himlen varje månad. På City Gourmet [B](40)[/B], en restaurang/deli som påminner om en tv-studio avpassad för matlagningsprogram, träffar jag Jens och Urmas. De ser pillemariska ut. Jens har tidigare drivit en hel radda krogar här i Tallinn och var först in på banan när sovjetbubblan brast. Exakt vad Urmas gör på veckodagarna är jag inte helt säker på. Han drar dock en underhållande story om hur Leonid Brezjnev kraschade sin Rolls-Royce i Riga för länge sedan. Jag hugger in på en kalkonsmörgås som får betyget mästerlig. Urmas: - Jens är känd som Bananen. Jens: - Jag var först med att importera bananer till Estland. Men jag vågade inte ta några risker på den tiden, så de såldes bara för hårdvaluta. Urmas: - I praktiken innebar det att bara prostituerade hade råd att käka bananer. Jens: - Jag gjorde en reklamkampanj på det. En tjej med alldeles för horig sminkning satt i en hotellbar med en banan halvvägs in i munnen istället för drink. Du förstår symboliken va? Alltför väl, faktiskt. Urmas föreslår att jag ska låta en eskorttjej ta mig runt på stan i kväll. Jätteroliga tjejer, pratar bra engelska, allt jag behöver göra är att bjuda på drinkar och grejer hela kvällen. Jag tycker det känns sådär halvkul. Urmas: - Men det är inte prostitution! Det är mer som att hyra en festkompis. Om det händer något sedan, så... Jag tvekar lite, men tar emot en lapp med ett telefonnummer (och känner mig dålig). [B]Gillar såna här eskorttjejer electronica? Jag tänkte gå på Von Krahl ikväll. Jens: - Hahaha! Urmas: - Aha... det kanske är lite för nischat. Vi hänger kvar en stund. När mitt sällskap börjar få tunga ögonlock får jag skjuts av Urmas privatchaufför till Von Krahl, en 1600-talsbyggnad som är en teater som är en bar som är en konsertlokal. Min electronicakarma visar sig vara maxad: ikväll är det något slags minifestival med en rad lokala knappvridare samt tyska Funkstörung och, viktigast av allt, Mr Velcro Fastener. Mr Velcro Fastener! Publiken är motsatsen till Privés: Dresscoden är grunge, frisyrerna är tusen gånger sämre och hudvården är det inte så noga med. Några tjejer sportar randigt, rutigt och prickigt på samma gång och bär dessutom på kuddar under tröjorna. Den lokala laptopduon P0rt bjuder på en hejdundrande liveshow som består av att rökelsepinnar sticks in i diverse öppningar på datorer. Det spills öl och det klias i skägg. Kort sagt: här är folk som jag. En lokal skivbolagsboss ger mig en vinylskiva (som blir väldigt skrynklig under nattens lopp) och vi diskuterar ingående Fennesz senaste album med Taavi Tulev, som introduceras som "Estonia's most interesting magician right now". Fast jag hörde fel - musician är det ju, även om killen onekligen klär sig som en varietéartist. Taavi upplyser mig om att all elektronisk musik från Sverige är skit, förutom Malmös hårdaste laptopfyllerist Bauri. Jag kan inte annat än hålla med. Jag får en hembränd cd som tack och tappar nästan genast bort den eftersom Mr Velcro Fastener sätter fart på oss med snuskigt auktoritär electro. Jag tvingas att veva med knytnäven i luften. Jag skäms inte ens för det. Det finns mycket fantastisk musik här i världen, men inget kommer i närheten av två salongsberusade finnar utrustade med plåthårda vocoders och vältrimmade trummaskiner.
Jag skulle kunna utveckla resonemanget ytterligare, men jag måste tyvärr dra till Bonbon, där jag ska möta Anu plus make. Men de måste ha sjunkit ner mellan de marockanska kuddarna i chillouthörnan. Jag är återigen ensam i Jazzanovalandet - jodå, dj:n är inne på tyskfunk här också - och ägnar några minuter åt att titta på välklädda människor med perfekt hy. Det kanske var en dålig idé att gå hit. Räddningen dyker upp i form av en pytteliten tjej med lugg som frågar efter kokain (det har jag inte), ecstasy (inte det heller, ledsen för smileybadgen) eller åtminstone cigg (tyvärr, skulle behöva själv). - You don't do drugs? You should meet my boyfriend. En blond kille med muskler och rosiga kinder dyker upp. Han börjar predika windsurfingens evangelium. Jodå, här surfas det redan när isen går upp. Jajamen, jag kan få en lektion redan i morgon om vindarna vill. Och: - But you look like a pussy. I don't think you are tough enough för winter windsurfing. Det här är inte heller en kille som man vill hamna i fajt med, så jag köper sprit för att skölja ned den förolämpningen med. - You want to go to a gay friendly club? Ja, varför inte. Vi sätter oss alltså i en taxi. Chauffören lyssnar på Benny Benassi och kör därefter. I baksätet grälar Mr Windsurfing med sin tjej, antagligen om droger. Jag verkar inte ha någon annan roll här än att hiva fram pengarna när vi svänger in på en skräpig industritomt. Nightman [B](43)[/B] ser ut som en soptipp även på insidan och jag kan inte avgöra om det här stället är "gay friendly" eller bara en slutförvaring för alla upptänkliga typer av nattdjur. Det strömmar i alla fall in folk och alla dansar så snuskigt de kan till en oinspirerad men effektiv mix av MTV-r'n'b och fruktig house. Jag försöker muntra upp mitt grälande sällskap med Red Bull (inte mitt val), men det verkar snarare som att hälla bensin på elden. En tjej med glasögon frågar mig vad jag tycker om tjejerna på dansplatån. De är väl okej. - They're sluts, tycker hon. Jag undrar vad det är för fel på lite systerskap. Poängen verkar inte gå fram. Hon vräker på med ännu värre okvädningsord som jag inte tänker skriva här. Glasögonen är speciellt inriktade på en tjej som skakar sina bröst inte helt olikt Kelis i videon Milkshake. - You look different, säger sedan den arga tjejen i glasögon. [B]Så länge du inte säger att jag ser ut som Peter Forsberg.[/B] - Oh, you do! Jag börjar få nog av Tallinnbornas uppriktigheter och ursäktar mig. Letar sedan upp det grälande windsurfarparet och förklarar att jag känner mig kränkt och ska boka tid hos en plastikkirurg i morrn för jag vill inte se ut som Peter Forsberg eller ett könsorgan för den delen men först ska jag gå hem till mitt hotell och sova och om jag ser ut som en pussy så ser du frireligiös ut och om du har något problem med det så sjung ut nu annars... Han kramar om mig och köper en cocacola (med sugrör) som plåster på mina sår. Jag blir lite paff men uppskattar gesten och blir kvar ännu en timme medan globaliseringens r'n'b-soundtrack bara dunkar på. Natten avslutas på Nimega [B](44)[/B], som tillsammans med Nimeta [B](45)[/B] och Avenüü [B](46)[/B], är de tre barer på Suur-Karja som aldrig någonsin stänger. Solen är på väg upp och stämningen är så trött att bara de spruckna rösterna från några medelålders finska män kan hålla oss vakna. Det känns som en liten seger att jag fixat så att det inte blir någon windsurfing idag.
Jag vaknar av en medeltidsparad med ylande säckpipor och flöjter. En Hitlerväckarklocka hade varit trevligare. Apropå blodtörst och diktatur kommer jag på att jag har en sak kvar att göra i Tallinn: att få en liten, liten känning av den öststatsmisär som man gör sitt yttersta för att sopa bort. Jag beger mig därför till hotell Viru och ber en mellanboss att ta med mig upp till det gamla KGB-kyffet på översta våningen. Han låser upp en diskret dörr. Vi stiger in i ett kalt rum fullt med ventilationsrör och några elektroniska mojänger försedda med knappar och kyrilliska bokstäver. De ser totalitära ut. På ett bord ligger gulnade ritningar utbredda och en stor skål fylld med uråldriga fimpar. Det luktar mögel. Mellanbossen berättar att ingen visste vad som fanns i rummet förrän man började renovera hotellet för ungefär 10 år sedan. Det visade sig att 20 rum var riggade för avlyssning och alla trådar ledde hit upp. Jag frågar om de inte buggar några rum alls nuförtiden. - Inte mer än att minibarerna är elektroniska. Var tid har sitt sätt att övervaka hotellgäster. Jag beger mig in i kullerstensdjungeln för en snabblunch på Klafira [B](48)[/B], en rysk restaurang på Vene-gatan. Pelmeni (på nysvenska: ryska dumplings) är verkligen Guds gåva till alla bakfulla vrak. Jag beställer backning och gör en snabb överslagsräkning i huvudet - det blir ingen helikopter tillbaka till Helsingfors.
