48 timmar Rio de Janeiro

Mycket kan sägas om Brasilien. Brasilien är landet där ambulanschaufförer inte bryr sig om att ta med trafikoffer som redan är döda, utan låter dem ligga till allmän beskådan tills likbilen kommer efter några timmar. Brasilien är landet där tv-team är först framme vid groteska olyckor, de försöker intervjua en överkörd kvinna, liggande under ett busshjul. Reportern böjer sig ner: "Vad har hänt?" Stillhet. Reportern ler. Kameramannen kurar ihop sig för att lättare få plats under bussen, för att få riktigt bra bilder. "Hon svarar inte. Hon är nog död." Brasilien är landet där några fattiga människor angriper en buss med plaststolar, samtidigt som polisens pistoler plöjer ner dem, återigen bevakade av ett kamerateam. I studion står en jävligt tjock odräglig man i mörk kostym -- ett slags ondskans Peter Harryson. Han fungerar som en slags kompositör till de olika direktsända bilderna, perfekt svajande till inslagen av social nöd, orättvisa, icke existerande socialförvaltning, övergrepp och bristande respekt för människoliv. Samtidigt är Brasiliens folk oskulden, livstörsten, positiviteten, humorn och gästvänligheten personifierad. Du stöter undan alla som närmar sig med leenden, öppen hand och intresse. Svarar misstänksamt och med enstaviga ord. Vakar över Visa-kortet. Som en snåljåp. Du gör dem besvikna. Alla de 182 miljoner brasilianarna är naturligtvis ute efter att rövknulla just dig. Inte minst är Brasilien mer än Rio och Copacabana. Vår väldigt tillmötesgående resebyrå kunde inte poängtera det tillräckligt, utan nästan tvingade oss att tillbringa några dagar i nordliga Fortaleza, för att vänja oss vid Rios kaotiska vardag. Jag vet att det här är en guide över Rio, men låt mig berätta lite grann om Fortaleza. På flyget blir föreställningen om en bagatellmässig liten badort snabbt krossad. Mörkret utanför fönstret blir, under tiden som planet sjunker, ersatt av en tillsynes ändlös ljusorgel under oss. Staden har över två miljoner invånare och är med sin jämna medeltemperatur på runt trettio grader dessutom ett utmärkt resmål. Hotellet (1) som vi senare inkvarteras på erbjuder förtrollande utsikt och en enorm hörnveranda på trettonde våningen. Under oss ligger stranden, fiskebodarna och en rad av fiskebåtar. Den befolkas även av några arma små gatubarn som sover, en och annan fyllskalle, några båtbyggare med sprit och kortlek, en småbarnsfamilj, en uteliggare i hängmatta som säljer hajkäkar, samt massvis av mer eller mindre enkla strandcaféer och brasilianska turister. Dagarna tillbringas på de många stränderna, däribland Crocobeach (2). Kvällarna på enkla restauranger med lysrör, plastmöbler och väldigt billig, underbar köttbaserad lokalmat. Nätterna tillbringas i huvudsak i stadsdelen Iracema, bland annat på Pirata (3), ett helt kvarter som varje måndag görs om till ett uteställe som rymmer mellan tre- och fyratusen människor. Unga och gamla brasilianare tappar fullständigt kontrollen till bandens baillo funk. Lille Zippi Bar (4) fungerar som ett slags förfestställe varje dag mellan klockan elva och ett. Det är misstänkt många och välmenande tjejer där. Om du som gringo tar upp en cigarett ur fickorna har du snabbt ett par lysande tändare omkring dig. Jag måste, med risk för att provocera eventuella brasilianska läsare, få citera en bekant med stor erfarenhet av Brasilien: "Du har hororna, och så har du... ja, hororna." Den rundresande bonnläppen jag hänger med berättar även att bortsett de ordinarie prostituerade finns det vanliga flickor, sjuksköterskor och liknande, som tar betalt för att ligga med killar som de är attraherade av, som en slags välkommen extraintäkt från one night stands. Vi vandrar bort till det lite större Kapital (5), en bit därifrån. Här är det levande musik och det dansas i bur. När vi senare lämnar det fulsnygga paradiset, som Fortaleza faktiskt är, är handbagaget fyllt med varningar om Rios råhet. Okej, så de kapar armen av en turist för att stjäla digitalklockan? Det har skjutits med gevär mot taxibilar på väg från flygplatsen? Tack ska du ha, din stadspatriotiske servitörjävel. Jag är ensam i Rio de Janeiro. Mitt resesällskap har, efter en liten obehaglighet i Fortaleza, efter notorisk och målinriktad skrämselpropaganda valt att lämna Rio och Brasilien i sticket. Några timmar i det som statistiskt sett är en av världens farligaste och mest överbefolkade städer var nog. Hon är inte ensam. Jag har hört om flera som knappt satt sina ben i myllret innan det enda de önskar är att komma därifrån. Jag bor på Copacabana. Copacana måste, bortsett dess hjärteskärande skönhet, vara ett av de konstigaste ställena. Med sina horor, favela-ungar, transor och bortresta turister, är stället ett slags vackert, förlorat missfoster. Det är bilden av alla föreställningar om "exotiskt", "drömparadis", rikedom och berömmelse, men något har gått galet på vägen. Hotellet jag bor på (6) har Atlanten rätt i ansiktet och ligger vid sidan om bygget som startade det hela, Copacapana Palace från 1923. Det var hit de kom, de som var stjärnor, de som var groteskt välställda. Orson Welles beställde fem helflaskor varje dag, samtliga kom tillbaka urdruckna. Hotellet är världskänt och representerar allt Copacabana en gång var. I dag är den delen av Copacabana mest känd för att kunna erbjuda några av världens mest proffsiga manliga prostituerade i minikjol, samt Balcony Bar (7), ett litet etablissemang där hortrafiken i det närmaste spränger ställets kapacitet, medan fördummande centraleuropeisk techno dundrar ut till strandpromenaden, till tiggarna och till försäljarna av fotbollströjor. Det var visst, som så mycket annat, på 70-talet som allt började gå snett. Jag ser inte en turist på hela stranden. Bara tonvis med lokala barnungar samt en och annan militärhelikopter med väpnade soldater som spanar ner på barnen. Jag har lyckligtvis vänner i Rio. Efter att ha blivit nekad att ta med mina två kompisar upp på rummet tar vi en mini-van mot Ipanema. De små bussarna är ett utmärkt alternativ till taxi om du ska längs stranden till de olika stadsdelarna. Vi spatserar ut på klipporna vid Arpoador. Det har varit mycket moln och regn de senaste veckorna, kan mina vänner berätta, men i dag hälsar Rio mig välkommen med strålande solsken, 28 grader och imponerande våghöjder. Det är vid Arpoador som förhållandena för att surfa är optimala och ett tjugotal ungdomar visar att de behärskar konsten till fullo. Vi strosar längs den förtrollade stranden och stadens nästan osannolika skönhet är betagande: Skyskraporna, de många fjälltopparna som står upp ur det turkosa havet, den vita sanden, ljuset. Vi vandrar förbi ett område av stranden som uppenbart har någon slags homoprofil, efter ett tag lägger vi oss ner och köper varsin öl av en av gatuförsäljarna. Dessa har du tillgängliga var du än befinner dig i Rio. De dyker upp på de mest underliga ställena på de mest underliga tidpunkterna, alltid med ett leende, en billig öl och ett sugrör att erbjuda. Som sagt, vågorna är enorma i dag. En man står enbart för att varna de badande när han ser att de ruggigaste vågorna är på väg in. Vi badar. Traskar sen barbenta iväg från stranden Ipanema, mot bydelen Ipanema. Direkt när vi kommer upp ifrån strandpromenaden kokar det av trafik, gatuförsäljare som grillar kött, stekos och folk. Det är disigt. En svagt rosa ridå gör hela upplevelsen smått magisk. Ipanema är dock en mycket lugnare, mindre hektisk stadsdel än Copacabana. Men passa dig: Vissa hörn av området ligger tätt intill en av de många favela-områden (kåkstäderna) som inte ens polisen vågar sig in i. Med våta byxor och saltvattenfrillor går vi genom parken A praca NS de Paz (8). Vi stannar vid den japanska restaurangen Madame Butterfly (9), en enligt uppgift exceptionell sushi-restaurang, men en gammal fönsterputsare tittar oförstående på oss från insidan. Efter en snabb titt i den eleganta och formella klädbutiken Forums (10) flotta lokaler skippar vi Esplanada Grills (11) omtalade grillkött till fördel för uteserveringen på Gula Gula (12) i samma hörn. "Gula Gula" betyder "glupsk glupsk" och har över tjugo år på nacken, vilket är lång tid i ett område där de allra senaste ställena alltid är i fokus. Man förstår varför. Efter att ha delat en carpaccio, som varje kökschef skulle sålt sin mamma för, äter vi en pasta gorgonzola. Jag konstaterar att priserna är betydligt högre än i Fortaleza, men det är fortfarande skamligt billigt med västeuropeiska mått mätt. Det blåser lite kallt runt anklarna, vi längtar in till salladstjejerna. De har förmodligen shoppat på den smakfulla tjej-shoppen Fit (13) på andra sidan gatan. De sitter där med sin fruktjuice, sina cigaretter, kepsar, jeanskjolar, Botega Veneta-väskor, en stor luvtröja, iPods. Vi måste ha dessert! Ett i sanningens namn välkommet önskemål när man befinner sig i Ipanema. Här ligger nämligen Mil Frutas (14), vilket måste vara en av klotets absolut bästa glassbarer. Här kan du trycka i dig mängder av glass-sorter, bland annat gjord på olika obskyra frukter från djupet av Amazonas. Vi häver i oss en espresso på Alessandro & Fredrico Café (15), passerar Bazaar Café (16), som enligt mina vänner är en utmärkt crossover-restaurang. Men Ipanema är inte bara mat. Ipanema är även -- om inte olika mediciner, nyckelslipare och telefonkort är din stora lidelse -- det mest passande stället att gå runt i butiker i Rio. Kvinnobutiken Shop 126 (17) ser läcker ut, men vad vet väl vi? Ocimar Versalato (18) är i varje fall en av Brasiliens i särklass viktigaste. En småläskig tur in i hans butik avslöjar varför han just han har skrivit på för Versace, varför just han är den enda brasilianaren med rätt till beteckningen "haute couture" i Paris. Osklen (19) är ett annat brasilianskt märke, betydligt mindre exklusivt, med en viss surfprofil. Vi går även en runda i köpcentret Forum de Ipanema (20), där vi brister ut i gapskratt åt det förskräckliga modet som någon har rekommenderat oss att spana in. Vi funderar dessutom på att titta till smyckegiganten H Sterns huvudkvarter (21). Byggnaden fungerar som ett museum, du kan spana in tusentals imponerande juveler och samtidigt få gratis taxi hem, men vi fastnar bland böcker och skivor på charmerande Livraria Da Travessa (22). 650 kvadratmeter med ett stort litterärt urval, lite musik och ett pittoreskt litet café på andra våningen. Därefter till Gilson Martins (23), en lokal designer som gör sitt yttersta för att göra den brasilianska flaggan till en trendpryl. Vi bläddrar även lite i skivor på Musicale (24). Hiphop-urvalet är minst sagt corny, men av nationella artister kan du hitta mycket kul. Nu är det verkligen på tiden att få av sig badkläderna, vi vänder, i anständighetens namn, hemåt. Det brasilianska folket är enormt insatt i musik. Det är en av grundstenarna i samhället, oljan som får maskinen att gå. Musiken sjunger i deras blod, viskar i benpiporna. På mainstream-radiokanalerna har bland annat amerikansk västkustrock, powerballader och kvalitetsdisco funnit sin plats. Min taxichaufför, en liten man, inte en dag yngre än 75, verkar kunna låtarna utantill. Medan solnedgången lägger sitt förmildrande sken över Rio lägger han in en perfekt manlig röst som överröstar den kvinnliga från instrumentpanelen, vaggar han till stråkarna och pianot, men viktigast av allt, han gör det bara för sig själv. Han märker mig inte, han njuter. Jag har lust att omfamna honom efter resans slut. Rio de Janeiro är fullt av olika snabbmats-kedjor, utomhus-barer där du kan få din filet mignon-sandwich, din fruktjuice, ditt proteinpulver och din acai -- en slags vanebildande söt fruktjuice. Vi häver i oss några öl på en av dessa (25), strax intill mina kompisars lägenhet. Det vimlar av folk runt omkring oss. Något sker längre bort på gatan. En dam kommer ut ur en kiosk och vevar förtvivlat med armarna. Två poliser småjoggar ofrivilligt med varsin rostfri stor revolver i handen. Självfallet ger ett ställe som detta en annan, om inte mer rättvis, bild av Rio än en sushikväll i Ipanema. Vi går också på mina vänners lokala pub (26), här heter det botequim, finns överallt, hål i väggen, det är fullt av folk. Puben har någon slags science fiction-motiv bakom baren, spelar ganska hård och grovkornig bossanova, har två bord och fotografier av gästerna. I kväll är det fotboll, Brasilien-Venezuela, på tv:n bakom baren. Folk söker kontakt, är intresserade och förklarar för oss vad kommentatorerna säger. Vi hade kunnat bli sittande i timtal. Brasilien kör givetvis över Venezuela, ölen kostar knappt sex kronor, men vi måste äta. Vi blir rekommenderade Da Silva (27), "lillebrodern" till den omtalade portugisiska gourmetrestaurangen Antiquarius (28). Den gör oss besvikna. Det är lite folk. Betydligt färre än hos grannen Itahy (29), där vi tog en aperitif. Stället påminner om en vägkrog, något som på inget sätt står i förhållande till prisnivån eller förväntningarna. Sitta och äta ensam i en stad som denna? Vi reser oss igen, vandrar lite på måfå, hamnar på Pax (30), ett nog så exklusivt ställe med en tilltalande uteservering, högt i tak, snygga unga brasilianare och en lång schizofren meny. Jag äter Bocuse; grillade kungsräkor i örtsås med päron, brie och mandelrisotto. Det är precis lika gott och mäktigt som det låter. Nu går taxiresan mot stadsdelen Lapa, i närheten av centrum. Vi ska möta en annan norrman, bosatt i Rio sen en lång tid tillbaka, han kan portugisiska och är en ljuslykta för vilsna debutresenärer. Vi ska ses under den kända akvedukten, Arcos Do Lapa, byggd på 1700-talet för att frakta vatten ner till Rios centrum. I dag leder den spårvagnen till och från grannstadsdelen Santa Teresa. Lapa var -- då Copacabana och Ipanema inte var mer än tomma stränder -- de rikas område. De senaste hundra åren har dock byggnaderna blivit negligerade, området ger i dag ett slitet och förfallet intryck. Vi möter vår vän på en intetsägande bar (31). Båda stadsdelarna, Lapa och San Teresa har med åren fått en viss bohem-prägel och jämförs med Paris stolthet Montmartre. Men mer likt än så blir det förmodligen aldrig, stadsdelarna är omgivna av kåkstäderna. Stämningen denna kväll är punkig, anarkistisk och ungdomlig. Laglösheten råder, den lilla backen, Rua Trotonio Regadces är i kväll en älv av människopiss. Vi befinner oss i Rua Joaquim Silva, vid Escadaria Selarón (32), den kända trappan bestående av stenar från hela världen, sist sedd i Snoop och Pharrells [I]Beautiful[/I]-video. Mina vänner har fått en konstig vana. När natten lider mot sitt slut uppsöker de Help (33), en legendarisk turistfälla till diskotek på Copacabana, med mängder av prostituerade och dumma vita män. Känner du en man som har varit i Rio, har han garanterat varit där. Vanan trogen sätter vi oss emellertid utanför -- ölförsäljarna kan ofta erbjuda plaststolar -- ser på hororna och deras kunder, på de potentiella rånarna, på tjejerna som inte har piffat upp sig, på de livrädda småpojkarna som för en stund trodde att de var mästerraggare. Vi sitter där som ett udda gäng: öldrickare, deras vänner, ett par taxi-chaufförer och två till tre glädjeflickor med dålig munhygien. Samtidigt går solen upp på Copacabana, den värmer, bränner, ger liv. Det blir en fin dag i dag också. Det är svårt att gå och lägga sig i en stad som denna. I ett väder som detta. Vi har bestämt oss för att klättra upp till Jesus-statyn (34). Ett vatteninköp och en taxitur senare befinner vi oss vid foten av berget Corcovado i Parca Lage. Här kan man kolla in Instituto Nacional de Belas Artes (35). 710 höjdmeter senare, balanserande över små forsar, dukande under busksnår, hängande i rötter, når vi till slut spårvagnsrälsen som fraktar folk upp till turistattraktionen. Vi sätter oss på taket på ett elhus och sittandes där, dinglande med benen över Rio, den ändlöst glimrande Atlanten och bergstoppar har du en vidunderlig utsikt. Det måste vara en av världens mest majestätiska. Och vi har haft tur, den här morgonen är tindrande klar. Uppe vid statyn njuter vi av en efterlängtad acai, ser turens första japaner i flock och överraskas över att Jesusstatyn faktiskt ser ganska liten ut för att vara världens största. Statyns två öppna armar är en utmärkt symbol för Rio de Janeiro och det brasilianska folkets inställning. Att bo precis vid tidigare nämnda Copacabana Palace utan att gå in är historielöst och idiotiskt. Med brunch, öl och vatten i magen drar vi ner från Corcovado, mot det berömda hotellet. Överraskad över att överhuvudtaget släppas in -- det börjar närma sig trettio timmar sen jag sov sist -- går vi till hotellets bassäng. Avskärmade från stadens puls njuter de privilegierade av sol, varandra, drinkar, frukt, rena handdukar och annat som de många tjänarna omärkta måste servera med sina uttryckslösa ansikten -- som de alltid har gjort. Allt eftersom börjar verkligheten också få en något tvetydig prägel; rösterna försvinner, saker blir drömlika, det är hög tid att få lite vila. Jag tar farväl av två nyanlända, springer upp på hotellrummet, tar på mig badshorts, smörjer pliktskyldigt in mig, tömmer fickorna från värdesaker, tar mig ner bland fattigfolket på i dag överfyllda Copacabana, kastar mig ut i vattnet och därefter in i en tung, drömlös sömn. När jag vaknar är jag solbränd, frusen, har huvudvärk och känner mig som ett blekt litet avskum på åt helvete fel planhalva. Ett dopp, hotellsängen och fem minuter av en dubbad dokumentär om irländsk pop blir räddningen. På väg till Museu de Arte Moderna (36) har det blivit mörkt igen. På vägen passerar vi ett monument över Brasiliens offer i andra världskriget (37). Brasilien var det enda sydamerikanska land som deltog. Med sitt postmoderna utseende ligger detta samtidskonstmuseum lite vid sidan av, vid nordänden av Parque de Flamengo. Det blir en besvikelse. Vi har blivit lovade en spännande bio. Stängt. Samlingarna inne i huvudmuseumet är inte heller överväldigande. Museumet brann ner för 25 år sedan, stora delar av konstverken förlorades, men det är väl inte därför hela den andra våningen är tom? Själva byggnaden är fin, men förfallet är tilltagande. Som ett djävulens verk valde vi detta museum i stället för Niemeyers arkitektiska vision, hans mästerverk, det rymdskeppsaktiga Museu de Arte Contemporanea de Niterói (38), och nu är det för sent. I ren apati finner vi oss själva med att vandra runt i ett dövande tillstånd inne på museumets fullständigt betydelselösa designavdelning (39). På hemvägen funderar vi på att ta en titt på det sjukt stora köpcentret Rio Sul (40) i Botafoga, men vi struntar i det. Leblon är en annan stadsdel, samt strand, som i likhet med sin granne Ipanema ger ett lika tryggt och lugnt intryck. Kanske är det därför som flera familjer från slummen funnit ro där. Här finns också flera av stadens bättre restauranger, klubbar och barer. Rua Dias Ferreira är gatan som man i så fall ska uppsöka. Genom att vi återigen fått en hjälpande hand från vår språkkunnige norska vän hittar vi fram till Zuka (41), enligt uppgift något av det mest cutting edge i krogväg du hittar i staden nu för tiden, med en välkänd kock. Utmärkelserna pryder utsidan, medan den smakfullt designade persiennpräglade restaurangen har en ovanligt frisk luft, det luktar fjäll. Vi dricker en god kraftig argentinsk Syrah och äter mat av hög internationell klass för drygt hundra kronor per huvudrätt. Stället fylls av vackra slanka trettioåriga kvinnor med dyra kläder och tandreglering -- perfekta representanter för det kroppsfixerade Brasilien. Min nästan råa cashewnöt-fyllda tonfisk är så mör att kniven nästan obemärkt skär genom den och ner på bädden av potatismos med pepparrot. Vi vinglar överväldigade förbi grannrestaurangen Carlota (42), vald till en av världens 50 mest spännande restauranger av Condé Nast Traveller. Nåväl, det får bli en annan gång. I närheten, på klubben Melt (43), ska de visst hänga ut modeller, självklart måste vi ta en titt! Det kostar, som förväntat, ganska mycket att komma in och stället är fullt av mer eller mindre tilltalande människor. Och stället är inte på långa vägar så posh som vi hade hoppats. Efter att ha gett dj:n både en andra och en tredje chans orkar vi inte mer, han spelar enbart tre år gammal usel dansmusik. Jag springer ensam in på Guapo Loco (44) och här är det amerikansk kommersiell hiphop, ungt och mycket fylla, spyor på toaletten. Vi traskar vidare mot Clipper (45), en lokal botequim där du kan hitta alla sorters människor och tidvis en och annan nationell fotbollshjälte. Här är det emellertid stängt, folket har begett sig till stället som ligger vägg i vägg, Manguaca Bar (46). Vi dricker öl ur plastglas, en full man namedroppar Edvard Grieg. Vår taxichaufför på väg till Emporio (47) är ett fynd. Han är svart, två meter och tio centimeter lång, har turbo, förarhandskar och spelar kvinnlig, hård, vacker, brasiliansk r'n'b ur bilstereon. Både blinkerserna och bakljuset har han ställt in så att de blinkar konstant, han är ett körande diskotek, en glädjespridare. Emporio är ett förhållandevis rockigt ställe, här är det fullt av vänliga ungdomar. Personalen på klubben Prelude (48) vid Lagao vet inte vad de ska göra för oss. Lokalen är smockfull, men vi har ändå en servitör var, de har satt upp en stor skylt, med texten "reserverat", på bordet som på något märkligt vis blev ledigt så fort vi steg in i lokalen, de serverar (den redan betalda) ölen i champagne-kylare. Varje gång jag ska notera något i mörkret håller en servitör upp en tändare vid sidan av blocket och bockar. Det är naturligtvis för jävligt. Det ansluter sig dessutom en slags linje med tjejer vid grannbordet. De sitter lite väl misstänksamt, som utställningsobjekt, men vad vet väl jag. Något bra måste servitörerna i alla fall ha gjort. Vi blir kvar i timmar, vi kom i gryningen. Mot slutet står tretton servitörer och ser på när vi fyra sakta dricker ur våra glas, går in på toaletten, sätter oss ner igen, tar en ny drink, vi är de enda människorna i lokalen. Stackars människor, när vi går ut är det fullt dagsljus. Utanför, vid motorvägens mitt i närheten av insjön vid Lagao händer det igen: Innan vi vet ordet av står vi tillsammans med en enorm svart man i en alltför tajt, skitig, mörk kostym. Han trixar med en fotboll, är gud. En liten karl i khaki-kläder är också med, en och annan har självklart nån öl att sälja, några människor i en gammal folkvagsbuss stannar, ett äldre par dyker upp, en underbetald polis med cross-motorcykel och en Smith & Wesson i skärpet, alla dricker öl, festar, hojar, dricker, hälsar och omfamnar varandra längs en motorväg, tidigt en söndagsmorgon. En Ferrari Modena rullar fram, skriker vid vår sida. Ut kommer en karl som knappt ser ut som att han är i stånd att gå på toaletten själv. Tätsittande ögon, platt bakhuvud och hjulbent gång. Han slår sig ned med en öl, kramar och står i, sätter sig av och till i bilen för att skrika på tomgång med sina tolv cylindrar. En startkabel måste lånas bort till en glassbil, den lilla i khaki har fått reda på att jag skriver en artikel, han insisterar på att få ha med namnet sitt. Jodå, jag lovar. Ferrari-ägaren sticker, efter flera omfamningar, i ett vansinnigt tempo. Vi får veta att han är svår att stoppa, pappan är en stor politiker och han har själv gett sig in i politiken. Jösses. När vi sätter oss i en taxi, registrerar jag att 48 timmar i Rio är förbi. Och, jadå, jag är en man som håller mitt ord: Namnet på khaki-entusiasten Carlo Salus står nu tryckt i en publikation och det långt, långt upp i norr. Tänk på det. [I]Nils Anker[/I]