48 timmar Barcelona

Jag påminns om mina förlorade år på ungdomspsykiatrisk klinik när jag kommer in i mitt rum på Hostal Abravadero. Men det är okej, här kommer jag bara att tillbringa några timmar i vilket fall som helst. Jag hivar ifrån mig bagaget och tar en raggardusch, sedan går jag och min reskamrat Nils på vandring i stadsdelen Poble Sec. Små restauranger med havsutsikt, förlåt, tomma kartonger, utanför fönstren. Skrottar av majskolvar. Torkställningar. Minimalt med turister. Vi borde försöka få en överblick så att vi verkligen kan insupa den här staden som vi snart ska omfamna. Alltså pinar vi våra flygstolsstela ben upp mot Montjuïc, berget som är Barcelonas största gröna lunga. Här har en OS-nostalgiker mycket att hämta. Olympiastadion från sommarspelen 1992 är inget annat än överväldigande medan simmaranläggningen är påtagligt märkt av tidens tand. Eller rättare sagt, märkt av Spaniens många anarkister med tillgång till neongul sprejfärg. Här finns också rejäla, välkrattade parker att vandra i, fontänshower kvällstid att beundra, konstmuséer att besöka. Eller så kan man helt enkelt bara slå sig ner och bo här. Nedanför en liten bergknalle sitter två tjockhudade friluftsmänniskor som verkar ha krälat omkring i solstrålningen sedan spädbarnsåldern. De hälsar glatt när de ser att vi stirrar. Skål då, tjommar! En bit uppför sluttningen är Montjuïc välsignat med en kabinbana som kan ta en hela vägen upp till toppen, till fästningen Castell de Montjuïc. Vi tar plats i en liten hytt tillsammans med ett holländskt par i kortbyxor. De ser ut att när som helst kunna kasta sig in i en omgång intensivt urinsex. Efter att ha varit uppe vid fästningen och vänt traskar vi sedan in i det arkitektoniskt fulländade Mirómuseet, Fundació Joan Miro [B](4)[/B], precis vid linbanans slutstation. Här finns inte bara världens största Mirósamling utan också en brokig samling samtidskonst. Vi tittar på en konstfilm med en naken man som skär sig och urinerar i sina sår medan han rullar omkring som en rabiessmittad bordercollie. Vi lyssnar lite på Steve Reich och bläddrar i några modetidningar innan vi med stela knän beger oss nedför berget. Vi närmar oss staden. Det exotiska, lite sydländska intrycket av sopor blandat med natur blir alltmer dominerande ju närmare bebyggelsen vi kommer. Hur klarar de att mixa in så mycket avfall i jord och busksnår? Det är ett mysterium, men på sitt vis riktigt vackert. Las Ramblas anses av många Barca-snobbar vara en styggelse, en turistpräglad gågata där man absolut inte kan uppleva det "äkta" Barcelona. Men om sanningen ska fram så är Ramblas en utmärkt utgångspunkt. En tur in på någon sidogata erbjuder många belöningar. Efter att ha ägnat Gaudís Palau Güell [B](5)[/B] i Ciutat Vella ett halvt öga startar vi på gatans nollpunkt, nere vid Columbusmonumentet i hamnen. Ju längre nerför gatan man kommer, desto fler t-shirtförsäljare och höga festivalhattar, precis som på Karl Johan i Oslo. Vi irrar runt bland försäljare som erbjuder kartböcker, krimskrams och fjäderfän. Över en korv i den sanslösa saluhallen La Boqueria [B](6)[/B] funderar vi på det här med skivaffärer och hur de brukar vara det bästa sättet att döda en storstadssemester. Du slösar värdefulla timmar i gammalt damm, skaffar dig ryggskott, kommer hem och upptäcker att du redan hade den där Hall & Oates-plattan. Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter. Ändå riktar vi våra näsor mot Calle Elisabets, en trång liten sidogata till Las Ramblas där skivaffärerna ligger på rad. Vår favorit heter rätt och slätt 2. Hand [B](7)[/B], en kompost av skivor, filmer, böcker och gamla tidningar. Vi förlorar oss själva i 30 år gammal spansk mjukporr, katalansk folkrock och en David Crosby-singel med spanskt omslag. Vi sliter oss därifrån och skyndar över gatan till B-Huno [B](8)[/B], ett litet hål i väggen med designerkläder för tjejer, tills vi upptäcker vad som ligger bredvid - de lokala designerna Giménez & Zuazos butik [B](9)[/B]. Vi måste ha gjort intryck när vi stod utanför skyltfönstret och spanade. Självaste Marta Giménez tar nämligen en paus från symaskinen och låser in oss i butiken, som inte är vilket klädsjapp som helst. Vi rotar lite bland de färgglada kläderna, leker med eteriskt kjoltyg mellan fingrarna, nickar tyst men menande. Ni som intresserar er för det lokala modet kan lugnt ta er en tur hit. Duon hör till gräddan av modeskaparna i samtidens färgflimrande Barcelona. Strax därefter står vi utanför Cd-Drome [B](10)[/B] på parallellgatan Carrer Des Tallers med en Arthur Russell & Free Design-platta i handen. Vi behöver mat och en paus. Dimper därför ner på första bästa kafeteria, i ordets rätta bemärkelse, Café del Sol [B](11)[/B] och petar i en högst ordinär liten måltid av skinka, korv, ost och tonfisk. Stället präglas av sorl från medelålders storrökare och spelmaskiner. Det finns drösvis med dylika hak i Barcelona och du kan säkert svulla i dig kvalmig och prisvärd mat (framförallt tapas) på något av dem, men av den här saltmaten, av dessa entremuses, ger vi det mesta till katterna. Vi har varken tid eller ork att möla i oss medelmåttigheter. På vandring bland punkare, skejtare, Möllevångendreads och metalkids inser vi snabbt att Barcelona är en by där subkulturerna fortfarande lever och frodas. Mods och skinheads är välvuxna grupperingar. Dessa möts gärna över Fred Perry-tröjorna, Ben Sherman-skjortorna, Studio One-samlingarna och Yardbirds-singlarna på Smart & Clean [B](12)[/B] i Carrer Xucla, en shop som ståtar med en ordentlig byxpress. Vi rundar en Vespa medan vi spanar efter fina rutiga skjortor eller kanske albumet [I]Axio no es un joc[/I] av Barcelonas sedan länge upplösta ska-soulband, Knockouts, men hamnar i samspråk med ställets stilsäkra skinheadtjejer och går sedan ut igen med oförrättat ärende men med den nyvunna insikten att det redan på 60-talet gavs ut spansk ska med direkt inspiration från Blue Beat-banden. Vid sidan om butiken ligger förresten ett 125 år gammalt och omåttligt populärt konditori [B](13)[/B] som med sina bakverk är en diabetikers våta dröm. Vi låter kakor vara kakor och går över över gatan till en vänstervriden uteservering där vi häller i oss en Estrella-öl i haschdimman som sveper in från grannborden. Vi plågas också av en snubbe som patrullerar uteborden och brölar allvarsord på otydlig spanska. Vi misstänker att det handlar om Babylon eller kanske Schengenavtalet. Betydligt lugnare är det på torget Placa Vicenq Martorell, där vi på Kasparo [B](14)[/B] delar en flaska cava och ett upplyftande urval av ostar. Serveringen ligger i anslutning till en utfösäljning av sprejburkar där lokala writers diskuterar modifikationer av sprutmunstycken och så vidare. Här njuter vi en välgörande paus mitt i denna hektiska del av staden. Kasparo har en trevlig prisnivå, vi betalar knappt för den välgörande timmen. Osten och cavaruset påminner oss om att det är lunchdags. En fågel har viskat i mitt öra att en tur ut ur centrum kan bjuda på rikliga belöningar. Krogen El Rancho Grande [B](15)[/B] ligger i änden av den stora, långsmala Avinguda Diagonal - långt, långt bort från mark som trampas av turistfötter. Vi hejdar en liten Seat. Vi ska långt från allfarvägarna! Självsäkra och med inte så lite ungdomlig upptäckarlusta, läser vi upp adressen med perfekt katalanskt uttal. - Restaurant? Taxichauffören menar att det är en helt sjuk idé att åka så långt utanför stan. Han har svårt att tro på att det skall finnas en bra krog ute i obygden. Men vi står på oss och snart färdas vi på en motorväg, förbi betongkomplex, byggarbetsplatser och igenbommade bensinmackar. När droskan stannar vid rätt adress ser det ut som slummen. Förfallna gamla kåkar, trasiga handfat skräpar på marken och skitiga ungar likaså. Och "restaurangen" ser mest av allt ut som en stängd bilverkstad. Ingen skylt, bara en trappa ner i källaren. - Restaurant? Utbrister den jävla taxi-skeptikern igen. Vi går nerför trappan, drar försiktigt i dörren och överväldigas av en vägg av dofter som inte kan beskrivas på annat sätt än förtrollande. Det luktar vidunderlig grill, det luktar bränt, det luktar hav - det luktar liv! Vi trillar nästan baklänges. Ute på golvet i den halvmörka lokalen står en liten kvinna som med kroppsspråk och lite spanska förklarar att de inte öppnar förrän halv åtta. Spanjackerna äter sitt viktigaste mål mellan två och fyra och ingen middag förrän tidigast 21.00. Vi är norrmän, äter därför ingen lunch och drar helst i oss middag ungefär nu, när klockan är halv fem. Men nej. Vi står tyngda av våra kassar och bedrövelse vid en brusig motorväg. En sak är i alla fall säker - hit ska vi återvända, kosta vad det kosta vill! Efter en rabiat taxifärd, på jakt efter ett enda ställe med mer än bara skräp på menyn, sitter vi plötsligt i Raval. Vi har beställt paella med svart ris och det här ställets dyraste vin, en Do Rias Baixas. Det går upp för oss att Les 6 Portes, förutom att vara ett av väldigt få öppna ställen, också är ett så otrevligt ställe att vi tvingas sätta oss i det kalla draget utanför. Maten både smakar och ser ut som något man krafsat ur en diselmotor. En stor sopbil manövrerar runt våra fötter och bolmar ut svart oljig rök. Vi orkar inte med mer än några gafflar av den här smörjgropspaellan. Tankarna vandrar iväg till smetiga svarta havsfåglar som tar sina absolut sista andetag. Vi kan inte annat än skratta åt misären. Krögaren ser bedrövad ut. Detta var vad han hade att erbjuda sina enda gäster och de hångarvar. Stackars man. Vi borde hålla masken, men vi kan inte. Strax därefter står vi på takterassen uppe på La Pedrera [B](16)[/B], Gaudís mästerverk i Eixample från början av förra århundradet. Vi spanar efter förfriskningar, men här uppe serveras drinkar bara från juli till och med september. Solen skiner igen och utsikten, särskilt över La Sagrada Familia, ger oss gåshud. Vi har överseende med de många centraleuropeiska skolklasserna som går i vägen för oss, vi låter oss förhäxas av mosaiken och de otroliga skorstenspiporna. Utöver detta ville Gaudí dessutom kröna taket med en staty av jungfru Maria, något han förnekades på grund av borgmästarens skräck inför vad stadens anarkister skulle kunna ta sig till med henne. Lite senare tar vi en taxi till Flash Flash [B](17)[/B], en chic gammal arbetshäst till bar med vita skinnmöbler, röda askfat av plast, vackra Nico-blondiner på väggarna och lågmälda bartenders i vita kavajer. Här höll kulturradikalerna hus på 70-talet, här serveras utmärkta tortillas och stället formligen skriker efter en musikvideoinspelning. Var är Johan Renck när man behöver honom? Efter några styva glas cava tar en av alla dessa motoriserade hjälpare oss till Placa del Sol i stadsdelen Gracia. Vi finner oss snabbt till rätta på Cafe del Sol [B](18)[/B] och dricker San Miguel - som de först försöker att servera med isbitar (?). Placa del Sol fungerar på kvällstid som en samlingspunkt för punkare, halvnarkomaner och ungdomsalkoholister. Och torget fylls mycket riktigt på med tvättäkta alkokids medan vi ser på. Medan vykortspunkarna hemma i norr ofta är elevrådsordföranden, är de sydeuropeiska faktiskt riktiga outlaws. Och här byggs det faktiskt broar mellan dem och de mer välklädda, mer konventionella gästerna vid uteborden. Många verkar känna varandra, tvärs över sociala preferenser och generationsgränser. Den 50-åriga tanten med Hermésväska trillar inte av stolen bara för att en sovsäckskille tar en puff på sin joint. Hon skräms inte av tonåringen med den vilda blicken, eller av alla dvd-piratkopior som säljs till vrakpriser. Från hennes tjocka sedelbunt distribueras en och annan allmosa till en liten kille med fotboll och rullstol. Ingen bryr sig om att containerpunkarna dricker upp slattar, ingen lyfter fingrar för att hindra handeln med förbjudna substanser. Fullmånen gjuter ett blått förmildrande ljus över torget. Frihetliga proggare av den gamla skolan skulle bli tårögda för mindre. Till höger om oss ligger Mond Bar [B](19)[/B] med den välmenande undertiteln "pop will make us free". Det pyttelilla stället fokuserar på elektronisk musik av olika slag och kan skryta med att ha fått besök av bland annat Jarvis Cocker, Andy Weatherall och diverse norska electronicaakter. Är man intresserad av lite mer armbågsrum är storasyrran Mond Club [B](20)[/B] ett alternativ, fast inte för oss och inte just nu: Vi behöver, tro det eller ej, mat. Vi har fortfarande inte ätit en enda riktig spansk måltid och det är redan kväll. Vi låter alltså det farliga nattlivet vara en liten stund till, tackar nej till Master & Commander och "drogas cocas". Vi tar oss till Born-området, en djungel av bättre restauranger och barer. Utan att vi kan redogöra för hur, står vi helt plötsligt inne i Iguapop Shop [B](21)[/B], på samma gång konstgalleri och klädaffär med märken som Zoo York, Adidas, Calvin Klein och Ecko. På samma gata ligger också Santa Maria [B](22)[/B] en sägenomsusad liten restaurang som har vidareutvecklat tapas till en egen vetenskap. Det är en liten krog, bara tio bord, och från högtalarna hör vi MJ Coles mjuka UK Garage. Efter att ha fått oss varsin liten gin & tonic ber vi servisen att fortlöpande bära in olika smårätter från den spanska menyn som vi inte förstår ett smack av. Vi dricker fylligt, tungt rödvin och pratar kärleksfullt om servitriserna som har något dansk-egyptiskt över sig. Och tapas är väl inte riktigt rätt ord här, en efter en kommer de mest vanvettigt goda smaksensationer till miniatyrrätter som man kan föreställa sig. Det här är upplevelser som är så överväldigande att de inte skulla kunna vara av större fysiskt format. Det skulle bli groteskt. Vi får bland annnat in en sallad som är strösslad med smulor av torkad ansjovis. Helvetiskt delikat. Vi får också en liten fågel som smakar vilt. Allt är så späckat med kärlek och med en sådan precision i tillbehör, mängd och smaksammansättning att vi inte har känt maken till det. Efter några smaksensationer på små, små fat - bland annat några grodlår som bankar ner vilken kammussla som helst i gummistövlarnas skaft, börjar våra magsäckar nå bristningsgränsen. Men vi tar in en liten rätt till, som ska visa sig vara vår segersång: små bitar av lever. Den bruna, millimetertunna skorpan krackelerar över det vanvettigt möra köttet, över smakinfernot. Vi grinar nästan. I källaren har ett gäng välbärgade hipsterungdomar fest. Som en mänsklig slideshow ramlar den ena skönheten efter den andra in genom dörren. Det här är helt enkelt Spaniens just nu vackraste människor, bestämmer vi oss för. Men vi ska vidare. Efter några lovord och avslöjandet att en av servitriserna faktiskt var av hankön lallar vi runt i Born på väg till Pitin Bar [B](23)[/B]. Och när vi ändå är inne på ämnet miniatyrer - hela den andra våningen på den här överfulla baren ser ut som den är inredd för hober. Möblerna är i dockskåpsformat. Vi blir serverade varsin flaska Henessy, tar med dem ut på gatan men hivar iväg dem halvtomma ner i en soptunna. Mitt emot oss ligger Sandwiches & Friends [B](24)[/B] och här är det betydligt högre i tak och snygga målningar på väggarna som inte så lite påminner om vilket Hed Kandi-omslag som helst. Ställlet är berömt för sina många goda mackor uppkallade efter vänner och bekanta till innehavarna. På Borneo [B](25)[/B] ber vi om varsin "snittad" öl. Vi tecknar med händerna att vi inte orkar hälla i oss hela glas efter all den ljuvliga maten. Betjäningen utbrister "caneta!", ingen vet vad de ska ta betalt, för ingen vill ju ändå ha något halvt, förklarar de. 4 Hero dundrar i bakgrunden och vi drar vidare till Ma Maine cockteileria [B](26)[/B] där vi får in varsitt mjölkglas Fernet Branca. Stora delar av Hollywoods indieinriktade stjärnor har börjat hänfalla till denna lynniga sprittyp, med Sean Penn i spetsen. De borde skynda sig hit, för här kastar de Fernet efter dig. Därefter bär det in på Plastic Club [B](27)[/B], en orangelysande plastmonter med söta flickor på golvet och Chaka Khan i ljudssystemet. Det kan vi stå ut med. Bartendern påminner om en yngre och friskare version av Hertis från Turbonegro, men vi kan inte påminna oss att vi någonsin har beställt en drink av honom. Möjligtvis en "caneta". Vi kommer fram till att vi ska ta oss ner till havet. Till den arkitektoniska triumfen Port Vell, byggd på 80-talet. Vi stannar till i någon minut på den vackra bron Rambla del Mar innan vi kastar oss in bland de stora diskoteken, de irländska pubarna, de överdimensionerade butikerna och multiplexen. Här konfronteras vi med 17-åringar, Kevin Lyttle, Black Eyed Peas och känslan av att vara sjukt gammal. Småbåtshamnen, ljusen, musikvalet, temperaturen, åldersgruppen, den kollektiva viljan - allt är som Strömstad på sommaren. Det är fint på sätt och vis, men kanske inte det man jagar när man är i Barcelona. Efter att ha blivit antastade av några riktigt storvuxna nattfjärilar med fruktansvärt oanständiga förslag konstaterar vi att det är dags att åka tillbaka till psykkliniken, förlåt, vandrarhemmet och sova. I flimret av en tv som visar sms-chat över grisig porr faller vi ner i en drömlös sömn. I Barcelona finns så många ställen att äta frukost på att det inte är någon idé att leta efter det bästa. Vi sätter oss alltså utanför ett litet ställe, vilket som helst egentligen, men just det här heter Bonastre [B](28)[/B], vid San Antonio. Några vänliga själar kommer förbi för att visa oss några trycksaker, vi viftar bort dem, vänligt men bestämt, skyller på språkproblem och går in för att betala. Vi har ätit manchego och chorizo, något som vi gärna skulle göra varje dag i resten av våra liv. Tre kvarter senare märker vi att Sony Ericsson inte längre är med oss. Jag faller ner mot backen och skriker rakt ut. Så går det när man inte lyssnar på kärringråd om att ha sina värdesaker närmast bröstet. 200 minnesvärda sms är borta, liksom adressen till en miljardärarvinge och festfixare som vi skulle träffa här i Barca. Jag gråter en skvätt men biter sedan ihop och tänker på fosterlandet och alla glada telefonminnen som trots allt lever kvar inom mig. Vi sätter oss i en taxi, detta vårat hem utanför hemmet, och ser Parc Güell [B](29)[/B] i fjärran. Vi känner rika dofter kittla i näsborrarna och vi glömmer det där med telefonen. Nu ska vi shoppa. Vi siktar in oss på Carreer de mutaner, där små butiker ligger som ett pärlband. Zona Eleven [B](30)[/B] säljer Versace, Roberto Cavalli och ett par fräcka D&G-flipflops. Lite längre ner på gatan ligger M69 [B](31)[/B]. Här inne spelar de [I]Raw Fusion Inside Scandinavia[/I]-samlingen. Freitag, Duffer of St George, Pringle och Paul Smith är huvudinriktningen, alltså lite mer hetero än föregående ställe. Vid sidan om kläder och cd-skivor säljs också konstböcker och dylikt. Vi slår till på det senaste numret av Bguided, ett slags påkostad Time Out i bokform som guidar till de största städerna i Spanien på ett föredömligt sätt. Vi kryssar sedan åt vänster, eller är det höger, vad spelar det egentligen för roll, till Carrer del concel de cent. Vi hittar mer gay threads på Ritual [B](32)[/B], och tvärs över gatan luktar vi på extravaganta damskor inne på Juan Antonio Lopez. Det är ganska oproblematiskt att shoppa i Barcelona. Det är inte alltför dyrt och de flesta hang-ups kan tillfredställas. Vi kommer på att vi borde köpa lite presenter och testar därför popkonstshopen Next [B](34)[/B], ett alternativ lika bra som något annat, även om liknande ställen finns i alla storstäder. Här säljs Warhol-solstolar och -värmeflaskor, vykort, väskor, skivor. Vi besöker sedan en gubbig hiphopbutik med hyfsat utdaterade kläder på hyllorna. Om det är något världen INTE behöver, är det väl fler hiphoppare av förra årets modell? Här säljs också vinyl och det utbudet är lyckligtvis lite mer up-to-date. Vi passar också på att titta in på Bunker [B](35)[/B] som saluför ett enormt utbud av graffititidningar, främst av den lokala sorten. Bland annat finns en grym coffeetablebok som heter Scenes - Grafitti in Barcelona, som rekommenderas även dig som inte fick chansen att insupa tillräckligt med tags under uppväxten. Gatukonst är stort i Barcelona. Men vad är det som smyger sig in i våra näsor? Är det tårgas? Nej, det är doften av kakao! Cocoa Sampaka [B](36)[/B] är en sagolik designerchokladbar, där man kan köpa små konstverk, väldigt många sådana, i olika fetthalter och olika nyanser av brunt. Här finns utskurna påfåglar och visitkort av choklad. Kanske är det här rätt plats att hitta söta "förlåt mig"-presenter till kärestan när man har gjort något galet. Givetvis finns också en bar här inne, om skadan visar sig vara bortom all reparation. Fokus ligger givetvis på drickchoklad, men också starkvaror och små bakverk finns. Vi provar några melindros, små bitar som är lättare än luft, förankrade på bakplåtspapper för att inte sväva iväg. Chokladdrycken är däremot tyngre och tjockare än asfalt, något helt annat än blasket som vi hade i ryggsäcken på skolans friluftsdagar. Men eftersom vi har planerat att äta och dricka hela dagen även idag, måste vi reservera plats i magsäcken. Vi beställer in två glas Orujos, en stark grappaliknande medicin. Den chocken håller i sig hela vägen ner till Ramblaområdet, till en "liten snurrig sidogata" där det finns många "spännande små butiker och kaféer". På gatan Portaferizza, som tar dig i riktning mot Barri Gotic och Picassomuséet, stannar vi vid El Mercadillo [B](37)[/B], en labyrintartad klädbutik i flera våningar som säljer ny och begagnad streetwear, crust-technokläder och motkulturellt krimskrams för både pojkar och flickor. Plötsligt är det också kafé och bar, och sen är man hux flux inne i ett provrum. Rymlig jacka, liksom. I kassan, bredvid en stor rökning förbjuden-skylt, sitter en tjej och blossar Marlboro. En underbar syn. Ciggrökning är som bekant snart något man kan sortera ner i samma fack som skivbolagsjättar och folkbildning - en relik från forntiden. Den här butiken är hursomhelst essensen av det unga Barcelona, vänstervridet och lagom trendigt. Närapå alla kafégästerna rullar jazzcigaretter. Det är som att vara backstage på ett Timbuktu-gig, men med sämre musik. Hungern gör sig åter påmind och någon tipsar oss om att vi borde söka oss mot Born igen, närmare bestämt till Nao Colon Restaurant & Grooves [B](38)[/B]. Namnet är lite oaptitligt, det påminner inte så lite om sesampanerad kyckling plus dj på ett svängigt Malmöhak där man har baskern på sned. Men oj, så vi misstar oss. Här inne är det vita dukar och en hovmästare som inte muckar gräl bara för att vi skickar tillbaka en vinare när vi kommer på att vi vill ha en annan istället. För 11 euro dukar de upp med en trerätters av hög kvalitet, i våra fall lax och kyckling. En höggravid karamellpudding, faktiskt lite laxkotlettaktig i konsistensen, får oss att nästan tugga fradga av lycka. Vi ser oss omkring. Här sitter uteslutande överklassgäster och det glittrar av guld och dyra hudkrämer. Men trots det är maten och drycken högst rimligt prissatt och inte minst god. På kvällarna arrangeras jazzkonserter och mer klubbaktiga stämningar invaderar lokalen. Det är för övrigt typiskt Barcelona, att krogarna omärkligt svidar om till att bli klubbar allt eftersom kvällen drar på. Det börjar klia i kaffe och avec-fingrarna, men vi skyndar oss mot dörren innan vi växer fast i stolarna. Vi ska ju äta och dricka hela dagen! Och vi måste reservera lite plats i magen för det! Vi vandrar ner mot vattnet och Museu d'Historia de Catalunya [B](39)[/B] för att känna de svalkande fläktarna av historiens vingslag och inte minst den ofta så hårda verkligheten. Vi spanar in en utställning vid namn Franco's Prisons och begrundar det smått overkliga i att praktsvinet Franco, som dog 1975, faktiskt var verksam under vår livstid. Vi skyndar vidare mot Ravalhållet för lite luftigare upplevelser. The Air Shop [B](40)[/B] är en butik för människor som på högsta allvar menar att luftig design är lika viktigt som kärlek. Har hittar man uppblåsbara skivhyllor, uppblåsbara stolar, uppblåsbara discokulor och så vidare. Vi frågar på stapplande spanska om de har uppblåsbar Barbara, men den spiken tränger inte in i expeditens hjärta. Han ber oss istället att dra någon annanstans och det fort. Bara några meter härifrån ligger Museu d'Art Contemporani de Barcelona [B](41)[/B], i folkmun känt som MACBA. Byggnaden är fantastiskt vacker, äggskalsvit och monumental. Den fasta utställningen går under namnet Col lecció. Här finns bland annat verk av Robert Rauschenberg, Cy Twombly, Gerhard Richter (han med sterinljuset på omslaget till Sonic Youths Daydream Nation) samt en ypperlig chans att sätta sig in i verken av Antonio Tapies, en av Barcelonas främsta konstnärer. Han föddes 1923 men är fortfarande verksam och visar en imponerande konsekvens i sitt konstnärsskap. Vi shottar Cocacola och spanar i de överflödande flyerhyllorna i konstkaféet Original H [B](42)[/B] och sätter oss därefter på ett stenblock utanför MACBA och pustar ut. Det viner i skatebordhjul och de lokala brädfantasterna kickflippar och sätter ollies så det står härliga till. Vi bläddrar igenom några av Barcelonas otaliga gratistidningar, som i regel är av mycket hög kvalitet. Medan vi läser tips om vilka klubbar som är heta och vilka som inte är det vaknar återigen drömmen om Det Genuina till liv. Liksom våra brummande magar. Vi bestämmer oss för att det hög tid för ett andra försök att pröva lyckan ute i provinserna. Taxichauffören är givetvis mycket skeptisk till utflykten. För att vara på den säkra sidan visar han till och med att stället inte ens på hans karta. Vi rotar bland eurosedlar och papper och grälar lite. Chauffören inser att han har med hårdingar att göra och gasar på som om han hade snuten i bakhasorna. Vi anländer när mörkret har sänkt sig över utkanterna av stan. Och det är stängt i bilverkstaden, igen. Vi ber föraren att vända mot stan igen, vilket han gör efter att ha synat våra svarta blickar och bulliga sedelbuntar. Och snart uppenbarar sig MACBA-området framför oss igen. Att uppsöka familjär medelmåttighet är som bekant något man ägnar sig åt när man är trött, hungrig och irriterad. Hjärnan har gett upp och snart gör vi nog detsamma, slänger oss ner på asfalten och stannar där. Det finns många småkrogar i området, men ingen känns helt enkelt god nog för oss. Dessutom har precis ett norskt och tydligt kulturintresserat par i 40-årsåldern dykt upp och bestämt sig för att bli våra vänner. Det finns inget värre än att träffa norska kulturintresserade par i 40-årsåldern på weekendsemester. - Se så spennede, her serverer de kenguru i fikensaus! - Ja duverden, dette finner du ikke mye av hjemme i Norge. - Nordmenns matvaner er så kjedelige. - Ja, her er det alskens rare krydderier og smaker, det dufter lidenskap, erotikk, levd liv, dans! Vi springer i vild panik från restaurangen. Det här är inte bra. Det tar några kvarter av vilset vandrande innan vi söker oss tillbaka till Silenius [B](43)[/B], känguru-och-fikonsås-krogen, och konstaterar att de kulturorienterade 40-åringarna har lämnat byggnaden. Silenius verkar ha en policy som går ut på att gästerna inte ska prata med varandra. Det är stilla som i graven och alla stirrar när vi gör entré. Våra magar mullrar som en ny Teebee-dubplate spelad i ankomsthallen på Arlanda. Ett tyskt gift par vid grannnbordet är i full gång med något som helt tydligt är deras första samtal av typen "kanske ska vi inte fortsätta med den här farsen till äktenskap längre". Det är något vackert med att sitta och inte älska varandra samtidigt som man skyfflar mat i munnen. Det sätter fingret på människans existensiella grundlag och trycker till alldeles lagom hårt. Maten är förhållandevis dyr här, och menyn är "annorlunda". Men inte mer annorlunda än att samma spännande garnering används till både för- och huvudrätt. Då förslår kängurufilé inte särskilt långt. Men ett gott spanskt rödtjut hjälper upp humöret en smula. Vi råkar vara i Barcelona de två lugnaste dagarna på hela året, men vi klarar utan några som helst problem att hitta ett basutbud av lite kött-och-potatis-klubbande. Nere vid Placa Reial ligger ett helt kluster av klubbar och barer som borde passa oss. På Dot Light Club [B](44)[/B] står en himla snygg kille i dreadlocks och skyfflar ut reggae och dancehall medan Bettie Page-filmer projiceras på väggarna. Det luktar sött och de flesta gästerna är runt 20-strecket. Fullt med attraktiva tjejer och söta killar, många av de obligatoriska unga spanjorer som gör allt för att se ut som de kommer från New York City, har brillor och lirar i ett new wave-band. Att åka hela vägen till Barcelona för att lyssna på dancehall är väl kanske inte riktigt vad vi hade tänkt oss, så nästa nedslag blir på Fonfone [B](45)[/B], en snyggt inredd trång tarm till lokal i massa olika färger. Logotypen som är målad på väggen har vi tidigare sett på en soft house-cd. Old school-hiphop, rare groove och obskyr-men-på-samlingskiva-discosoul står på spellistan ikväll, och det är ju egentligen helt perfekt. Som att att vara på världens hippaste klubb, men samtidigt ha det lite dejligt på Danmarksfärjan. Kan detta vara himlen? Människorna här är i vilket fall som helst snygga, men inte för snygga. Scarlett Johansson-lookalikes blir givetvis noterade och bartendern är livsfarlig när det kommer till sprithalten i drinkarna. Om du inte är på hugget och ropar stoppstopptack på spanska blir det ingen plats över för groggvirke. Vi försöker få dj:en att spela Kelis, men spanjacken med hörlurarna snackar något om "los MTV crap" trots att han själv står och spelar en dj-mixvinylplatta med färdiga scratchar mellan låtarna. Vi går. Det bär av till den fartiga sidan av Ramblas och vi får för oss att det skulle sitta fint med lite absinth. Huvudet har sluppit alldeles för lindrigt undan här i Barcelona. Tyvärr är den lilla baren Kentucky [B](46)[/B] stängd ikväll. Vi flyter runt. Någon försöker pracka på oss knark, andra av stadens lösa fåglar vill hellre fock eller sock med oss, och det för bara 50 euro. Det är nästan som att möta inkastare till grekiska restauranger, de sliter och river i oss. Vi flyr in på La Concha [B](47)[/B], ett scharlakansrött etnoställe med utåtriktade unga människor som dansar och tar på varandra och ler febrilt och röker gräs och klappar takten, allt på samma gång och alla är i samma lag. - I am Rick James! Utbrister en ung amerikansk blondin på väg ut genom dörren. Varför förstår vi aldrig. Klubben stänger plötsligt och dörrvakterna står beredda med plastglas så vi kan ta våra drinkar med oss ut i natten. Vi ser Moog Club [B](48)[/B], där man kommer in billigt eller gratis om man har med sig en flyer, fast inte idag. Vakten tvingar av oss både pengar och värdighet. Inne på klubben står en genomtatuerad karl i Ramones-tröja och spelar kall technorock medan kidsen jublar. Vi störtar ut igen, för att ta ut mer pengar så vi kan gå på sexklubb, men vi kommer sedan ihåg att vi är två puritanska skandinaver. Vi vänder i dörren och upptäcker att vi har fem prostituerade och två langare i hälarna. - I have blown up Madrid, now I'm gonna blow you, hojtar en av nattfjärilarna. Men vi säger nej. När vederbörande börjar be oss om små-euro är det ett säkert tecken på att 48 timmar i Barcelona bör få sitt slut. [I]Text och Foto: Audun Vinger och Nils Anker[/I] ------ ---- --